fredag 30 oktober 2009

Filmsnutt

Malin var här och tränade med mig och Vendela (kolla in deras sidor där jag tror det dyker upp inlägg och roliga filmer inom kort). Tack tjejer för en härlig dag!

Filmade i princip hela Cakis första pass (minus lite uppvärmning) och tänkte att jag kan lägga upp det här ifall någon är intresserad av vad vi pysslar med nu för tiden.
Blir inte mycket utav förklarande text, men passet blev en kompott av olika moment och rikligt med belöningar under lite störning. Jobbar lite med att hon ska kunna växla mellan olika moment och ändå fatta vad som är på g.

Må gott!

måndag 19 oktober 2009

Sinblogg?

I skolan just nu lär vi oss bland annat om sinkor (kor som man slutat mjölka) och om hur viktig den årliga sintiden faktiskt är (de 2-3mån kon har semester från mjölkning innan nästa kalv kommer) för att de ska hålla sig friska och starka. Det kostar nämligen en hel del energi för en ko att producera mjölk.

Själv hade jag tänkt producera ett blogg-inlägg om träning, men det blir liksom inget... Har massor av inspiration till att träna, men den verkar komma från ett fristående (näst intill outtömligt) konto... Tror alltså jag ska testa att sinlägga bloggen ett tag och se om ny skrivinspiration infinner sig.

Blir ni nyfikna på vad vi pysslar med så kan ni mejla mig, annars hörs vi om ett tag.

Ha så roligt med era hundar (och hästar) mina vänner!

fredag 16 oktober 2009

Fördelen med hundar som rullar sig i bajs...

...är att dom nästan jämt luktar väldigt gott på grund av alla "i-sista-minuten-innan-jag-ska-till-skolan-schamponeringar".
Sen kunde man ju önska att hundar som tycker "att bada är det absolut värsta som finns", och som därför sprattlar och rivs, hade andra intressen än just grävlingsbajs vid 07:30-tiden på morgonen då man har bråttom...
Har ni ens hört talas om mallar med såna här intressen? Jag trodde att det mest var lagottos och labbar som gillade skit...;-).

Tack för lyckönskningarna förresten! Jag överlevde tentan... och förhoppningsvis överlever framtida grispatienter mig. Ber om ursäkt för urusla "internet-manners" på sistone, både vad det gäller kommentarer och mejl. Ska försöka uppdatera lite om hur det går på hundträningsfronten alldeles snart.

fredag 9 oktober 2009

Fördelen(?) med tentaplugg

Medan många klasskamrater ser tentaplugg som en anledning att prioritera bort sin egen träning, tvingas man som hundägare inse att den vanliga eftermiddagspromenaden faktiskt går snabbare om man springer... Ju hårdare träning desto mer tid för svin- loch fjäderfäsjukdomar alltså... Undrar varför denna win-win-situation inte får mig att sprudla av glädje?

Sen kan man också fråga sig om det är snällt eller elakt att lägga samtliga tentor i åk 5 på måndagar? Inläsningsdagar (praktiska) vs lediga dagar(trevliga) alltså.. Nån av er med filosofisk läggning kanske kan hjälpa mig i frågan om jag ska vara irriterad på, eller tacksam över, detta...

Det enda som är säkert är väl att bloggande inte ingår i receptet för att klara sina tentor =).
Typiskt!

måndag 28 september 2009

Glad amatör

Tänk vilken frihet det ger att bara hålla på med hundträning på hobbynivå. Då kan man ju verkligen ha fokus på att träna så bra som möjligt och är fri att ändra strategi vilken sekund som helst om man känner för det.

Om man å andra sidan stenhårt lanserar ett viss träningssystem som det bästa så kommer framtida träning delvis gå ut på att bevisa att man har rätt i det - vilket bara måste vara till en begränsning när det gäller att utvecklas med hund.

Självklart finns det jättebra instruktörer som har en flexibel hållning gällande träning. Jag tänker mer på de som blivit kända just för att de lanserar en tydlig träningsmetod/-filosofi, de har ju liksom väldigt begränsade möjlighet att ändra sig...

tisdag 15 september 2009

Om att lägga in ligg för att sättandena ska sätta sig

Intressant iakttagelse från ett av dagens små experiment (kör ju "trial and error"-metoden som ni vet...):

Tidigare har jag kört en del sättande under gång på promenader, aldrig som ett helt moment, men liksom låtit henne prova på att sätta sig i farten för att det inte skulle kännas konstigt på nåt sätt när det väl var dags att träna för trean.

Idag fick jag så lust att plocka fram sättandet i ett mer lydnadsträningslikt sammanhang. Det var bara det att jag inte tränat sättanden på rätt så länge och aldrig på en "gräsmatta". Efter att först ha gjort ett ställande under gång så lade sig Caki följaktligen väldigt prydligt på mitt sittkommando. Ganska naturligt att det var det enda logiska för henne egentligen, jag borde ha läst Vendelas kloka inlägg först och gjort något för att förbättra hennes förutsättningar innan jag satte igång...

Men, men, när jag nu varit så osmart att jag bara slängt ur mig ett sitt! så fick jag väl försöka reda ut situationen bäst det gick. Försökte först visa henne vad jag menade och hjälpa henne rätt vilket efter ett par repetitioner resulterade i att hon kunde göra rätt då jag gick jättesakta och nästan stannade, men jag kände att hon skulle lägga sig igen om jag gick fortare.

Jag hade känslan av hon delvis tog fel på signalen sitt! på grund av hur den låter jämfört med stå!. Att hon lite "resonerade" som att sitt!, liksom ligg!, låter ljusare än stå! och jag brukar lägga mig på den ljusa signalen. Fattar ni vad jag menar, eller är det obegripligt?

Alltså, för att hjälpa lilla fröken förstå att hon inte skulle lägga sig på sitt!, så gav jag henne efter att först ha belönat ett sättande i den långsamma marschen hon faktiskt klarade, signalen ligg! och belönade läggandet. Det roliga var att poletten trillade ner och att hon senare satte sig klockrent på signalen sitt! även i snabbare marsch. Det kan ju ha varit en tillfällighet, men det kändes som hon liksom insåg att "hoppsan, fast att båda signalerna är ljusa så är dom inte likadana"....

Intressant det här med hundträning, jag menar om hunden har problem med att den vill blanda in lägganden i sättandena så känns det ju bakvänt att faktiskt blanda in lägganden i sättandena med flit. Men vem vet, kanske är det precis vad som behövs ibland för att hjälpa hundarna med signaldiskrimineringen...

lördag 12 september 2009

Tävling på skoj

Eller det var vad jag tänkte att det skulle bli när jag efteranmälde mig i sista stund till lydnadstävlingarna som arrangerades på "Hundens dag" i Bro centrum i samband med "Fest i byn" (lokala festligheter av nåt slag). Hade blivit inspirerad av en tjej som bröt på ett väldigt bra sätt mitt i ett elitprogram på tävlingar förra helgen, hon bommade något moment och då bröt hon mitt i ett kommande moment där hunden gjorde något bra, tackade för sig och sprang av banan för att belöna. Jag tänkte att det där är ju faktiskt riktigt smart, skarp tävlingsträning som alternativ till en mer lyckad tävling, ochvågade mig på at anmäla oss trots att vi inte är riktigt klara för tvåan än.

Känslan av att vara avslappnad och busig förbyttes förstås till ett rätt ordentligt illamående och "vadihelveteharjaggettmiginpåärjagdumihuvudet- tankar" så snart jag anlände på tävlingsplatsen och såg den den lilla plätten inringad med plastband där tävlingen skulle äga rum. Dessutom vad rutan uppmärkt med sprayfärg..

Hur som helst, platsliggningen gick kanon, förutom att jag höll på att få ett sammanbrott där jag stod och gömde mig. I synnerhet när en av mina medtävlanden sa att hon var glad om hennes hund låg kvar... Alla låg i alla fall och Caki låg duktigt med hakan i backen hela tiden.

Lite jobbigare blev det när det var vår tur att köra momenten. Kan väl säga att fokus måste ligga på miljöträning ett tag framöver, hon hade nämligen en hel att titta på tyckte hon och det blev en hel del missar. Trots det höll hon ihop rätt så bra och de mesta avdragen upplevde jag berodde på tappat fokus och dk´n som kom sig av att hon var splittrad och tittade bort ibland.

Eftersom hon ändå kändes hyfsat fräsch så bröt jag aldrig utan körde på (hade självklart varnat ekipaget efter att jag ev skulle gå av tidigt så attt hon kunde hålla sig beredd). Så strulade det som tusan på sista momentet (fjärren), jag så Caki-ligg! istället för ligg! på sista läggandet varpå hon först trodde att hon skulle komma och hoppade en bra bit framåt innan ytterligare ett ligg från mig fick hennne att lägga sig. Jag trodde att alla chanser till 1:a pris försvann i och med det, men vi lyckades faktiskt kravla oss precis ovanför gränsen. Duktig, duktig liten kaka! (Och en hel del tur faktiskt..)

Nu får vi börja jobba med treans moment vilket ska bli superkul, men oj oj oj vad miljöträning, tävlingsträning och kedjning det ska bli innan det blir tal om tävling igen. Min plan är nämligen att vänta till hon är mycket, mycket säkrare innan jag ger mig ut på tävlingsbanorna igen, för det här var verkligen mycket mer nervöst än roligt...

Fast nu är det väldigt roligt förstås:D och Caki har frikort på att bete sig lite hur som helst ett tag framöver...


torsdag 3 september 2009

Ett annat perspektiv på ordning

Kaos (men ganska gemytligt sådant) i mitt huvud just nu. När jag har en minut över tänker jag kring detta....

