Kampen mot strulet, en fråga om att inte kämpa emot?

För det mesta har jag väldigt roligt när jag tränar hund, men jag är tyvärr inte helt immun mot att känna mig besviken och (gud förbjude) lite irriterad ibland. Sådana känslor är ju (även om man försöker dölja dem väl) oftast kontraproduktiva, så ett led i att utvecklas som tränare är självklart att lära sig hantera motgångar utan att bli så negativt känslomässigt påverkad.

Just nu kör jag en hårdkampanj mot detta. Planen är att försöka ändra min inställning till och mina förväntningar på det här med att träna hund. Att inse att hanterandet av motgångar är en stor del av själva grejen. Att motgångar är något som hör till träning och som jag borde vilja bli duktig på att hantera, inte något som bara stör och bromsar mina och hundens framsteg.

Vinsten av detta sätt att tänka beror förstås på vad man har för övergripande mål. Det går bara att trösta sig med ovanstående om målet att bli duktig med hundar står över en önskan om att nå snabba resultat på tävlingsbanorna.

Vi får se hur det går för mig, jag intalar mig i alla fall att det är en duktig hundtränare jag helst av allt vill bli...