Jag har varit ledig...

Lyckades skriva ett alldeles för långt inlägg idag. Det handlar om eventuella nackdelar med tidig uthållighetsträning och finns på dumpplatsen. Råkade dessutom lägga ut det innan det var färdigt tidigare i typ 2 sek (ifall ni som har reader har blivit förvirrade av en virrig text).

Mer om igår. Lite nytt, lite ältande..

Tre (av många) viktiga tips från Maria:

Gör din stela tävlingshållning mer positivt laddad (att jag alltid försöker gå rak i ryggen under fritt följ och så vidare är helt uppenbart inte till räckligt, så mycket ändras i mitt kroppsspråk når jag blir spänd och nervös och detta gör henne osäker).

-Träna henne i att bli snabb och håll sedan på kriterierna gällande farten. Även om malle har mycket i sig behöver de ofta lite extra träning i fartfyllda moment för att bli kvicka. (I Cakis fall innebär det fartträning in mot och ut från förare, samt ingångsträning som från början tar snabbheten i beaktande). På vissa hundar kan man ju tänka precision först och sedan focusera på tempot, men det är alltså troligen inte en lämplig modell för Caki. 

-Var mer noggran med kriterierna för fritt följ och ingångar.  (Bakläxa och återgång till basträning, jag fattar inte vad jag har hållit på med. Snacka om att rädslan för att bli fast i detaljslipningsträsket igen har lätt till alltför snabb progression av momentinlärningen. Underbara Vendela kallade det ungefär för en utvecklande överkompensation och jag får väl nånstans hålla med om att det inte är så dumt att ha tagit ut svängarna för mycket åt båda håll.)

Vilken tur att vi åkte dit säger jag bara! Ovanstående kanske inte verkar så märkvärdigt men det är otroligt viktiga saker att fånga upp på en hund som snart är 9 mån. Bedömningen av hur det egentligen går och vad som kan vara lämpligt att fokusera på för att komma dit man vill i träningen är absolut inte lätt, så att få hjälp en sådan som Maria är helt ovärderligt. 

Upplevelsen av hur Caki absolut inte var med mig på planen medförde också den tråkiga, men viktiga, insikten av att jag har en ALLDELES FÖR DÅLIG GRUND ATTITYDMÄSSIGT.  Jag skiter i att hon är ung och det var ett nytt ställe osv, jag vill inte ha den där känslan och att slippa det framöver är något som måste prioriteras över allt annat. Jag har funderat på det här tidigare (bl a berört det lite i mitt inlägg om paralleller till spårträningen) och det var faktiskt ett av mina önskemål till Maria före träningen att hon skulle hjälpa mig göra en bedömning av just det. (Alltså om hon är ok och jag kan träna på eller om jag bör backa och fokusera mindre på moment och mer på attityd.) Sen blev ju ord överflödiga om man säger så...

Att nu lyckas träna på ett sätt som prioriterar attityden och samtidigt medför en viss utveckling färdighetsmässigt (med mycket fokus på punkterna ovan) blir en rolig (dagens inställning) utmaning.  

Oj vad mycket blogginlägg det kommer bli:) Har en lång lista sen tidigare på ämnen som jag har tänkt att skriva om och den kommer ju inte direkt bli kortare nu när jag väl tickar igång på det här nya....

Träning hos Maria Hagström

Så här i efterhand kan jag småle åt mina planer att visa upp ettans moment (på den nivå vi nu befinner oss) direkt efter varandra (med belöningar under tiden) för att sedan diskutera igenom hur det ser ut och jobba med enskilda moment (ffa då inkallningen och fria följet).

Direkt efter mitt försök att göra just det smålog jag inte. Trots att jag sa innan vi började att jag skulle anpassa mina kriterier och vara beredd att ändra mina planer stod jag ändå där som ett fån när Caki trängde i fria följet, knappt kunde svänga åt vänster, inte satte sig i halterna, reste sig i läggande under gång (har aldrig hänt), inte lade sig alls på nästa ligg-signal (har inte hänt på de två senaste månaderna). Sen gick jag av planen...