På vissa håll :) förespråkas baklängeskedjning starkt (att man tex lär ngn beteendeskedjan abcd genom att lära in d-förstärkning, cd-förstärkning, bcd-förstärkning, abcd-förstärkning osv....).

Detta av två (tror jag) skäl. För det första så "vet" hunden hela tiden vad den ska göra i nästa steg om man baklängeskedjar och för det andra så fungerar ett mer välkänt (sannolikt) beteende som belöning för ett mindre välkänt (sannolikt) beteende och hunden blir därigenom förstärkt av att "få" fortsätta med nästa beteende i kedjan. (För hunden innebär nämligen det välkända beteendet hög sannolikhet för belöning och blir förstärkande i sig. Den effekten blir ännu större i en baklängeskedja eftersom detta välkända beteende nyss är förstärkt).

Personligen tycker jag att det här med att hunden känner igen sig, och därför har en god idé om vad den ska göra, är en oerhört viktig del i träningen, men jag fäster inte så jättestor vikt vid (eller tilltro till) förstärkningsresonemanget.

Följaktligen ägnar jag inte så jättemycket tid åt baklängeskedjning, men väldigt mycket tid på att lära hunden "det beteende som kommer sen" bra innan jag lägger sätter ihop fler beteenden i en kedja. Jag jobbar sen vid kedjning en del med att göra övergångarna mjuka, men det viktiga för mig är som sagt att hunden ska kunna känna igen sig och kunna förstå var vi är på väg.

Trots mitt känna-igen-sig-tänk så skulle alltså mycket av det jag gör när jag väl kopplar ihop delmoment och moment till längre kedjor kunna betraktas som framlängesskedjning (man gör a-förstärkning, sen ab-förstärkning osv). Vilket ju inte ses som det optimala sättet att skapa en kedja bland baklängeskedjningsförespråkarna (hi hi, vilket ord...).

Hittills har mitt resonemang kring kedjor stannat ungfär där (jag har konstaterat att jag inte tycker riktigt lika, men ganska) men så kom jag på en rolig sak idag; Är inte shejping egentligen en sorts framlängeskedjning? Om man kan se det så så vore det ju sån humor alltså! (Eftersom samma förespråkare av baklängeskedjning hävdar att shejping är den överlägset bästa inlärningsmetoden...)

Tro inte att jag dissar shejping nu eller nåt, jag älskar både shejping och baklängeskedjning och använder mig av det regelbundet, men just eftersom jag gör det så letar jag hela tiden anledningar att ifrågasätta om det tillvägagångssättet verklingen är det smartaste. Sen ogillar jag generellt sett när någon bestämt hävdar att de sett ljuset och sanningen så lite nöjd blir jag allt om jag hittar tänkbara motsättningar i dessa personers ideologier.....:) (Med det inte sagt att det bestämt finns en motsättning här.)

Nu senast (=idag, därför inte färdigtänkt...) började jag fundera kring målbildens betydelse i inlärningen. Gällande människa så pratar man ju väldigt mycket om målbildens betydelse för att eleven ska få ett sammanhang att hänga upp kunskapen på (innan piloteleverna får lära sig all teori så får de prova att flyga ett plan osv).

Målbildsaspekten finns så klart inte på kartan i en shejpingsituation. Som förare har man en väldigt tydlig bild av vart man vill komma, men hunden har ingen som helst uppfattning om strukturen för momentet i slutändan utan "famlar i mörkret och gissar sig fram".

I ärlighetens namn så kanske det inte behövs en så där väldigt ingående förståelse för sammanhanget hos hunden i de flesta inlärningssituationer och då är det väl bara att shejpa på, men jag kan inte låta bli att undra om det inte ibland vore lönsamt att först skapa något av en enkel ram för momentet i tidig grundträning för att sedan gå in och jobba med delmoment/fila på detaljer till perfektion. (Motsvarande lekapportering som ett första led i apporteringsträningen innan man jobbar på delar som att hålla apporten rätt.)

Är det kanske så att det mitt bland shejping, baklängeskedjning och "splitting"-dyrkandet (att lära in saker i små delar), finns plats för lite "lumping"(att försöka lära in nånting i stora sjok) och hjälper i nåt slags syfte at ge hundarna en övergripande orienteringen i momentträningen?

Ja, jag vet varken hur eller om, men en rolig tanke är det....

fredag 28 augusti 2009

Kort om nåt

Blogg- och träningsinspirationen har inte varit på topp, men åtminstone träningsinspirationen har återvänt. Med råge! Tack Malin och Vendela för en underbart inspirerande träningsdag igår.

I väntan på att jag ska få lust att blogga mera igen så kan jag rapportera att min pigga idé om alternativ rutanträning kanske inte var så himla lysande. Att den inte var det beror inte bara på att grannarna undrar om jag har en skruv lös när jag börjar organisera mina mattbitar och koner här ute på gräsmattan, utan på att det blir för mycket tänka och för lilla kakan. Hon har ju lärt sig target på musmatta mm förut och det blir besvärligt för henne att tänka om och ställa sig där det inte är nån matta. Kanske hade det funkat om man kört så från början, och till viss del har det nog hjälpt henne med förståelsen för att hon skall vara i rutan, men hon blir för tveksam och gör för mkt fel. Det vill jag inte så nu ska vi hitta tillbaka till nåt lätt så att hon kan känna sig trygg i vad hon ska göra och tycka att det är riktigt lajbans. Återkommer om det...


Bonusmatrial bestående av en komförtusanihåglista till mig själv:

Korta pass!

Växla mellan olika beteenden ofta!

Var tydlig!

Lek kort (stund), intensivt och med 100% engagemang!

Ta tag i de grunder du behöver (som ex 100% muntlig externbelöningssignal inför inkallning med ställande) nu! Just precis NU! (Omskrivning för sluta lata dig och skjuta upp saker!, i ett försök att hålla listan fri från negationer.)

Korta pass! Korta pass! Korta pass!

tisdag 25 augusti 2009

Om jag själv fick bestämma..

..så skulle jag bland annat lära mig att träna lydnad på ett extra snitsigt sätt så att Caki på ett extra smidigt sätt lärde sig lydnadsmomenten till perfektion.

Men nu är det ju Caki som bestämmer och därför håller jag på att lära mig helt andra saker, bland annat:

Hur jag bör hantera hennes vakttendenser som gör att hon helst (vrålandes) kastar sig mot dörren när det kommer någon.

Hur jag ska bära mig åt med henne när hon (i alla fall för tillfället) blir lite osäker socialt och i miljö.

Hur jag ska fångar upp henne när hon har tusentals motstridiga känslor som spretar åt alla håll och hjälpa henne att hantera en jobbig situation på ett samlat sätt.

Hur jag ska motivera henne att tycka lydnad är roligt när hon inte direkt tycker att det är prio ett i livet.

Lydnadsmässigt så bestämmer Caki att jag behöver bli bra på att träna bort omtag på apporten i upptaget och en massa annat pyssel som jag helst hade velat slippa.

I spårningen får jag träna mycket på vad jag vill, men jag inser att jag behöver lära mig lite mer om spårupptagsträning än jag hade förberett mig på...


Tur att jag inte får som jag vill!

Nu finns det ju i alla fall en chans att jag lär mig något vettigt om hundar...


Och så här hurtig är jag alltid! Aldrig något missmod här inte, nej nej. :-)

fredag 14 augusti 2009

Knasig ruta-träning?

Hemma och vänder igen...

Det har varit mycket hundtänk på semestern och jag inser att jag nog ändrat mig gällande mycket. Glöm tidigare utläggningar från mitt håll alltså, nu är det nya bud som gäller!

Nejdå, nån total omvändning har inte skett, men lite annorlunda kommer jag nog att göra framöver (som led i en normal utveckling enligt "trial and error"-metoden). Tänker om kring tex ingångar, fritt följ, tydlighet mm - får se om det blir nåt värt att rapportera så småningom.

Tills vidare ett smakprov på ruta-träning. Denna är föremål för vilt experimenterande (inget direkt omtänk här eftersom jag just börjat med den).

Vad tror ni om det här metoden med helt bakvänd target? Fortsättning följer (förhoppningsvis....).

tisdag 4 augusti 2009

Höger om halt

Halloj! Är bara hemma en snabbis innan vi drar igen. Jag har filmat en hel del när vi varit i stugan och lägger ut ett par så länge.

Jag tycker att det är lite trixigt att få till bra höger-om-halt, det blir gärna lite vida svängar och sneda halter för mina tjejer (ffa Ebba som verkar slungas utåt av centrifugalkraften eller nåt:)). Eftersom jag gillar att utnyttja förväntan i min träning så testar jag nu att skapa en förväntan på sidoförflyttning åt höger efter högersväng för att få in-med-rumpan-tänk i svängen.

Caki är inte så bra på sidoförflyttning heller så att jag får träna på det lite samtidigt. Lite seg film kanske men jag tycker att träningen nog får lite effekt på slutet. (Som vanlig gäller det att stänga av ljudet.. Verkar som om den som filmar mig ofta sitter nära en avundsjuk hund, undrar hur det kan komma sig?:))




Ebba får träna på lite samma sätt, men där jobbar jag med snurrar också (hon är lite dålig på att följa mig runt även om det kanske inte syns på ljust den här filmen).

fredag 24 juli 2009

Sparsamt med träning, mycket film

Tiden jag jobbat i sommar har varit rolig men jag kan inte skryta med att jag hunnit träna så supermycket. Arja är längst ned på priolistan (hon har ju en husse att terrorisera och lider knappast av lite framskjuten lydnadsträning när det finns en massa andra roliga och viktiga grejer att lära sig) så jag har nästan inget att rapportera angående hennes lydnadskärriär. Filmade dock första gången jag tränade lite "snurrar" med henne. (Och för att visa (mest för mig själv) att "mina" hundar faktiskt verkar lära sig något, hur pinsamt taffligt det än ser ut under de första övningarna, så lägger jag upp några snuttar på Caki också:-))

För att balansera upp de första övningarna (stadga i stå och ligg) som Arja gjort hittills vill jag stimulera henne att aktivt jobba sig in mot mig. Även om jag vill ha en stabil och värdefull stadga vill jag ju att hon ska ta för sig och inte tro att allt handlar om att vänta på godbitarna. Så avancerat är det inte direkt..




