söndag 28 juni 2009

Övergående träningsdepp

För att komma framåt i träningen är det förstås bra att emellanåt reflektera över var man står och vart man vill. Det gäller bara att reflektera på ett givande sätt...

Jag har en förmåga att:
Reflektera -> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker -> deppa.

Istället för att:
Reflektera-> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker-> skapa en ny plan -> ta nya tag.

Efter tävligen har det blivit en hel del reflekterande med efterföljande depp. Temat har varit att jag lagt för mycket krut på momentinlärning, precision och duration på bekostnad av Cakis attityd till träningen. Visst tycker hon att det är kul att träna, men jag skulle vilja ha ännu mera go, att hon älskade att träna över allt annat.

Redan efter träningen hos Maria Hagström i april var jag inne på att jag nog fokuserat lite fel (bla skrev jag "Inte bara smart att uthållighetsträna tidigt" som ligger här nånstans), men av nån anledning (=tävlingssug) lyckades jag inte styra om skutan tillräckligt mycket för att det ska kännas helt bra.

Missförstå inte nu. Jag är superduper nöjd med att Caki var så duktig på tävligen. Jag känner bara att det inte medfört uteslutande positiva saker att jag tränat mot tävling så tidigt. Inte så att jag tror att jag tränat för mycket och tröttat ut henne på så sätt (har faktiskt varit väldigt sparsam med mängden träning för att undvika just det), men jag tror att jag tränat på lite fel saker.

Efter en tids deppig träningspaus var det idag dags för träningsdag på BHBK och jag åkte dit utan mycket mer ambition än att miljöträna lite.... men man kan få inspiration när man minst anar det och faktum är att jag kom hem med nyladdade batterier, redo att ta nya tag.

Det som inspirerade den här gången var när ett ett annat ekipage (tävlar elitklass tror jag) fick träningsråd av en intruktör. Hunden i fråga var inte riktigt på hugget när det var varmt och husse upplevde det som väldigt jobbigt och gick ner sig han med (=ond cirkel). Instruktören guidade husse att belöna extremt snabbt, efter bara några stegs kommendering, och visst blev hunden mer på hugget. Andemeningen i det hon sa var: "Säg inte bara att han är värmekänslig och deppa ihop över det, träna istället på så sätt att han lär sig uppskatta träning i varmt väder. Hur mycket du än behöver sänka dina kriterier".

Helt självklart egentligen. Jag har hört det många gånger och sagt det själv, men just nu tog det väldig skruv.

Nu ska jag fokusera på hur jag ska komma dit jag vill istället på vad jag ev gjort fel. Jag vet inte exakt hur jag ska träna men någon tävling finns i alla fall inte inbokad på länge....

------------------------------------
Arjauppdatering:
Hon biter HÅRT i både kampleksaker (kul) och fötter (mindre kul) .
Hon har god aptit på både mat (bra) och sniglar med skal (mindre bra?)
Hon bajsar både ute (praktiskt) och inne (mindre praktiskt).
Hon verkar inte rädd för något/någon utanför hemmets väggar (lovande) eller något/någon innanför hemmets väggar (mindre lovande?:))

I övrigt kan man tillägga att hon är sjukt söt det lilla trollet. Om någon känner sig manad att leka fotograf så vet ni var ni har henne. Eller så kanske inte...

tisdag 23 juni 2009

Kort gästspel av Per

Jag har precis fått ett besked som gjort mig bedrövad. Den person jag höll högst av alla i hundsammanhang har gått bort. Sven Järverud finns inte mer.
Jag tror att de flesta som läser Jennys blogg har ganska dimmiga begrepp om vem Hundmannen Sven var. Låt mig helt kort förklara det så här: Han var en fullständigt makalös dressör, i min värld saknade han motstycke. Han var även en visionär och nytänkare som få. Det finns INGEN som kommer i närheten av Svens betydelse för hunddressyrens utveckling i Sverige.
Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med Sven under delar av 90-talet. Senaste gången vi träffades var för knappt ett år sedan, och trots att jag just nu mest är ledsen glädjer jag mig åt att även Jenny då fick möta honom.
Tack för allt Sven!
/Per

fredag 19 juni 2009

Tävlingsspykologi

När jag tävlat (=insett vad nervöst det var) blev jag högt motiverad att fördjupa mig i lite tävlingspsykologi (man vill ju inte att det ska stupa på p.g.a ens egna nerver menar jag).