Efter lite coachning av Maria kunde vi trots allt åstadkomma lite vettig träning, men i vanlig ordning så pratade vi mest. Otroligt givande som alltid, massor av bra tankar och tips.

Hur jävligt det än kändes är det bara att konstatera att ovanstående nog var det bästa som kunde hända då jag nu verkligen inser att jag behöver backa en hel del i träningen på många punkter. Just nu snurrar det för fullt i huvudet om hur jag ska ta mig an framtida träning. Vissa saker som Maria sa är det bara att sätta igång och jobba med rakt av, medan annat måste smältas och fogas samman med mitt eget tänk. Återkommer om mer specifika planer senare.

Vet i alla fall att jag ska börja med att ge oss båda en lydnadspaus. (Inte det samma som spår- eller bloggpaus...)

Oooops

Ha ha, råkade lägga upp den helt oredigerade filmen från träningen igår. Utan text dessutom (där jag uttryckte min plan för att göra något åt ingångarna, hi hi:)och med extramatrial från när vi tränade lägganden vid 6 månader (hon var lite störd av en glassbilstuta eller motsvarande, men jag tyckte att det var bra störningsträning).
Så det kan bli:)

Filmsnutt och bilder

Världens bästa Vendela filmade lite och tog bilder idag när vi tränade. Tack vännen!

Jag hade tänkt lägga ut några bilder men är uppenbarligen för klantig för att lyckas med det. Om någon till äventyrs är intresserad av bilder på mitt underverk så finns det några hos fotografen:)

Filmen är inget märkvärdigt. Jag gav mig själv i läxa att fixa avsluten i ställandet och att försöka få fart på inkallningen sist vi filmade, så det här är lite uppföljning.

Prioriteringen i spåret, nåt att inspireras av i lydnaden?

Ifall nån tycker att jag refererar osunt mycket till vad Per säger och inte verkar kunna tänka själv så är det bäst jag förklarar lite innan jag åter igen berättar om något som jag har lärt mig av Per.

Lydnad är mitt bord och det mesta som jag skriver om lydnad är mina egna tankar och funderingar. Såklart är jag delvis inspirerad av Per, såväl som av andra träningskompisar och bloggar jag läser, men i huvudsak är det egna reflektioner jag skriver om. Vardagslydnad och mer generella funderingar kring träningssystem och inställning hos föraren är sådant som jag och Per diskuterar mycket och där är jag följaktligen mycket inspirerad av honom även om jag själv också står för en del slutsatser och funderingar. Vad det gäller spåret så är det helt Pers bord. Efter många år som tjänstehundsdressör och hundratals timmar i spårskogen med väldigt många hundar så kan han verkligen sina saker på det området. Jag har alltså proffshjälp nästan varje gång jag är ute, något jag är väldigt glad för.

Tidigare när jag höll på själv så var jag från början väldigt noga med hur min hund spårade. Jag ville ha ett lugnt och noggrant spårande nära kärnan. Det var alltså mycket näring i spåret och bromsande i linan som gällde. Resultatet var väl inte urdåligt, hunden spårade ju i alla fall så länge det inte fanns rådjurspluttar i spåret att smaska på:)

Per (och följaktligen numera även jag:)) jobbar på ett annat sätt. I början finns det bara en sak som är prioriterad i hundens spårande och det är fokus och engagemang. Hunden får lösa uppgiften hur den vill bara den vill lösa uppgiften och är koncentrerad på det. Därifrån bygger man sedan vidare genom att anpassa sina spår utifrån vad man önskar förbättra hos individen, men hur den spårar förblir alltid sekundärt till att den verkligen vill, något som är nödvändigt för att den ska orka långa, svåra spår under tuffa förhållanden.