När jag tycker att hon är lite på hugget så lägger jag till att jag går iväg och belönar om hon anstränger sig lite för att jobba ikapp. Syftet här är inte att få till ett fotgående (det börjar jag med senare) utan jag vill bara att hon ska upptäcka att det är lite käckt att hänga på matte. Vilket hon inte har fattat riktigt än av förklarliga skäl (första passet)...




Det jag själv kan göra bättre än i filmen ovan är (bland annat) att belöna mer aktivt eftersom hon har lite för mycket tendens att bli avvaktande. När jag ger godis på det sättet jag gör i filmen bromsar jag in hennes rörelser (det är bra att filma sig alltså, såna saker blir så tydliga). Istället ska jag försöka belöna mer framåt och fartigt även med godis. Lite som jag gör här med Caki:




Snurrar med lite mer tränad hund:




Följa+snurr med Caki. (Ett långt ifrån perfekt fotgående, men med lite god vilja så kan man se hur de första grundövningarna (som Arja får göra nu) fortfarande finns med.)




Appropå inlägget/filmen om valplek för någon vecka sedan så visar jag lite när jag leker med Caki. Min målbild är alltså att hunden ska gilla att leka hos mig och dras mot mig som en magnet så fört den får grejen i munnen. (Fast viktigast är förstås att alla inblandade har kul...)




Ett av de första stegen i rutan-träningen (a la Maria H) är att shejpa hunden att springa in i rutan på ganska nära håll (ett annat steg är att springa rakt till target på håll). Det är lite trixigt att få Caki att titta framåt när hon springer iväg, men tanken är att det ska vara ett kriterium egentligen. Träningen blir ofta strulig (pga bristande tränarfärdigheter när allt går så snabbt) så det är frågan om någon av oss har kriterierna klara för sig:) Härlig attityd hade hon i alla fall i det här passset. Gullunge!




Ebba är också med på ett hörn. Träningen med henne blir lite oseriös från min sida ibland (jag är inte så noga med exakt utförande osv), men roligt har hon iaf. På den här lilla snutten är hon väl het, men det får jag ta på mig för hon hade fått sitta och vänta på sin tur bra länge. Ska filma henne mer i sommar hoppas jag på, alltid kan hon glädja nån..



Det kommer förresten dröja innan det blir några fler inlägg här. Vi kommer nämligen vara mycket i stugan (=inget internet) ett bra tag nu så det får bli en liten bloggsemester för mig.

Trevlig fortsättning på sommaren så länge!

torsdag 16 juli 2009

Mera film, träning av markering inför vittringen.

I vittringen (för er som inte är hundfolk:-) så innebär det att hunden ska springa ut och välja den av 6 pinnar som föraren har tagit i och apportera denna) tränar jag i stort enligt Maria Hagströms modell. Jag utgår alltså från frysmarkering av pinne med en post-it lapp på och ska sedan lära henne diskriminera och frysmarkera en pinne med lapp (och hanteringsdoft) bland (luktfria)pinnar utan lapp. Så småningom minskar man lappens storlek så att hunden börjar diskriminera utifrån doft i stället. Därefter lägger man på apporteringen.

Mina steg hittills har varit:
Frysa nosen på post-it i handen.
Frysa nosen på post-it i handen som hålls närmare backen.
Frysa nosen på Post-it som sitter på en uppochnedvänd kopp på backen
(detta för att minska hennes tendens att blanda in tassar i tron att det är tasstarget som gäller då lappen ligger på backen).
Jag har också börjat träna henne på att diskriminera och frysa nosen på föremål (kopp eller värmeljus) med post-it ibland andra likadana föremål utan post-it, men ska nu (efter råd från Maria H) gå tillbaka till att få 100% rena markeringar (utan det minsta inslag av tänder) innan jag fortsätter med diskrimineringsövningarna.

Nedan kommer lite film då jag övar markering av pinne med lapp på. Jag slänger iväg godis i vissa belöningar för att kunna flytta pinnen och för att kunna öva henne i att komma in mot pinnarna utan att lockas till att ta den med munnen (i ett senare skede ska hon utan kunna springa in och sedan snabbt slå om till lugn markering). Att hon nosar efter det slängda godiset är ju inte så tokigt eftersom det är just nosandet jag vill ha i det här momentet (jag tappar också lite godis vid pinnen men av samma anledning gör inte heller det något tycker jag).

Nu gör hon ingen oren markering i det här inslaget men när hon gör det så flyttar jag helt enkelt pinnen och låter henne göra om (det blir min felsignal för just "dålig markering, men rätt pinne"). Planen är att sedan ha en annan "felsignal" då det är fel pinne hon väljer (men kanske markerar bra), ev att jag säger ngt och tar bort henne från pinnarna nån sekund, men jag är inte säker än. Jag tycker ju att det är bra om man kan signalera på vilket sätt det blev fel, men det är inte alltid så lätt att komma på felningssätt som är både tydliga och praktiska... Återkommer:-)




söndag 12 juli 2009

Mycket film, mitt nya projekt.

Tänkte tidigare i veckan att det är dags att försöka sno Arja från husse och börja träna lydnadsgrejer med henne. Jag han leka ett par gånger och starta upp med det första passet "stå och bli matad" som jag hade planerat innan jag kom på idén att filma de första övningarna. Vore ju kul att ha tänkte jag och det kanske är någon annan som tycker att det vore kul med.
Vendela är också inne på att filma en hel del träning så vi har gjort den första satsningen tillsammans i helgen (kolla in hennes filmer, så himla bra tränat rakt igenom tycker jag).

Den första filmen jag lägger ut är en lite längre ihopklippt film på när jag leker med Arja. Jag har lagt till kommentarer för att förklara hur jag tänker i mitt huvud när jag vill bygga upp intresse för att leka med mig.


Film nummer två och tre visar hur jag börjar lära henne att stå stilla/ligga stilla och bli matad, de allra första övningarna förutom lek jag valt att göra med henne. Jag tränar alltså inte på att hon ska inta positionerna, mitt mål är att på enklaste sätt få henne att "hamna" i rätt position för att kunna belöna henne där. Målet är att hon ska bli kvar i positionen och vänta på att maten kommer till henne - början till stadga.

(Stäng av ljudet om ni vill slippa lyssna på en malle som hemskt gärna hade velat vara valp igen...)



fredag 10 juli 2009

Belöning, mer än bara förstärkning

På kurs hos Maria stimuleras man verkligen till att tänka en hel del på hur man belönar. Varje kurs tar hon (som tur är) upp vilken central roll belöningarna har.

Med vad man belönar, var/i vilken riktning man belönar och hur belöningen "serveras" påverkar hundens förväntningar inför övningen och därmed hur beteendet kommer att se ut i framtiden. Just det är ingen nyhet direkt, men efter helgens prat om förberedelser så blir det uppenbart att det finns en annan komponent i det också...

En belöning är också en del i förberedelsen inför nästa repetition (vare sig man vill eller inte). Allt som händer innan ett utförande kommer att påverka om hunden är i ett lämpligt läge avseende attityd, placering (hundens placering alltså) och belöningsförväntan för att starta en repetition. Tyvärr blir väl även ett felande en del i förberedelsen vilket kan vara problematiskt (blir hunden låg av en utebliven belöning så är ju det en dålig förberedelse inför ett moment där man vill ha positiv attityd och/eller fart etc).

Jag tror att just det här har en hel del att göra med om man kommer i en positiv eller negativ spiral när man tränar. Därför kan det ibland behövas att man sänker kriterierna rejält ibland för att få anledning att belöna = sätta hunden i ett bra läge för att göra rätt = öka oddsen för att till slut få lyckade repetitioner på den nivån där man först provat men kört fast.

Den del av förbättringen under passet som beror av bra förberedelser är inget som automatiskt kommer följa med till nästa pass, men så länge som man är medveten om att en del i utförandets förbättring beror av bra förberedelser (lämpliga belöningar) så måste det vara bäst att förbereda hunden så bra som det bara är möjligt i väntan på att själva momentet betingats med rätt sorts sinnestämning och förväntan. Den dagen det har det kommer attityden/farten/riktningen/utförandet vara precis så som man vill på första försöket (åtminstone om man har varit duktig på att bygga in fungerande momentförberedelser så att hunden vet vilket moment som är på gång och slipper tänka för mycket när signalen väl kommer).

torsdag 9 juli 2009

Hemma igen

Åter i Uppsala efter tre härliga lydnadsdagar hos Maria och känner mig nöjd, glad och full av inspiration! Sista dagen jobbade jag en del med att shejpa henne att gå in i rutan och att springa till target.

De funderingar jag hade med mig (ffa angående hur jag praktiskt ska angripa vissa delar av träningen) har klarnat men det är också en hel del andra, mer eller mindre nya, saker som fått fäste hos mig. Visst är det häftigt hur man kan höra någonting flera gånger och så rätt som det är så fattar man vad som sägs på riktigt och kan ta till sig det! (Måste vara jobbigt att vara instruktör ibland och behöva upprepa sig i evinnerlighet.)

En sak som både jag och Vendela tagit åt oss av den här omgången är hur viktigt det är att tänka till innan och efter man tränar. Att innan fundera på hur man bäst startar upp träningen, vad jag vill ha, hur jag belönar (var, med vad, och om jag har förmågan att belöna så som jag vill), hur långt pass som är lämpligt och hur jag avslutar passet för att få så effektiv träning som möjligt med största möjliga chans att det ska gå bra. Efteråt gäller det att utvärdera och ändra på det som kan bli bättre.