Medan jag läste Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" skrev jag ner lite sammanfattande stolpar så att jag inte skulle glömma allt på en gång. Dessa ligger här ifall någon är intresserad av en snabbversion. Annars rekommenderar jag verkligen boken, lättläst och bra (tror jag:))

torsdag 18 juni 2009

Här är hon, tjejen som gjort sig förtjänt av namnet Arja.

Hälften malle och hälften schäfer, syns det eller vad?
Malle fram och schäfer bak..














Det är ganska livat här hemma nu och att försöka fånga alla hundarna på bild samtidigt verkar vara mer eller mindre omöjligt...
















Det är Per som har henne (på begränsad tid, som längst 1,5 år tills det är dags för L-test), men jag tror att det blir en del lydnadsträning för henne och mig så småningom.

Hittills verkar hon vara väldigt kavat, social och framåt och hela familjen är väldigt förtjusta i henne. Skulle vara att Ebba har lite mer invändningar ("åh nej, inte en till" såg hon till att tänka när Arja kom), men de blir nog bundis snart när de kan vara ute och cockerspringa i alla buskar och snår (Ebba brukar lära sina kompisar det, oavsett ras)...

onsdag 17 juni 2009

Repetitionsklokhet på gott och ont

Jag tänker äntligen ta mig för att skriva lite om hur jag tänker kring repititionsklokhet. Inget nytt för mina närmaste kompisar alltså som har hört mig dilla om det här sen långt tillbaka.

I begreppet repetitionsklokhet lägger jag att hunden lär dig att upprepa det senaste beteendet som den fick förstärkning för. Det här är otroligt praktiskt när man shejpar, för när hunden "lär sig systemet" (att man som förare alltid belönar "samma" beteende i en träningsomgång och att det aldrig lönar sig att byta) så kan man få fler repetitioner på "rätt" beteende än om om det bara var en fråga om sannolikheter baserat på förstärkningshistoriken totalt sätt.

Att på kort tid få många repetitioner på rätt beteende är självklart bra för att få en snabb progression av utförandet. Dessutom kan det nog ligga en del i det som förespråkarna för "flyt-träning" säger, att ett närmast automatiserat repeterande av ett färdigt beteende skapar ett muskelminne som främjar att det korrekta utförandet blir starkt befäst.

Men...

Jag tänker att hunden i all träning (på den nivån att den medvetet försöker utföra ett beteende för att få sin belöning) letar efter ledtrådar till vad vi vill att den ska göra (vad som lönar sig) och blir skicklig på att hitta sådana vare sig vi är medvetna om dem eller inte. En risk när man tränar på "frivilliga"/"spontana" beteenden (egentligen ett dumt uttryck eftersom vi oftast vi har en väldigt bestämd uppfattning om vad vi vill att hunden ska göra) är alltså att man får en hund som tar ledning av hur man står eller rör sig för att kunna göra rätt, vilket ju är ganska onödigt (att den går på signaler man knappt är medveten om menar jag).

Men om man verkligen står blickstilla då, och det helt enkelt är så att hunden (efter att den hittat vad som lönar sig) endast väljer "rätt" beteende för att den är just repetitionsklok? Jag är inte säker på att det är så mycket bättre. Det som händer då är ju att hunden lär sig att ta väldigt mycket ledning av vad den tidigare gjort, det senaste beteendet blir en signal om vad den ska göra härnäst.