Min fundering för dagen är om man på något sätt borde låta detta tänk färga av sig på lydnaden och i så fall till vilken grad som det är görligt. Jo, jag vet att det flesta av oss tänker på det här och har engagemang för träningen högt på priolistan. Vi inväntar att hunden verkar med och bjuder kontakt innan vi börjar träna, vi försöker anpassa våra pass så att hunden ska tycka att det är roligt hela tiden och vi väljer (oftast) att belöna när hunden har ett bra fokus.

Det jag undrar är om det det går att prioritera upp fokus och engagemang ytterligare. Om man skulle låta bli att putsa på detaljer förrän man har en hund som VILL, VILL, VILL träna, en hund som inte bryr sig om nåt annat i hela världen än att få träna så att de flesta störningar därmed blir helt ointressanta för den. Stadgeträning skulle väl antagligen behöva vara en stor del av träningen från början, men det innebär ju inte direkt att jobba på detaljer.

Vad tror ni? Kanske det är lätt att få en hund som är för het? Jag har ingen aning, ska fundera på saken. Det svåra för mig skulle bli att hålla fingrarna i styr, jag tycker ju att det är så otroligt roligt att träna på moment. Vore i och för sig inte så dumt om Caki tyckte det var lika roligt (eller roligare om det nu är möjligt) med lydnad som jag tycker...:)

Gammalt och nytt på annan sida

Nu finns en del gamla texter och två nya inlägg på den här sidan.
(För långa för att platsa här.)

Tänk om...

Jag lever numera i symbios med en liten rumpnisse som sitter på min ena axel. Den har som uppgift att helt neutralt fråga "vaffö då då?" angående det mesta som jag sysslar med i träningssammanhang (och glömmer den så händer det att Per tar på sig uppgiften:)).

Inlägget igår blev inte så välformulerat, men det får ändå illustrera temat för idag. Genom klickerträningen (som har bidragit med fantastiskt mycket bra för min del) har jag fått för mig (mer eller mindre påkallat) att det är bäst att hålla sig själv så neutral som möjligt under formandet av ett moment. För att inte tala om hur otänkbart det känts att använda tydliga hjälper i inlärningen, på nåt vis har hjälper blivit till väldigt vanskliga saker att hålla på med:)

Men tänk om...
-det inte alls "egentligen tar mycket längre tid att arbeta med hjälper för att det är väldigt svårt att arbeta bort dem", eller att träningen jag gör för att slippa använda hjälper har andra negativa konsekvenser som kanske sinkar mig mer på sikt?
-min blotta närvaro i träningssituationen redan påverkar hunden så att det är lika bra att försöka lära sig behärska (och använda sig av) den påverkan som jag ändå har?
-hunden i brist på tydliga hjälper och signaler tar hjälp av annat (saker i miljön eller sånt som jag gör) som jag inte är medveten om och därför får svårt att kontrollera?
-osv, osv.. (Bara för att illustrera vad som ständigt pågår i min hjärna under lektionstid och vid andra mer eller mindre lämpliga tidpunkter.)

Nu tror jag inte det är så dumt att jobba så som jag tidigare gjort, men har man en rumpnisse på axeln så har man:-) Det kommer antagligen att gå lite krokigt framåt om jag envisas med att ifrågasätta allt jag gör, men lärorikt och roligt är det. Dessutom är jakten på revolutionerande träningsinsikter nästan lika beroendeframkallande som trisslotter. En liten rumpnisse på axeln rekommenderas alltså starkt.

Hur mycket av sig själv bör man tillsätta i smeten?

En av gårdagens träningsdiskussioner rörde hur mycket jag bör interagera med Caki för att sätta henne i rätt sinnesstämning och hjälpa henne lyckas utföra det jag vill.