Ett exempel på dålig uppstart för att förklara: Jag skullle shejpa Caki att gå ut i rutan, när jag satte igång så pratade jag med henne och uppmuntrade kontakt när vi gick in på planen vilket gjorde henne alldeles för fokuserad på mig. Maria påpekade att jag helst nog bara skulle ha tagit henne i halsbandet, tittat rakt fram och gått mot rutan. På så sätt hade jag förberett henne mer på att ha fokus utåt, ifrån mig. Vettigt, eller hur?

Mer kommer..

tisdag 7 juli 2009

Lydnadslägret dag 2

Idag har vi pratat och tränat lite kedjor. Tycker att det funkar ganska bra med Caki med tanke på hur pass lite vi tränat det hittills (skäms på mig, jag lovade ju mig själv att göra småkedjor ofta), men jag har definitivt en del att tänka på. Bland annat:

Tänk igenom kriterierna. Vilken är min lägstanivå för att hunden ska få fortsätta i kedjan. Jag måste troligen acceptera en viss kvalitetssänkning men det är viktigt att veta var ribban ligger för att kunna fatta ett snabbt beslut. (Eftersom ribban ligger på ett annat ställe under detaljträningen kan det vara lätt hänt att man står där utan veta sina kriterier även om man normalt sett har koll på momentet).

Var strategisk med när belöningen presenteras. Lägg den varierat, gärna efter delar som behöver stärkas och ibland (ganska ofta) under transporter mellan moment.

Blanda aktiva och passiva moment tidigt. Viktigt för att lära hunden växla aktivitetsnivå.

Momentförberedelser. För att öka oddsen för rätt beteende på tävling då man bara har en chans på sig att lyckas med ett moment är det smart att ha rutiner som talar om för hunden vad som ska hända. Krav på momentförberedelser är att de är diskreta, väl utprovade så att de funkar praktiskt och inte minst att de är väl inlärda. Alltså måste jag redan nu tänka till, skapa, lära in och använda momentrutiner konsekvent innan varje tävlingsmässigt moment.

I övrigt har vi jobbat med fritt följ (där jag ska jobba mer på mjuk följsamhet i vändningar och förflyttningar för att förbättra positionen), ingångar (där jag ska utnyttja medhjälpare för att få fart in från nära håll och inte vara rädd för att retas lite med henne om hon är för seg), vittring (där jag måste befästa en 100% tuggfri markering av pinne med post-it innan jag går vidare till fler pinnar) och shejping av runda en stol (där jag bara har kommit igång). Det senare ska jag så småningom använda för att jobba på fart in och ut ifrån mig bland annat. Tempo generellt är för övrigt vår akilleshäl och behöver ligga i fokus ett tag framöver.

måndag 6 juli 2009

Lydnadsläger

1:a dagen av tre på lydnadsläger hos Maria Hagström. Förutom att jobba med specifika moment så tänkte jag passa på att utnyttja tillfället till korta snuttar tävlingsträning för Caki (publik, kommendering) och få en del tips om hur jag kan utveckla den träningen vidare.

För min egen del är fokus på att kunna jobba bra med min hund trots att folk tittar på. En slags tävlingsträning för mig kan man säga eftersom inget gör mig så nervös som att prestera inför andra. Sist jag var här gjorde Maria mig varse om hur centralt det är att jag lyckas hålla ihop nerverna för att kunna hjälpa Caki att prestera i en jobbig miljö. Jag måste fortsätta att träna mig igenom situationerna även om det knyter sig lite och inte bara stå handfallen och besviken om det blir tokigt. Ett av tipsen i "Lyckas på tävling" var förresten att man skulle se nervösa situationer som perfekta tillfällen att träna upp sin förmåga att vara en bra förare trots pirr i magen och inte bara tänka på dem som bevärliga.

Idag har varit en bra dag. Jag är nöjd med mig själv som lyckades glömma att det fanns publik (rätt inställning hjälper:)) och med Caki som trots att hon var lite tveksam till en början kom igång och arbetade riktigt fint.

En hel del matnyttiga tips fick jag också. Bland annat ska jag jobba med att hon ska bli blixtsnabb och säker på att ta en leksak som ligger bakom henne på varsågod-signal, vilket jag sedan kan utnyttja för att lära henne tvärvända snabbt på varsågod under inkallning. I förlängningen kan detta vara till hjälp i arbetet med att få snabba stopp och signalsäkerhet trots snabbt tempo i inkallningen.

Som vanligt blev jag också påmind om en del basgrejer som jag behöver träna mer på. Dagens "jahadethärärfortfarandeintetillräckligtbra-grej" var att hon ska söka sig till min sida spontant så fort hon får chansen, att hon ska tigga sig till att få träna. Så basic, SÅ VIKTIGT.

söndag 5 juli 2009

Kort spårrapport

Idag gick jag ett okänt spår med Caki för första gången. Per lade ett ganska kort (ca 350 m), osnitslat spår som fick ligga ca 2,5h innan han visade en påsläppspunkt för mig. Sen var det bara att försöka hänga med. Hur kul som helst!

Det var en härlig känsla att få lita på Cakis förmåga och inte längre vara den som har koll. Fler lär det bli!

torsdag 2 juli 2009

Inte perfekt varje dag

Har tänkt på följande förut, men det kanske krävs att jag skriver ner det för att jag verkligen ska komma ihåg att göra som jag tänkt:=)

Jag har kommit fram till att jag tror på att väldigt länge belöna perfekta prestationer varje gång, oavsett när de dyker upp. Min hund gör nämligen inte rörelserna helt perfekt så ofta att jag har råd att slösa bort chansen att förstärka det (däremot gör hon dem ofta tillräckligt bra för att de ska vara värda belöning, men det finns ju ett spann från godkänt till perfekt).

Regeln jag tänker sätta upp för mig själv är att om jag har bestämt mig för att göra en viss kedja och hunden någonstans i den utför ett delbeteende perfekt så är det bara till att ändra mina planer och hiva fram belöningen. Jag tenderar att bli alldeles för styrd av min planering och vilket jag är rätt så säker på ibland resulterar i försämring av de utförandena vi har.

Ett exempel på sådan dålig träning från idag var när jag strannade till under en promenad för att köra några skiften mellan ligg och stå: Efter några repetitioner bestämde jag mig för att köra stå-ligg-stå-ligg-belöning. Första läggandet gör Caki helt perfekt (jag menar bra mycket bättre än hon normalt gör), men jag mit nöt fortsätter i min kedja eftersom jag hade tänkt att belöna på andra ligget. Behöver jag säga att andra ligget var mycket sämre? Lade till en omgång (så mycket vett hade jag i alla fall) och fick ett något bättre läggande tredje gången som jag belönade eftersom hon hade varit jätteduktig uthållighetsmässigt (och faktiskt presterat skiften som var godkända) vid det laget. Men ni fattar ju, så himla dumt av mig att inte belöna ett perfekt läggande, låta henne fortsätta jobba och sedan belöna ett läggande som var sämre! Vad lär hon sig?

Jag fattar ju att det är viktigt att fokusera på uthålligheten ibland, men det är väl bättre att passa på att göra det när man får en ngt sämre prestation, så att hunden har chans att "höja" sig.

Det var det där med att snabbt anpassa sin träning under tiden...

söndag 28 juni 2009

Övergående träningsdepp

För att komma framåt i träningen är det förstås bra att emellanåt reflektera över var man står och vart man vill. Det gäller bara att reflektera på ett givande sätt...

Jag har en förmåga att:
Reflektera -> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker -> deppa.

Istället för att:
Reflektera-> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker-> skapa en ny plan -> ta nya tag.

Efter tävligen har det blivit en hel del reflekterande med efterföljande depp. Temat har varit att jag lagt för mycket krut på momentinlärning, precision och duration på bekostnad av Cakis attityd till träningen. Visst tycker hon att det är kul att träna, men jag skulle vilja ha ännu mera go, att hon älskade att träna över allt annat.

Redan efter träningen hos Maria Hagström i april var jag inne på att jag nog fokuserat lite fel (bla skrev jag "Inte bara smart att uthållighetsträna tidigt" som ligger här nånstans), men av nån anledning (=tävlingssug) lyckades jag inte styra om skutan tillräckligt mycket för att det ska kännas helt bra.

Missförstå inte nu. Jag är superduper nöjd med att Caki var så duktig på tävligen. Jag känner bara att det inte medfört uteslutande positiva saker att jag tränat mot tävling så tidigt. Inte så att jag tror att jag tränat för mycket och tröttat ut henne på så sätt (har faktiskt varit väldigt sparsam med mängden träning för att undvika just det), men jag tror att jag tränat på lite fel saker.

Efter en tids deppig träningspaus var det idag dags för träningsdag på BHBK och jag åkte dit utan mycket mer ambition än att miljöträna lite.... men man kan få inspiration när man minst anar det och faktum är att jag kom hem med nyladdade batterier, redo att ta nya tag.

Det som inspirerade den här gången var när ett ett annat ekipage (tävlar elitklass tror jag) fick träningsråd av en intruktör. Hunden i fråga var inte riktigt på hugget när det var varmt och husse upplevde det som väldigt jobbigt och gick ner sig han med (=ond cirkel). Instruktören guidade husse att belöna extremt snabbt, efter bara några stegs kommendering, och visst blev hunden mer på hugget. Andemeningen i det hon sa var: "Säg inte bara att han är värmekänslig och deppa ihop över det, träna istället på så sätt att han lär sig uppskatta träning i varmt väder. Hur mycket du än behöver sänka dina kriterier".

