Glad amatör

Tänk vilken frihet det ger att bara hålla på med hundträning på hobbynivå. Då kan man ju verkligen ha fokus på att träna så bra som möjligt och är fri att ändra strategi vilken sekund som helst om man känner för det.

Om man å andra sidan stenhårt lanserar ett viss träningssystem som det bästa så kommer framtida träning delvis gå ut på att bevisa att man har rätt i det - vilket bara måste vara till en begränsning när det gäller att utvecklas med hund.

Självklart finns det jättebra instruktörer som har en flexibel hållning gällande träning. Jag tänker mer på de som blivit kända just för att de lanserar en tydlig träningsmetod/-filosofi, de har ju liksom väldigt begränsade möjlighet att ändra sig...

Om att lägga in ligg för att sättandena ska sätta sig

Intressant iakttagelse från ett av dagens små experiment (kör ju "trial and error"-metoden som ni vet...):

Tidigare har jag kört en del sättande under gång på promenader, aldrig som ett helt moment, men liksom låtit henne prova på att sätta sig i farten för att det inte skulle kännas konstigt på nåt sätt när det väl var dags att träna för trean.

Idag fick jag så lust att plocka fram sättandet i ett mer lydnadsträningslikt sammanhang. Det var bara det att jag inte tränat sättanden på rätt så länge och aldrig på en "gräsmatta". Efter att först ha gjort ett ställande under gång så lade sig Caki följaktligen väldigt prydligt på mitt sittkommando. Ganska naturligt att det var det enda logiska för henne egentligen, jag borde ha läst Vendelas kloka inlägg först och gjort något för att förbättra hennes förutsättningar innan jag satte igång...

Men, men, när jag nu varit så osmart att jag bara slängt ur mig ett sitt! så fick jag väl försöka reda ut situationen bäst det gick. Försökte först visa henne vad jag menade och hjälpa henne rätt vilket efter ett par repetitioner resulterade i att hon kunde göra rätt då jag gick jättesakta och nästan stannade, men jag kände att hon skulle lägga sig igen om jag gick fortare.

Jag hade känslan av hon delvis tog fel på signalen sitt! på grund av hur den låter jämfört med stå!. Att hon lite "resonerade" som att sitt!, liksom ligg!, låter ljusare än stå! och jag brukar lägga mig på den ljusa signalen. Fattar ni vad jag menar, eller är det obegripligt?

Alltså, för att hjälpa lilla fröken förstå att hon inte skulle lägga sig på sitt!, så gav jag henne efter att först ha belönat ett sättande i den långsamma marschen hon faktiskt klarade, signalen ligg! och belönade läggandet. Det roliga var att poletten trillade ner och att hon senare satte sig klockrent på signalen sitt! även i snabbare marsch. Det kan ju ha varit en tillfällighet, men det kändes som hon liksom insåg att "hoppsan, fast att båda signalerna är ljusa så är dom inte likadana"....

Intressant det här med hundträning, jag menar om hunden har problem med att den vill blanda in lägganden i sättandena så känns det ju bakvänt att faktiskt blanda in lägganden i sättandena med flit. Men vem vet, kanske är det precis vad som behövs ibland för att hjälpa hundarna med signaldiskrimineringen...

Tävling på skoj

Eller det var vad jag tänkte att det skulle bli när jag efteranmälde mig i sista stund till lydnadstävlingarna som arrangerades på "Hundens dag" i Bro centrum i samband med "Fest i byn" (lokala festligheter av nåt slag). Hade blivit inspirerad av en tjej som bröt på ett väldigt bra sätt mitt i ett elitprogram på tävlingar förra helgen, hon bommade något moment och då bröt hon mitt i ett kommande moment där hunden gjorde något bra, tackade för sig och sprang av banan för att belöna. Jag tänkte att det där är ju faktiskt riktigt smart, skarp tävlingsträning som alternativ till en mer lyckad tävling, ochvågade mig på at anmäla oss trots att vi inte är riktigt klara för tvåan än.

Känslan av att vara avslappnad och busig förbyttes förstås till ett rätt ordentligt illamående och "vadihelveteharjaggettmiginpåärjagdumihuvudet- tankar" så snart jag anlände på tävlingsplatsen och såg den den lilla plätten inringad med plastband där tävlingen skulle äga rum. Dessutom vad rutan uppmärkt med sprayfärg..

Hur som helst, platsliggningen gick kanon, förutom att jag höll på att få ett sammanbrott där jag stod och gömde mig. I synnerhet när en av mina medtävlanden sa att hon var glad om hennes hund låg kvar... Alla låg i alla fall och Caki låg duktigt med hakan i backen hela tiden.

Lite jobbigare blev det när det var vår tur att köra momenten. Kan väl säga att fokus måste ligga på miljöträning ett tag framöver, hon hade nämligen en hel att titta på tyckte hon och det blev en hel del missar. Trots det höll hon ihop rätt så bra och de mesta avdragen upplevde jag berodde på tappat fokus och dk´n som kom sig av att hon var splittrad och tittade bort ibland.