Jag är sedan länge väldigt aktiv i och försöker dra nytta av belöningsfasen (även om jag helt säkert kan belöna ännu bättre/smartare). Skickliga Sharon har också demonstrerat för mig hur hon använder sekunderna innan ett moment för att sätta hunden i en viss betingad sinnesstämning (något som känns helrätt och som jag hoppas kunna få kläm på framöver). Diskussionen igår rörde något närbesläktat men ändå inte riktigt samma sak som detta, nämligen frågan om eventuellt interagerande under själva momentet i en inlärningsfas.

Det har tidigare varit självklart för mig att hålla mig så tyst som möjligt i neutral tävlingsposition medan hunden jobbar och låta klickern tala sitt språk. Nu experimenterar jag vilt och spelar betydligt mer min närvaro under momenten. Jag tycker att det är ett fantastiskt roligt sätt att träna på och tror att det kan tillföra otroligt mycket, men det är nog ändå klokt att tänka sig lite för.

Är man under inlärning väldigt delaktig själv i momentens utförande blir det en hel del hjälper att arbeta bort. Inga nyheter direkt... Å andra sidan är det väl en tränarfärdighet att snabbt och smidigt kunna minska ner på hjälper också:)

En annan sak, som Per kunde varna om utifrån sina erfarenheter, är att man får en hund som är mer van att iakta, och därmed mer känslig för, förarens sinnesstämning. Mer interaktion - ännu mindre utrymme för dåliga dagar och besvikelse alltså...

Slutsatsen blev den vanliga: Det är finns för- och nackdelar med allt, jag måste känna efter och modifiera träningen utifrån hur vi utvecklas.

Nu tänker jag i alla fall satsa på interaktion i långa banor. Pirrigt!

Högmod går före .... sega ingångar

På nåt sätt har jag fått för mig att det här med snabba ingångar är skitlätt. Nog för att det är andra detaljer med ingångarna som kanske är svårare (djup, avstånd till föraren, rakhet), men det går ju (uppenbarligen) inte att strunta i det här med fart för den skull (trots att man har en malle som spinger som en galning i skogarna).

Jag har dessutom börjat göra inkallningar från avstånd innan positionen vid sidan var ordentligt befäst (så typiskt mig att vara lite slarvig och otålig). Gulliga Caki är nu övertygad om att ingångar är något man gör lugnt och metodiskt och att det inte är lika noga att sätta sig rakt när man kommer från lite håll :=)

Läge för åtgärder alltså. Min plan:

Det självklara
-Dela upp momentet och träna ingång för sig och fart in för sig.
-Bättre fartfyllda belöningar.
-Bättre timing. Belöningen ska komma exact när hon sätter rumpan på rätta stället/har god fart åt rätt håll (rakt in mot mig, eller i svängen med rumpan.)

Det mindre självklara, men nog så viktiga
-Använda mig av röst och kroppsspråk för att få henne att tycka att momentet är kul, låta henne ana att jag tycker att ingångar är jättekul och spännande. (Tack Per för att du ideligen påminner mig om att min närvaro i träningen är en del av ekvationen!)
-Göra en ingång innan maten, sen får hon springa till köket och maten som belöning. (Tack för tipset Vendela, du kan ju konsten att värdeladda moment!)
-Jobba med ytterligare värdeladdning av att sitta vid sidan i andra vardagssituationer ex när jag kommer hem (hon är hemskt ivrig att bli klappad då så jag har passat på att ibland låta henne få sätta sig vid sidan då innan jag kelar med henne) eller innan hon skall få springa till något roligt ute.

Återkommer med resultatet. I form av film hoppas jag (jag menar filmar jag så har det funkat hyfsat). Nu ska jag ut och träna i solskenet!

Rätt plan för platsen?

Tränande på klubben igår och kom därifrån alldeles lycklig. Caki var nämligen fokuserad på träning under hela passet trots mycket störning och låg dessutom plats lugnt och fint med huvudet i backen i ca 2 min (inte med andra hundar precis bredvid, men en bit längre bort).