Helt självklart egentligen. Jag har hört det många gånger och sagt det själv, men just nu tog det väldig skruv.

Nu ska jag fokusera på hur jag ska komma dit jag vill istället på vad jag ev gjort fel. Jag vet inte exakt hur jag ska träna men någon tävling finns i alla fall inte inbokad på länge....

------------------------------------
Arjauppdatering:
Hon biter HÅRT i både kampleksaker (kul) och fötter (mindre kul) .
Hon har god aptit på både mat (bra) och sniglar med skal (mindre bra?)
Hon bajsar både ute (praktiskt) och inne (mindre praktiskt).
Hon verkar inte rädd för något/någon utanför hemmets väggar (lovande) eller något/någon innanför hemmets väggar (mindre lovande?:))

I övrigt kan man tillägga att hon är sjukt söt det lilla trollet. Om någon känner sig manad att leka fotograf så vet ni var ni har henne. Eller så kanske inte...

tisdag 23 juni 2009

Kort gästspel av Per

Jag har precis fått ett besked som gjort mig bedrövad. Den person jag höll högst av alla i hundsammanhang har gått bort. Sven Järverud finns inte mer.
Jag tror att de flesta som läser Jennys blogg har ganska dimmiga begrepp om vem Hundmannen Sven var. Låt mig helt kort förklara det så här: Han var en fullständigt makalös dressör, i min värld saknade han motstycke. Han var även en visionär och nytänkare som få. Det finns INGEN som kommer i närheten av Svens betydelse för hunddressyrens utveckling i Sverige.
Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med Sven under delar av 90-talet. Senaste gången vi träffades var för knappt ett år sedan, och trots att jag just nu mest är ledsen glädjer jag mig åt att även Jenny då fick möta honom.
Tack för allt Sven!
/Per

fredag 19 juni 2009

Tävlingsspykologi

När jag tävlat (=insett vad nervöst det var) blev jag högt motiverad att fördjupa mig i lite tävlingspsykologi (man vill ju inte att det ska stupa på p.g.a ens egna nerver menar jag).

Medan jag läste Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" skrev jag ner lite sammanfattande stolpar så att jag inte skulle glömma allt på en gång. Dessa ligger här ifall någon är intresserad av en snabbversion. Annars rekommenderar jag verkligen boken, lättläst och bra (tror jag:))

torsdag 18 juni 2009

Här är hon, tjejen som gjort sig förtjänt av namnet Arja.

Hälften malle och hälften schäfer, syns det eller vad?
Malle fram och schäfer bak..














Det är ganska livat här hemma nu och att försöka fånga alla hundarna på bild samtidigt verkar vara mer eller mindre omöjligt...
















Det är Per som har henne (på begränsad tid, som längst 1,5 år tills det är dags för L-test), men jag tror att det blir en del lydnadsträning för henne och mig så småningom.

Hittills verkar hon vara väldigt kavat, social och framåt och hela familjen är väldigt förtjusta i henne. Skulle vara att Ebba har lite mer invändningar ("åh nej, inte en till" såg hon till att tänka när Arja kom), men de blir nog bundis snart när de kan vara ute och cockerspringa i alla buskar och snår (Ebba brukar lära sina kompisar det, oavsett ras)...

onsdag 17 juni 2009

Repetitionsklokhet på gott och ont

Jag tänker äntligen ta mig för att skriva lite om hur jag tänker kring repititionsklokhet. Inget nytt för mina närmaste kompisar alltså som har hört mig dilla om det här sen långt tillbaka.

I begreppet repetitionsklokhet lägger jag att hunden lär dig att upprepa det senaste beteendet som den fick förstärkning för. Det här är otroligt praktiskt när man shejpar, för när hunden "lär sig systemet" (att man som förare alltid belönar "samma" beteende i en träningsomgång och att det aldrig lönar sig att byta) så kan man få fler repetitioner på "rätt" beteende än om om det bara var en fråga om sannolikheter baserat på förstärkningshistoriken totalt sätt.

Att på kort tid få många repetitioner på rätt beteende är självklart bra för att få en snabb progression av utförandet. Dessutom kan det nog ligga en del i det som förespråkarna för "flyt-träning" säger, att ett närmast automatiserat repeterande av ett färdigt beteende skapar ett muskelminne som främjar att det korrekta utförandet blir starkt befäst.

Men...

Jag tänker att hunden i all träning (på den nivån att den medvetet försöker utföra ett beteende för att få sin belöning) letar efter ledtrådar till vad vi vill att den ska göra (vad som lönar sig) och blir skicklig på att hitta sådana vare sig vi är medvetna om dem eller inte. En risk när man tränar på "frivilliga"/"spontana" beteenden (egentligen ett dumt uttryck eftersom vi oftast vi har en väldigt bestämd uppfattning om vad vi vill att hunden ska göra) är alltså att man får en hund som tar ledning av hur man står eller rör sig för att kunna göra rätt, vilket ju är ganska onödigt (att den går på signaler man knappt är medveten om menar jag).

Men om man verkligen står blickstilla då, och det helt enkelt är så att hunden (efter att den hittat vad som lönar sig) endast väljer "rätt" beteende för att den är just repetitionsklok? Jag är inte säker på att det är så mycket bättre. Det som händer då är ju att hunden lär sig att ta väldigt mycket ledning av vad den tidigare gjort, det senaste beteendet blir en signal om vad den ska göra härnäst.

Reptetionsklokhet är alltså super när man shejpar (eller jobbar med färdiga beteenden frivilligt om man nu gör det), men jag tror att en stor tendens att upprepa det nyss utförda beteendet kan vara negativt då det blir fel (hunden fastnar i att göra fel om och om igen) eller då man vill jobba på signal och växla mellan olika beteenden.

Om ovanstående stämmer ska man kanske ifrågasätta hur stor del av tiden man bör jobba med "spontana"/"frivilliga" beteenden. Om vi i slutändan vill att hunden ska bli duktig på att använda våra muntliga signaler som ledtrådar så kanske vi först och främst ska öva den på just det.

Därmed inte sagt att jag inte shejpar eller jobbar utan röstsignal ibland för det gör jag. Repetitionsklokhet vill jag alltså ha, men bara till viss del. Det hunden nyss gjorde får inte bli till en starkare signal om vad den skall göra jämfört med de ord eller tecken jag vill att den ska ta ledning av.

Ursäkta om det blev lite långt och krångligt. Som vanligt är det bara en massa tyckande utan några egentliga belägg. Hur tänker ni?

Har förresten en nyhet; En liten fyrfoting på 8v har flyttat in hos oss, vi ska ha henne till låns ett tag. Nån liten bild på busfröt ska jag väl också kunna ordna så småningon.

fredag 12 juni 2009

Tävlingsdebuten

Caki har debuterat i lydnadsklass 1 och jag är jättenöjd med hennes prestation. Hon var ganska osäker i situationen och lite påverkad av miljön runt omkring vilket gjorde henne lite seg och tveksam, men jag är så glad att hon höll ihop hela vägen.

En hel del tur var också inblandad, så ung som hon är kunde hon prcis lika gärna ha nollat ett flertal moment, hon är inte stabilare än så än. Men förhållandena på tävlingsplatsen var bra och som genom ett under uppfattade hon (de flesta) av mina kommandon på första försöket. Resultatet räckte till uppflytt och otroligt nog till klassvinst.
Tack underbara Caki för att du kämpade på så fint!

För er som frågat finns film här (med bedömningen och transporterna bortklippta).




onsdag 3 juni 2009

Den nakna sanningen..

.. blir man varse när man är på kommenderingsträning. I synnerhet om man filmar passet så att man riktigt kan sitta och titta på allt konstigt man har för sig.

Caki var duktig men ganska störd av miljön. Tittade mycket på tävlingsledaren och kom av sig i bland (det är stor skillnad när det är någon man inte känner som tycker hon). Det var förresten inte bara Caki som kom av sig. Jag blir såååå spak, fungerar inte alls och kan inte tänka träning om det uppstår något oväntat.

Platsen gick sådär, hon tyckte nog att det var lite jobbigt att ligga bland alla andra och lyfte lite på huvudet. Hon låg iaf duktigt kvar, även när grannen sprang till sin matte.

Tandvisningen var ganska hysterisk precis som jag befarade, hon blir lite osäker och därmed så ivrig att hon attackerar främlingar med blidkande slickningar och annat (Skitmoment!).

Här kommer resten helt oredigerat så får ni se själva. 


Tog bort filmen för det blev nåt konstigt med nedladdningen av sidan när den var där. Eller så berodde det på nåt annat.. Filmen finns iaf kvar på youtube.

måndag 1 juni 2009

Blodpuddingstips

Vi har ju alla våra ljusa stunder. Själv blev jag rätt nöjd när jag kom på hur jag kunde använda rå blodpudding som godis utan bli kladdig (vem orkar i längden hålla på och baka den i ugnen liksom).

Tärna den råa blodpuddigen och lägg den i en påse. Häll sen över nån matsked ströbröd och skaka. 

Blir hur bra som helst, torr och fin att hantera. Ligger den länge, ffa ihop med annat blötare godis så blir ströbrödet fuktigt efter ett tag, men det är ändå inget jämfört med klet som knappt går att torka av sig. Samma sak funkar med annat kletigt godis, tex skivbar leverpastej, men effekten på blodpuding är suverän.

Bara så att inte någon i onödan undviker dessa suveräna förstärkare...

lördag 30 maj 2009

Har som sagt inget problem med upprepningar....

Inspirerad av en snäll kommentar har jag lagt ut ett sjukt långt inlägg på min dumpplats för dravel (raderna är längre där bla). 