Reptetionsklokhet är alltså super när man shejpar (eller jobbar med färdiga beteenden frivilligt om man nu gör det), men jag tror att en stor tendens att upprepa det nyss utförda beteendet kan vara negativt då det blir fel (hunden fastnar i att göra fel om och om igen) eller då man vill jobba på signal och växla mellan olika beteenden.

Om ovanstående stämmer ska man kanske ifrågasätta hur stor del av tiden man bör jobba med "spontana"/"frivilliga" beteenden. Om vi i slutändan vill att hunden ska bli duktig på att använda våra muntliga signaler som ledtrådar så kanske vi först och främst ska öva den på just det.

Därmed inte sagt att jag inte shejpar eller jobbar utan röstsignal ibland för det gör jag. Repetitionsklokhet vill jag alltså ha, men bara till viss del. Det hunden nyss gjorde får inte bli till en starkare signal om vad den skall göra jämfört med de ord eller tecken jag vill att den ska ta ledning av.

Ursäkta om det blev lite långt och krångligt. Som vanligt är det bara en massa tyckande utan några egentliga belägg. Hur tänker ni?

Har förresten en nyhet; En liten fyrfoting på 8v har flyttat in hos oss, vi ska ha henne till låns ett tag. Nån liten bild på busfröt ska jag väl också kunna ordna så småningon.

fredag 12 juni 2009

Tävlingsdebuten

Caki har debuterat i lydnadsklass 1 och jag är jättenöjd med hennes prestation. Hon var ganska osäker i situationen och lite påverkad av miljön runt omkring vilket gjorde henne lite seg och tveksam, men jag är så glad att hon höll ihop hela vägen.

En hel del tur var också inblandad, så ung som hon är kunde hon prcis lika gärna ha nollat ett flertal moment, hon är inte stabilare än så än. Men förhållandena på tävlingsplatsen var bra och som genom ett under uppfattade hon (de flesta) av mina kommandon på första försöket. Resultatet räckte till uppflytt och otroligt nog till klassvinst.
Tack underbara Caki för att du kämpade på så fint!

För er som frågat finns film här (med bedömningen och transporterna bortklippta).




onsdag 3 juni 2009

Den nakna sanningen..

.. blir man varse när man är på kommenderingsträning. I synnerhet om man filmar passet så att man riktigt kan sitta och titta på allt konstigt man har för sig.

Caki var duktig men ganska störd av miljön. Tittade mycket på tävlingsledaren och kom av sig i bland (det är stor skillnad när det är någon man inte känner som tycker hon). Det var förresten inte bara Caki som kom av sig. Jag blir såååå spak, fungerar inte alls och kan inte tänka träning om det uppstår något oväntat.

Platsen gick sådär, hon tyckte nog att det var lite jobbigt att ligga bland alla andra och lyfte lite på huvudet. Hon låg iaf duktigt kvar, även när grannen sprang till sin matte.

Tandvisningen var ganska hysterisk precis som jag befarade, hon blir lite osäker och därmed så ivrig att hon attackerar främlingar med blidkande slickningar och annat (Skitmoment!).

Här kommer resten helt oredigerat så får ni se själva. 


Tog bort filmen för det blev nåt konstigt med nedladdningen av sidan när den var där. Eller så berodde det på nåt annat.. Filmen finns iaf kvar på youtube.

måndag 1 juni 2009

Blodpuddingstips

Vi har ju alla våra ljusa stunder. Själv blev jag rätt nöjd när jag kom på hur jag kunde använda rå blodpudding som godis utan bli kladdig (vem orkar i längden hålla på och baka den i ugnen liksom).

Tärna den råa blodpuddigen och lägg den i en påse. Häll sen över nån matsked ströbröd och skaka. 

Blir hur bra som helst, torr och fin att hantera. Ligger den länge, ffa ihop med annat blötare godis så blir ströbrödet fuktigt efter ett tag, men det är ändå inget jämfört med klet som knappt går att torka av sig. Samma sak funkar med annat kletigt godis, tex skivbar leverpastej, men effekten på blodpuding är suverän.

Bara så att inte någon i onödan undviker dessa suveräna förstärkare...