Att få till platsen bra har känns viktigt och jag har varit lite pirrigt inför det, men jag måste säga att det känns väldigt bra just nu. Kanske har jag träffat ganska bra med min träning i det momentet? Återstår att se, jag är inte den som tänker bli kaxig..

DET SOM GENOMSYRAT TRÄNINGEN HITTILLS:

Mkt stadga redan från valp. Vilket har byggt mkt värde för att bli kvar.

Extremt hög rättprocent. Som liten blev hon blev kvar i position för att det var praktiskt - maten kom ju dit, varför resa sig? Sedan har jag långsamt sträckt tiden och ökat mängden mat som belöning till dess att hon klarade 6 min inne. Under den tiden har jag satsat på 100% lyckanden vilket medförde en ganska lågom nivå (jag missbedömmer ju ibland:) med mer än 99% lyckade repititioner (det finns ju ett inlärningsvärde i att göra fel ibland också, men jag tror det räcker med mycket få fel för det). Hon vet liksom inget annat än att ligga kvar.

NUÄR PLANEN ATT:

Sträcka tiden till motsvarande nivå ute (utan störning först och främst).

Introducera mer störning.

Ibland belöna "mer övveraskande" med leksak eller varsågod ifrån där jag står. (Tidigare har jag alltid gått tillbaka innan jag sagt varsågod och låtit henne springa till sin mat (för att främja att hon ligger lugnt och inte på helspänn), men nu är lugnet så pass befäst att jag vill höja hennes förväntan framåt mot mig något för att hon lättare ska klara mer störningar i sidled.

Kampen mot strulet, en fråga om att inte kämpa emot?

För det mesta har jag väldigt roligt när jag tränar hund, men jag är tyvärr inte helt immun mot att känna mig besviken och (gud förbjude) lite irriterad ibland. Sådana känslor är ju (även om man försöker dölja dem väl) oftast kontraproduktiva, så ett led i att utvecklas som tränare är självklart att lära sig hantera motgångar utan att bli så negativt känslomässigt påverkad.

Just nu kör jag en hårdkampanj mot detta. Planen är att försöka ändra min inställning till och mina förväntningar på det här med att träna hund. Att inse att hanterandet av motgångar är en stor del av själva grejen. Att motgångar är något som hör till träning och som jag borde vilja bli duktig på att hantera, inte något som bara stör och bromsar mina och hundens framsteg.

Vinsten av detta sätt att tänka beror förstås på vad man har för övergripande mål. Det går bara att trösta sig med ovanstående om målet att bli duktig med hundar står över en önskan om att nå snabba resultat på tävlingsbanorna.

Vi får se hur det går för mig, jag intalar mig i alla fall att det är en duktig hundtränare jag helst av allt vill bli...

Planering i all ära...

Lydnadsträning idag på förmiddagen. Jag var efter en stunds paus inställd på att öva "tävlingsmässiga" ingångar på planen. Caki sätter sig vid sidan men tappar snart fokus och har bara ögon för en fågel lite längre bort.
Per som hade lagt märke till att hon tittat på den där fågeln nästan hela pausen (det hade inte jag) påpekade att jag borde ha belönat den allra första kontakten jag fick. Det var helt klart för mycket begärt av min 8 mån gamla hund att kunna ställa om och fokusera på arbete i den situationen. Jag anpassade mina kriterier och fick ett fantastiskt roligt pass fritt följ med härligt engagemang.

Hästtränarna Pat och Linda Parelli säger "address the horse that shows up today". Helt suveränt uttryck som ju är klart applicerbart på hund. Det gäller att anpassa träningen till hur just den hund jag tränar är som individ och hur den är/mår/känner sig vid tillfället för träningen. Ju bättre jag kan läsa min hund desto bättre kan jag anpassa min träning för dagen.

Helt självklart men ändå så vansinnigt svårt.

Välkomna hit! (+film)

Kortfattat är planen alltså, vi får se hur det går:)

Börjar med nåt kul. Lite film från idag. Inte felfritt direkt, men det ni får se i alla fall.