Temat är exakt samma som sist, jag har bara försökt förklara lite mer ingående hur jag tänker. Alla som inte är totala träningstänk-nördar och extra inne på det här med felande kan nog skippa det alltså.... 

tisdag 26 maj 2009

Mer om hur jag tänker kring fel

Kom på att känslan av att jag belönar "allt" nog till stor del har sin grund i att mina repetitioner nästan alltid slutar med belöning (och inte bara på att jag har enkla kriterier). När det blir fel och jag inte vill bryta helt (dvs nästan alltid), så gör jag något flöljande:

1) Jag tjatar. Detta gäller när jag jobbar på signal och hunden inte utför beteendet jag ber om. Går det inte att få den att göra rätt genom att upprepa signalen så kanske jag till och med hjälper hunden att få det rätt. Ve och fasa...

2) Jag nollar genom att så långt det är möjligt ge hunden information om hur den måste rätta sig för att få belöning och låter den sedan rätta sig.

....sedan belönar jag:) (Mer eller mindre bra utifrån situation såklart, som minst beröm och som bäst jackpotbelöning).

För att motivera detta vansinne ska jag förklara hur jag tänker; Jag försöker vara så pedagogisk som det bara är möjligt när jag tränar och därmed släppa alla tankar på att hunden inte förtjänar sin belöning eller på nåt sätt lär sig att "det är inte så tokigt att göra fel för då får man hjälp som leder till belöning". Nånstans måste man väl ändå kunna lita på sina belöningar (i lydnadsträningen alltså) och att hunden tycker att det är roligare att göra rätt på första försöket om den nu bara begriper hur den ska göra! Jag tänker att min uppgift när det blir fel är att bästa sätt hjälpa hunden förstå vad den ska göra för att det ska bli rätt nästa gång.

Självklart satsar jag på att ligga på en nivå som hunden klarar direkt så långt det är möjligt (det är ju onödigt att skapa en vana av att göra fel), men när hunden väl har gjort fel tror jag stenhårt på att försöka få den att landa i ett rätt beteende till sist.

Om inlärning i dess enklaste form bygger på att förstärkning ökar sannolikheten för upprepning (och därmed ytterligare förstärkning osv), så är mitt mål som tränare att öka sannolikheten att min hund gör rätt jämfört med enbart förstärkningarna i sig. Målet är för mig att jag och min hund ska kunna jobba oss framåt som ett team.

Lika viktigt som att "lära hunden träningssystemet" (repetitionsklokhet i shejping etc)) blir det då att skapa en mer dynamisk kommunikation (där den exempelvis lär sig att ta instruktioner).

söndag 24 maj 2009

Felaktiga funderingar

I väntan på att jag ska komma fram till hur jag kan fela/nolla mera utan risk för att hamna i negativ spiral (som om man kunde tänka sig till hur man ska träna bäst...) har jag väldigt generösa kriterier för belöning.

Det intressanta är att man kan avancera ganska bra ändå genom att med bl a belöningsplacering och förväntningar få fram beteendet och liksom vänja hunden vid att göra rätt. Det är alltså inte utan att jag börjar fundera på hur viktigt felande är när det gäller att få fram stabila och bra beteenden/moment.

Nu tror jag att felande har en plats när det gäller att skapa en förståelse för vad som förväntas i ett moment (även det antagandet skall väl ifrågasättas), men det är ju på nåt sätt en skillnad i att låta bli att belöna en total underprestation när hunden är hyfsat stabil i att prestera på en högre nivå, än att nolla under inlärning för att hunden ska prestera bättre. 

Å andra sidan funkar det ju väldigt bra att i shejping stimulera till en bättre prestation genom att nolla så kanske är det bara en attitydfråga hos hund och förare? Eller är det så att just nollandet (utan att hunden har ett stabilt beteende att falla tillbaka på) som är den del av shejpingen som lätt leder till frustration? Ingen aning.

För mig känns det i alla fall bäst att bara nolla om:  
1) Hunden normalt sätt presterar bättre än den gör just nu och den har ett stabilt beteende att falla tillbaka på. 
2) Jag är säker på att jag i den aktuella situationen kan få till ett lyckande nästa gång, om än så med lite modifierade förhållanden. 

Men det här är ju fegissättet, får se om det blir ändring framöver...

torsdag 21 maj 2009

Skyddsträning

Igår var vi och tränade skydd hos Sharon och Joakim i Smedsbo. Det var precis lika roligt som sist och jag är jätteglad att få så proffsig hjälp med Caki. Vendela som följde med och tog fina bilder fick som hon själv uttryckte det "se en lite annan sida av Caki". Här är hon in action....






Brorsan Chai var också på hugget:





Mer bilder finns på Sharons och Vendelas bloggar.

måndag 18 maj 2009

Träningstävling på Uppsala BK

Ifall nån inte visste det så är jag ägare till världens mest underbara malletik (tänkte att jag genom att uttrycka mig så kunde få både mallehaneägare och andrarasertikägare att hålla med, dvs de flesta av mina vänner:)). 

Fick höra i torsdags att det var träningstävling (med riktig domare på UBK ) i dag och anmälde mig i sista stund. Perfekt att få göra moment + belöna i tävlingslik miljö tänkte jag. Caki löper (tänk att min lilla plutt har blivit så stor) med det var ok ändå om man startade sist. Nu blev det till slut 3 löptikar så vi fick till och med en liten platsliggning för oss själva sist av allt.

Tyvärr blev det lite för kort uppvärmning mot för vad Caki hade behövt (vi kunde ju inte gärna ta ut löptikarna blande de andra hundarna så hon kom ned till tävlingsplatsen bara drygt ett ekipage innan oss) så hon var lite osäker i miljön och ville gärna titta på de andra hundarna. 

Att hon brydde sig mycket om miljön gjorde att vi fick dubbelkommando på både linförigheten och läggandet eftersom hon tittade på publiken i starten, sen gick det jättebra när vi väl kommit igång. På ställandet och hoppet fick vi DK för att jag gör konstiga saker med armarna och det är ju verkligen inte hennes fel. Tandvisningen avstod jag för att hon inte kan det så bra och jag var rädd att hon skulle komma av sig om vi gjorde det innan linförigheten, men vi gjorde det som övning sist av allt. 

Jag belönade efter VARJE moment (så ta hänsyn till det när ni ser betygen), det behövdes för att peppa henne att strunta i störningarna + att jag ville göra tävlingssituationen så lätt som det bara var möjligt.

Resultatet:
Platsliggning                  10
Tandvisning                   0   (avstod)
Linförighet                     8,5   dk
Läggande under gång   8,5   dk
Inkallning                       10    
Ställande under gång    8,5   dk
Apportering                    9      ngt tveksamt gripande
Hopp över hinder          7,5   dk, kraftigt islag
Helhetsintryck               9      Ekipage med framtidsutsikter, ung hund

Jag är så himla nöjd med min snutta, hon gjorde allt jag bad om och tappade inte bort sig en enda gång trots tävlingssituationen. Det är klart att det blir annorlunda för henne sen när jag inte kan belöna, men ändå. Hon är bäst!

Ska jag berömma mig själv (och inte bara vara missnöjd för att jag ger dk utan att märka det) så var det att jag lyckades slappna av och tänka träning trots tävlingssituationen (var faktiskt rätt nervös innan). Jag lyckades hålla fokus på min hund och att stödja henne i vad hon gjorde och brydde mig knappt om varesig tävlingsledare eller domare (eller att de tittade på oss). Det var mitt mål med mig för dagen och det känns bra att det funkade, men det krävs nog mycket erfarenhet för att jeg ska lyckas hålla kvar i den känslan även om ett moment strular.

Alltså en himla lärorik och rolig kväll! Det är bara att tacka alla tappra själar på UBK som ställer upp på att stå ute i kylan för att vi ska få träna.

Förtydligande

Eftersom några som läst mitt senaste inlägg antagligen  inte känner mig så bra så vill jag förtydliga en sak (detta efter att ha bevittnat min sambos förskräckta blick när han läste inlägget).

Jag sitter alltså inte klistrad framför TV:n varje gång hundcaochen är på för att sedan gå ut och försöka göra likadant med min hund... Däremot försöker jag alltid att iakta den träning jag ser (i verkligheten, på tv och på nätet) på ett så neutralt sätt som möjligt för att lära mig så mycket som möjligt om vad olika tränarinsatser, "bra" och "mindre bra", får för effekter på olika individer. 

Jag försöker alltså att varken ta åt mig allt helt okritiskt från folk jag tycker är duktiga eller avfärda allt rakt av från någon som jag har ett sämre intryck av. Jag försöker att observera och lära mig. Ibland blir man också inspirerad från de mest oväntade håll....

lördag 16 maj 2009

Man vill ju inte vara feg...

Utifrån devisen "det gäller att vara ödmjuk, man har nåt att lära av de flesta människor" kollade jag på hundcoachen här om dagen (kan ju tillägga att alternativet var plugg....).

Det jag tog med mig från det var att jag kanske skulle satsa mer på att försöka leka mer med min hund utan leksak. Hittills har mina "enbart sociala" belöningar varit av det mer lugna slaget, men om Fredde inte räds att riskera armar, händer och kläder genom att leka ruffigt med en schäfer utan leksak så kanske jag också vågar. Händer och armar är liksom redan ganska skadade efter alla gånger Caki biter efter leksaken och missar, så det kanske egentligen inte blir så mycket värre tänkte jag.

Efter att ha provat så undrar jag bara, har Fredde nånsin lekt utan leksak med en malle? 

tisdag 12 maj 2009

Att lära sig att göra fel

Jag tror på teorin att det är dumt att låta hunden göra mycket fel i träning pga att den sannolikt lär sig att göra fel av att göra fel även om det felaktiga beteendet inte förstärks. (Nu pratar jag alltså inte om att fela hunden eller inte,  utan om att låta hunden göra saker på ett felaktigt sätt över huvud taget).

