Tänk om...

Jag lever numera i symbios med en liten rumpnisse som sitter på min ena axel. Den har som uppgift att helt neutralt fråga "vaffö då då?" angående det mesta som jag sysslar med i träningssammanhang (och glömmer den så händer det att Per tar på sig uppgiften:)).

Inlägget igår blev inte så välformulerat, men det får ändå illustrera temat för idag. Genom klickerträningen (som har bidragit med fantastiskt mycket bra för min del) har jag fått för mig (mer eller mindre påkallat) att det är bäst att hålla sig själv så neutral som möjligt under formandet av ett moment. För att inte tala om hur otänkbart det känts att använda tydliga hjälper i inlärningen, på nåt vis har hjälper blivit till väldigt vanskliga saker att hålla på med:)

Men tänk om...
-det inte alls "egentligen tar mycket längre tid att arbeta med hjälper för att det är väldigt svårt att arbeta bort dem", eller att träningen jag gör för att slippa använda hjälper har andra negativa konsekvenser som kanske sinkar mig mer på sikt?
-min blotta närvaro i träningssituationen redan påverkar hunden så att det är lika bra att försöka lära sig behärska (och använda sig av) den påverkan som jag ändå har?
-hunden i brist på tydliga hjälper och signaler tar hjälp av annat (saker i miljön eller sånt som jag gör) som jag inte är medveten om och därför får svårt att kontrollera?
-osv, osv.. (Bara för att illustrera vad som ständigt pågår i min hjärna under lektionstid och vid andra mer eller mindre lämpliga tidpunkter.)

Nu tror jag inte det är så dumt att jobba så som jag tidigare gjort, men har man en rumpnisse på axeln så har man:-) Det kommer antagligen att gå lite krokigt framåt om jag envisas med att ifrågasätta allt jag gör, men lärorikt och roligt är det. Dessutom är jakten på revolutionerande träningsinsikter nästan lika beroendeframkallande som trisslotter. En liten rumpnisse på axeln rekommenderas alltså starkt.