Eftersom hon ändå kändes hyfsat fräsch så bröt jag aldrig utan körde på (hade självklart varnat ekipaget efter att jag ev skulle gå av tidigt så attt hon kunde hålla sig beredd). Så strulade det som tusan på sista momentet (fjärren), jag så Caki-ligg! istället för ligg! på sista läggandet varpå hon först trodde att hon skulle komma och hoppade en bra bit framåt innan ytterligare ett ligg från mig fick hennne att lägga sig. Jag trodde att alla chanser till 1:a pris försvann i och med det, men vi lyckades faktiskt kravla oss precis ovanför gränsen. Duktig, duktig liten kaka! (Och en hel del tur faktiskt..)

Nu får vi börja jobba med treans moment vilket ska bli superkul, men oj oj oj vad miljöträning, tävlingsträning och kedjning det ska bli innan det blir tal om tävling igen. Min plan är nämligen att vänta till hon är mycket, mycket säkrare innan jag ger mig ut på tävlingsbanorna igen, för det här var verkligen mycket mer nervöst än roligt...

Fast nu är det väldigt roligt förstås:D och Caki har frikort på att bete sig lite hur som helst ett tag framöver...

Ett annat perspektiv på ordning

Kaos (men ganska gemytligt sådant) i mitt huvud just nu. När jag har en minut över tänker jag kring detta....

På vissa håll :) förespråkas baklängeskedjning starkt (att man tex lär ngn beteendeskedjan abcd genom att lära in d-förstärkning, cd-förstärkning, bcd-förstärkning, abcd-förstärkning osv....).

Detta av två (tror jag) skäl. För det första så "vet" hunden hela tiden vad den ska göra i nästa steg om man baklängeskedjar och för det andra så fungerar ett mer välkänt (sannolikt) beteende som belöning för ett mindre välkänt (sannolikt) beteende och hunden blir därigenom förstärkt av att "få" fortsätta med nästa beteende i kedjan. (För hunden innebär nämligen det välkända beteendet hög sannolikhet för belöning och blir förstärkande i sig. Den effekten blir ännu större i en baklängeskedja eftersom detta välkända beteende nyss är förstärkt).

Personligen tycker jag att det här med att hunden känner igen sig, och därför har en god idé om vad den ska göra, är en oerhört viktig del i träningen, men jag fäster inte så jättestor vikt vid (eller tilltro till) förstärkningsresonemanget.

Följaktligen ägnar jag inte så jättemycket tid åt baklängeskedjning, men väldigt mycket tid på att lära hunden "det beteende som kommer sen" bra innan jag lägger sätter ihop fler beteenden i en kedja. Jag jobbar sen vid kedjning en del med att göra övergångarna mjuka, men det viktiga för mig är som sagt att hunden ska kunna känna igen sig och kunna förstå var vi är på väg.

Trots mitt känna-igen-sig-tänk så skulle alltså mycket av det jag gör när jag väl kopplar ihop delmoment och moment till längre kedjor kunna betraktas som framlängesskedjning (man gör a-förstärkning, sen ab-förstärkning osv). Vilket ju inte ses som det optimala sättet att skapa en kedja bland baklängeskedjningsförespråkarna (hi hi, vilket ord...).

Hittills har mitt resonemang kring kedjor stannat ungfär där (jag har konstaterat att jag inte tycker riktigt lika, men ganska) men så kom jag på en rolig sak idag; Är inte shejping egentligen en sorts framlängeskedjning? Om man kan se det så så vore det ju sån humor alltså! (Eftersom samma förespråkare av baklängeskedjning hävdar att shejping är den överlägset bästa inlärningsmetoden...)

Tro inte att jag dissar shejping nu eller nåt, jag älskar både shejping och baklängeskedjning och använder mig av det regelbundet, men just eftersom jag gör det så letar jag hela tiden anledningar att ifrågasätta om det tillvägagångssättet verklingen är det smartaste. Sen ogillar jag generellt sett när någon bestämt hävdar att de sett ljuset och sanningen så lite nöjd blir jag allt om jag hittar tänkbara motsättningar i dessa personers ideologier.....:) (Med det inte sagt att det bestämt finns en motsättning här.)

Nu senast (=idag, därför inte färdigtänkt...) började jag fundera kring målbildens betydelse i inlärningen. Gällande människa så pratar man ju väldigt mycket om målbildens betydelse för att eleven ska få ett sammanhang att hänga upp kunskapen på (innan piloteleverna får lära sig all teori så får de prova att flyga ett plan osv).

Målbildsaspekten finns så klart inte på kartan i en shejpingsituation. Som förare har man en väldigt tydlig bild av vart man vill komma, men hunden har ingen som helst uppfattning om strukturen för momentet i slutändan utan "famlar i mörkret och gissar sig fram".

I ärlighetens namn så kanske det inte behövs en så där väldigt ingående förståelse för sammanhanget hos hunden i de flesta inlärningssituationer och då är det väl bara att shejpa på, men jag kan inte låta bli att undra om det inte ibland vore lönsamt att först skapa något av en enkel ram för momentet i tidig grundträning för att sedan gå in och jobba med delmoment/fila på detaljer till perfektion. (Motsvarande lekapportering som ett första led i apporteringsträningen innan man jobbar på delar som att hålla apporten rätt.)

Är det kanske så att det mitt bland shejping, baklängeskedjning och "splitting"-dyrkandet (att lära in saker i små delar), finns plats för lite "lumping"(att försöka lära in nånting i stora sjok) och hjälper i nåt slags syfte at ge hundarna en övergripande orienteringen i momentträningen?

Ja, jag vet varken hur eller om, men en rolig tanke är det....