Idag fick jag vatten på min kvarn. Gällande min egen inlärningsförmåga.

Jag skulle besöka en avdelning på sjukhuset som jag har varit till totalt sett 5-6 ggr. Det dryga är att jag går fel nästan varje gång. Problemet är att jag gick fel första gången och nu blir jag osäker varje gång jag kommer dit. "Var det runt hörnet till höger eller längre nedför gatan åt vänster?" Jag går jämnt till båda platserna, dem kommer jag ihåg, men jag glömmer vilket som var rätt. Att göra nånting lämnar ganska stora spår även om beteendet inte blir förstärkt....

Jag tror förstås att det finns en poäng i att att göra fel också ibland, men bara ibland. Sen är det ju en sak att lägga upp sin träning så att hunden har förutsättningar att oftast göra rätt och en helt annan sak att ha väldigt generösa kriterier för att slippa fela hunden (det senare gör jag mig skyldig till ibland:))  

söndag 10 maj 2009

Träningsuppdatering

Eftersom det för tillfället inte finns en enda vettig eller ovettig tanke i mitt huvud (ganska skönt att inte grubbla för omväxlings skull) så kommer en kort rapport om hur det går med Cakis träning i väntan på nästa utläggning. (Jo, jag tränar faktiskt lite i verkligheten också även om man lätt kan tro att jag ägnar all tid åt att tänka ut hur jag borde träna..)

Den del av träningen som handlar om Cakis engagemang och vilja att träna går jättebra. Nu kör jag ganska korta pass innan belöning och försöker leka mycket med henne - det har verkligen gjort henne mer på hugget! Samtidigt försöker jag jobba med saker som positionen i fria följet (går ganska bra) och farten vid inkallning (här tränar jag för dåligt). 

Planen är sedan att öka störningarna innan durationen och i det ligger att träna på konstiga platser. Därför är jag lite nöjd över att jag tränade ett minipass på en gräsmatta bredvid McDonalds i Köping idag:)

Det jag måste se till nu är att inte fastna i momentträning bara för att jag kör kortare pass innan belöning. Jag MÅSTE komma ihåg att göra små skojkedjor av sådant som hon kan!

Två saker jag tycker är svåra att få ordning på 
1) Hur jag beter mig under träningen - jag har så lätt att bli koncentrerad och tråkig. Trots planer på att bli bättre på den här punkten kommer jag på mig själv med att vara precis lika trist som innan jag bestämde mig för att ändra på mitt sätt. Förändring tar tid, suck! 
2) Felande - känns svårt. Resultatet av att jag tycker det är svårt att fela är att jag nästan aldrig gör det utan belönar det mesta hon gör. Går ju att komma en bit ändå otroligt nog, men det här är en del jag måste få till om jag vill lyckas bra (tror jag).

torsdag 7 maj 2009

Att maximera andelen positiva spiraler i träningen

Om det nu ligger något i mitt resonemang från i förrgår (vilket är allt annat än säkert) så handlar det här med att komma in i positiva spiraler mycket om att hunden ska lösa den uppgift som den ställs inför. (Åtminstone borde chansen till positiva spiraler öka och risken för för negativa spiraler minska då.)

För att öka sannolikheten att hunden skall lyckas göra rätt tänker jag att man kan jobba med alla faktorer som ingår i min lilla ekvation (den är förstås bara en tankemodell ska inte tas på för stort allvar, men den underlättar när man tänker tycker jag.)

Minska uppgiftens svårighet
-Sänka kriterierna på utförandet
-Hjälpa hunden på olika sätt

Öka hundens motivation (Det här håller jag och Caki på med nu.)
-Öka hundens motivation för träning generellt (kanske handlar om att göra det extra lätt och roligt för hunden att träna över lag ett tag, eller träna kortare pass, eller skratta mer och belöna bättre, eller vad som nu kan få den individen att uppskatta träningen snäppet mer)
-Öka hundens lust till det specifika momentet (genom att tänka över belöningar, tillfälle för den träningen osv.)
-Se till att träna när hunden är i god fysisk form (frisk, pigg osv)

Öka hundens färdigheter
-Skapa en kommunikation kring och rutiner för träning som lär hunden att tolka träningssituationen och förstå vad som förväntas av den. (Genom att vara konsekvent och tydlig i sina signaler till hunden lära den "systemet" för träningen så att det blir lätt för den att förstå om den är rätt eller fel ute, om det är fråga om shejping så att den ska prova sig fram, eller om den ska vänta på signaler från föraren osv.)
-Se till att hunden inte hamnar i en sinnesstämning (ex stress, frustration, för het osv) som gör det svårt för den att applicera sina förkunskaper på situationen. (HUR man lyckas med detta är en annan fråga:)

Med mera..., ni fattar vad jag menar va? Jag har börjat tro att det är lätt att fokusera för mycket på kriterierna för uppgiften när man egentligen bör se till helheten lite mer.
Det är klart att så länge allt funkar (positiv spiral) så går det av sig själv att träningen blir mycket värd och att hunden lär sig, men om man får problem kan det ju vara schysst att kunna bena ut vari problemet ligger och anpassa sin lösningsplan efter det.
Jag tror alltså att en stor faktor för framgång i träningen är att ha marginalerna på sin sida när det gäller motivation/färdighet och en balans mellan de två.
Ev nyvunna insikter om "felande" får jag ta en annan dag...

onsdag 6 maj 2009

Mer på temat för gårdagen

Igår funderade jag kring ifall ekvationen

Motivation+färdigheter > uppgiftens svårighet = löst uppgift

stämmer och vad det i så fall kan ha för konsekvenser. Det gör jag fortfarande... Idag tänkte jag bara förklara lite om vad jag tror påverkar faktorerna ovan.

Hundens motivationsgrad beror bland annat på:
Medfödd arbetslust och uthållighet i arbete.
Förvärvad arbetslust och uthållighet i arbete (Tidigare erfarenheter av relaterad träning, ev värdehöjning av själva arbetet).
Förväntning på förstärkning (brukar få godis, såg bollen stoppas i fickan etc).
Fysisk form för dagen och vid den enskilda repititionen (trött? ont? löp? hungrig? etc).
Störningar (stjäl motivation).

Hundens färdighet beror bland annat på:
Tidigare träning och erfarenheter, dels på ett generellt plan (vad förväntas av den vid träning, hur tolka ett eventuellt felande i en tidigare repetitionen, förstärkningshistoria för fart respektive stadga osv) men även gällande det aktuella momentet.
Hundens förmåga att använda sig av sina förkunskaper för att i denna stund lösa uppgiften (sinnestämning mm).

Uppgiftens svårighetsgrad för en viss hund är sedan ofta direkt relaterad till det flesta av ovan nämnda faktorer. Förutom att hundens erfarenheter, kunskaper och sinnestämning påverkar svårigheten på uppgiften så spelar även motivationspåverkande saker in. Ont i ett ben ger kan tex ge minskad motivation för arbete generellt (beroende på hund) samtidigt som uppgiften i sig kanske upplevs som besvärligare att utföra (beroende på hund:)).

Hoppas ni fortfarande följer mig i mitt konstiga funderande, så småningom kommer det mera på det här temat. 


tisdag 5 maj 2009

Enkel matematik?

Jag funderar just nu på om man kan tänka så här:

Inför lösandet av en viss uppgift (uppfylla kriterier för belöning) har hunden en viss motivation och en viss färdighet att ta till.

Om hundens motivation+färdigheter överstiger uppgiftens svårighet kommer hunden att lösa uppgiften. Hög motivation kan till viss del kompensera för bristande färdigheter, men inte hur mycket som helst (tänk frustrerad klickerhund) och hur goda färdigheter som helst räcker aldrig om inte motivationen finns alls.

Uppfyllande av kriterierna leder till förstärkning vilket (förhoppningsvis) ökar både färdigheter och motivation. Alltså goda chanser till en positiv spiral.

Vad händer då om en repetition misslyckas? Leder det endast till en en negativ spiral med minskad motivation och uteblivna färdigheter? Jag hoppas inte det, men fattar att det är en risk att det blir så om träningen går fel. Drömscenariot är förstås att hunden lär sig något av att göra fel och t o m blir lite extra taggad inför nästa repetition. Det borde väl inte vara omöjligt, men hur? 

Vad ligger bakom lyckade felanden? Hur kan jag på andra sätt se till att hamna i så många positiva spiraler som möjligt?

Mer tankar utifrån detta kommer, men jag ska ju försöka att inte skriva så långt....:)






söndag 3 maj 2009

Skyddsträningspremiär och lekinspiration

Härom dagen fick Caki under Sharons och Joakims försorg (så underbart att kunna känna sig 100% trygg med hur någon annan bemöter/tränar ens hund!) börja med grundövningar i skydd. Det var så himla roligt att se hur mycket hon gillade det och hur mycket VILJA hon har när får göra något som triggar henne riktigt! Fick en hel del att tänka på när jag såg vilket härligt engagemang deras hundar har inför all träning och känner mig jätteinspirerad till att försöka väcka samma slags engagemang hos Caki.

Planen är att först och främst leka massor och nu snackar vi ohämmad lek som inte ska ha så mycket mer syfte än att hon (vi) ska ha roligt. Jag ska verkligen försöka slappna av....

Därtill tänkte jag mig en del lekövningar som syftar till att lära henne grunderna i skyddet (bita, släppa, bevaka) på en väldigt basic nivå (har fått läxa..:)), något som jag tror hon kommer älska. Började i morse vilket resulterat i en näst intill obrukbar hand (ok överdrift, men ont gör det), men vi ska nog få lite snits i det där så småningom.

Lydnadsmässigt kommer fokus härnärmast ligga på att göra extremt lätta saker på ett väldigt busigt sätt för att riktigt få henne lite taggad och kvick i fötterna.  Samtidigt vill jag försöka bygga in ett värde för den stela tävligspositionen genom att räta upp mig och se lite allvarlig ut precis innan belöningen kommer och jag blir lekfull igen.  Jag kommer alltså inte att ha en stel position hela tiden, jag tror att Caki på det här stadiet i sin utveckling har nytta av att jag är lite delaktig och engagerad under inlärning av moment, men i takt med att momenten blir säkrare så får den "stela" positionen innan belöning bli allt längre. Det känns väldigt spännande och intressant att försöka låta träningen bli mer dynamisk på det här sättet. Risken är väl förstås att jag inte lyckas genomföra det bra oavsett om det är en bra idé eller inte, men det känns kul att prova.

onsdag 29 april 2009

Jag har varit ledig...

Lyckades skriva ett alldeles för långt inlägg idag. Det handlar om eventuella nackdelar med tidig uthållighetsträning och finns på dumpplatsen. Råkade dessutom lägga ut det innan det var färdigt tidigare i typ 2 sek (ifall ni som har reader har blivit förvirrade av en virrig text).

Mer om igår. Lite nytt, lite ältande..

Tre (av många) viktiga tips från Maria:

Gör din stela tävlingshållning mer positivt laddad (att jag alltid försöker gå rak i ryggen under fritt följ och så vidare är helt uppenbart inte till räckligt, så mycket ändras i mitt kroppsspråk når jag blir spänd och nervös och detta gör henne osäker).

-Träna henne i att bli snabb och håll sedan på kriterierna gällande farten. Även om malle har mycket i sig behöver de ofta lite extra träning i fartfyllda moment för att bli kvicka. (I Cakis fall innebär det fartträning in mot och ut från förare, samt ingångsträning som från början tar snabbheten i beaktande). På vissa hundar kan man ju tänka precision först och sedan focusera på tempot, men det är alltså troligen inte en lämplig modell för Caki. 

-Var mer noggran med kriterierna för fritt följ och ingångar.  (Bakläxa och återgång till basträning, jag fattar inte vad jag har hållit på med. Snacka om att rädslan för att bli fast i detaljslipningsträsket igen har lätt till alltför snabb progression av momentinlärningen. Underbara Vendela kallade det ungefär för en utvecklande överkompensation och jag får väl nånstans hålla med om att det inte är så dumt att ha tagit ut svängarna för mycket åt båda håll.)


Vilken tur att vi åkte dit säger jag bara! Ovanstående kanske inte verkar så märkvärdigt men det är otroligt viktiga saker att fånga upp på en hund som snart är 9 mån. Bedömningen av hur det egentligen går och vad som kan vara lämpligt att fokusera på för att komma dit man vill i träningen är absolut inte lätt, så att få hjälp en sådan som Maria är helt ovärderligt. 

Upplevelsen av hur Caki absolut inte var med mig på planen medförde också den tråkiga, men viktiga, insikten av att jag har en ALLDELES FÖR DÅLIG GRUND ATTITYDMÄSSIGT.  Jag skiter i att hon är ung och det var ett nytt ställe osv, jag vill inte ha den där känslan och att slippa det framöver är något som måste prioriteras över allt annat. Jag har funderat på det här tidigare (bl a berört det lite i mitt inlägg om paralleller till spårträningen) och det var faktiskt ett av mina önskemål till Maria före träningen att hon skulle hjälpa mig göra en bedömning av just det. (Alltså om hon är ok och jag kan träna på eller om jag bör backa och fokusera mindre på moment och mer på attityd.) Sen blev ju ord överflödiga om man säger så...

Att nu lyckas träna på ett sätt som prioriterar attityden och samtidigt medför en viss utveckling färdighetsmässigt (med mycket fokus på punkterna ovan) blir en rolig (dagens inställning) utmaning.  

Oj vad mycket blogginlägg det kommer bli:) Har en lång lista sen tidigare på ämnen som jag har tänkt att skriva om och den kommer ju inte direkt bli kortare nu när jag väl tickar igång på det här nya....

Träning hos Maria Hagström

Så här i efterhand kan jag småle åt mina planer att visa upp ettans moment (på den nivå vi nu befinner oss) direkt efter varandra (med belöningar under tiden) för att sedan diskutera igenom hur det ser ut och jobba med enskilda moment (ffa då inkallningen och fria följet).

Direkt efter mitt försök att göra just det smålog jag inte. Trots att jag sa innan vi började att jag skulle anpassa mina kriterier och vara beredd att ändra mina planer stod jag ändå där som ett fån när Caki trängde i fria följet, knappt kunde svänga åt vänster, inte satte sig i halterna, reste sig i läggande under gång (har aldrig hänt), inte lade sig alls på nästa ligg-signal (har inte hänt på de två senaste månaderna). Sen gick jag av planen...

Efter lite coachning av Maria kunde vi trots allt åstadkomma lite vettig träning, men i vanlig ordning så pratade vi mest. Otroligt givande som alltid, massor av bra tankar och tips.

Hur jävligt det än kändes är det bara att konstatera att ovanstående nog var det bästa som kunde hända då jag nu verkligen inser att jag behöver backa en hel del i träningen på många punkter. Just nu snurrar det för fullt i huvudet om hur jag ska ta mig an framtida träning. Vissa saker som Maria sa är det bara att sätta igång och jobba med rakt av, medan annat måste smältas och fogas samman med mitt eget tänk. Återkommer om mer specifika planer senare.

Vet i alla fall att jag ska börja med att ge oss båda en lydnadspaus. (Inte det samma som spår- eller bloggpaus...)

måndag 27 april 2009

Oooops

Ha ha, råkade lägga upp den helt oredigerade filmen från träningen igår. Utan text dessutom (där jag uttryckte min plan för att göra något åt ingångarna, hi hi:)och med extramatrial från när vi tränade lägganden vid 6 månader (hon var lite störd av en glassbilstuta eller motsvarande, men jag tyckte att det var bra störningsträning).
Så det kan bli:)

söndag 26 april 2009

Filmsnutt och bilder

Världens bästa Vendela filmade lite och tog bilder idag när vi tränade. Tack vännen!

Jag hade tänkt lägga ut några bilder men är uppenbarligen för klantig för att lyckas med det. Om någon till äventyrs är intresserad av bilder på mitt underverk så finns det några hos fotografen:)

Filmen är inget märkvärdigt. Jag gav mig själv i läxa att fixa avsluten i ställandet och att försöka få fart på inkallningen sist vi filmade, så det här är lite uppföljning.

Prioriteringen i spåret, nåt att inspireras av i lydnaden?

Ifall nån tycker att jag refererar osunt mycket till vad Per säger och inte verkar kunna tänka själv så är det bäst jag förklarar lite innan jag åter igen berättar om något som jag har lärt mig av Per.

Lydnad är mitt bord och det mesta som jag skriver om lydnad är mina egna tankar och funderingar. Såklart är jag delvis inspirerad av Per, såväl som av andra träningskompisar och bloggar jag läser, men i huvudsak är det egna reflektioner jag skriver om. Vardagslydnad och mer generella funderingar kring träningssystem och inställning hos föraren är sådant som jag och Per diskuterar mycket och där är jag följaktligen mycket inspirerad av honom även om jag själv också står för en del slutsatser och funderingar. Vad det gäller spåret så är det helt Pers bord. Efter många år som tjänstehundsdressör och hundratals timmar i spårskogen med väldigt många hundar så kan han verkligen sina saker på det området. Jag har alltså proffshjälp nästan varje gång jag är ute, något jag är väldigt glad för.

Tidigare när jag höll på själv så var jag från början väldigt noga med hur min hund spårade. Jag ville ha ett lugnt och noggrant spårande nära kärnan. Det var alltså mycket näring i spåret och bromsande i linan som gällde. Resultatet var väl inte urdåligt, hunden spårade ju i alla fall så länge det inte fanns rådjurspluttar i spåret att smaska på:)

Per (och följaktligen numera även jag:)) jobbar på ett annat sätt. I början finns det bara en sak som är prioriterad i hundens spårande och det är fokus och engagemang. Hunden får lösa uppgiften hur den vill bara den vill lösa uppgiften och är koncentrerad på det. Därifrån bygger man sedan vidare genom att anpassa sina spår utifrån vad man önskar förbättra hos individen, men hur den spårar förblir alltid sekundärt till att den verkligen vill, något som är nödvändigt för att den ska orka långa, svåra spår under tuffa förhållanden.

Min fundering för dagen är om man på något sätt borde låta detta tänk färga av sig på lydnaden och i så fall till vilken grad som det är görligt. Jo, jag vet att det flesta av oss tänker på det här och har engagemang för träningen högt på priolistan. Vi inväntar att hunden verkar med och bjuder kontakt innan vi börjar träna, vi försöker anpassa våra pass så att hunden ska tycka att det är roligt hela tiden och vi väljer (oftast) att belöna när hunden har ett bra fokus.

Det jag undrar är om det det går att prioritera upp fokus och engagemang ytterligare. Om man skulle låta bli att putsa på detaljer förrän man har en hund som VILL, VILL, VILL träna, en hund som inte bryr sig om nåt annat i hela världen än att få träna så att de flesta störningar därmed blir helt ointressanta för den. Stadgeträning skulle väl antagligen behöva vara en stor del av träningen från början, men det innebär ju inte direkt att jobba på detaljer.

Vad tror ni? Kanske det är lätt att få en hund som är för het? Jag har ingen aning, ska fundera på saken. Det svåra för mig skulle bli att hålla fingrarna i styr, jag tycker ju att det är så otroligt roligt att träna på moment. Vore i och för sig inte så dumt om Caki tyckte det var lika roligt (eller roligare om det nu är möjligt) med lydnad som jag tycker...:)