Ifall nån tycker att jag refererar osunt mycket till vad Per säger och inte verkar kunna tänka själv så är det bäst jag förklarar lite innan jag åter igen berättar om något som jag har lärt mig av Per.
Lydnad är mitt bord och det mesta som jag skriver om lydnad är mina egna tankar och funderingar. Såklart är jag delvis inspirerad av Per, såväl som av andra träningskompisar och bloggar jag läser, men i huvudsak är det egna reflektioner jag skriver om. Vardagslydnad och mer generella funderingar kring träningssystem och inställning hos föraren är sådant som jag och Per diskuterar mycket och där är jag följaktligen mycket inspirerad av honom även om jag själv också står för en del slutsatser och funderingar. Vad det gäller spåret så är det helt Pers bord. Efter många år som tjänstehundsdressör och hundratals timmar i spårskogen med väldigt många hundar så kan han verkligen sina saker på det området. Jag har alltså proffshjälp nästan varje gång jag är ute, något jag är väldigt glad för.
Tidigare när jag höll på själv så var jag från början väldigt noga med hur min hund spårade. Jag ville ha ett lugnt och noggrant spårande nära kärnan. Det var alltså mycket näring i spåret och bromsande i linan som gällde. Resultatet var väl inte urdåligt, hunden spårade ju i alla fall så länge det inte fanns rådjurspluttar i spåret att smaska på:)
Per (och följaktligen numera även jag:)) jobbar på ett annat sätt. I början finns det bara en sak som är prioriterad i hundens spårande och det är fokus och engagemang. Hunden får lösa uppgiften hur den vill bara den vill lösa uppgiften och är koncentrerad på det. Därifrån bygger man sedan vidare genom att anpassa sina spår utifrån vad man önskar förbättra hos individen, men hur den spårar förblir alltid sekundärt till att den verkligen vill, något som är nödvändigt för att den ska orka långa, svåra spår under tuffa förhållanden.
Min fundering för dagen är om man på något sätt borde låta detta tänk färga av sig på lydnaden och i så fall till vilken grad som det är görligt. Jo, jag vet att det flesta av oss tänker på det här och har engagemang för träningen högt på priolistan. Vi inväntar att hunden verkar med och bjuder kontakt innan vi börjar träna, vi försöker anpassa våra pass så att hunden ska tycka att det är roligt hela tiden och vi väljer (oftast) att belöna när hunden har ett bra fokus.
Det jag undrar är om det det går att prioritera upp fokus och engagemang ytterligare. Om man skulle låta bli att putsa på detaljer förrän man har en hund som VILL, VILL, VILL träna, en hund som inte bryr sig om nåt annat i hela världen än att få träna så att de flesta störningar därmed blir helt ointressanta för den. Stadgeträning skulle väl antagligen behöva vara en stor del av träningen från början, men det innebär ju inte direkt att jobba på detaljer.
Vad tror ni? Kanske det är lätt att få en hund som är för het? Jag har ingen aning, ska fundera på saken. Det svåra för mig skulle bli att hålla fingrarna i styr, jag tycker ju att det är så otroligt roligt att träna på moment. Vore i och för sig inte så dumt om Caki tyckte det var lika roligt (eller roligare om det nu är möjligt) med lydnad som jag tycker...:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lite kvällsfunderingar :)
SvaraRaderaHur mycket vilja en hund än har så måste den ju även finna en lösning för att nå slutmålet, vad det än kan vara. Den lösningen lär vi ju oftast hunden beroende på hur vi vill att det ska se ut i slutändan. Risken med att bara köra på vilja i lydnaden är ju att hunden har en lösning som inte överensstämmer med hur jag vill att det ska se ut, tänker jag.
Om man har en hund som är koncentrerad, jobbar noggrant i spårkärnan och långsamt för att undvika missar, måste det utesluta viljan? Tänker att om de första delarna finns med, finns inte då automatiskt en jädra massa vilja med också? Sen beror ju allt såklart på vilket sorts spår man ska hålla på med, IPO-spår är ju mer lydnadsspår som du beskrev att du hade gjort, men man gör ju annorlunda med bruksspår osv.
Jag kan ju exempelvis inte få Fiddeli att gå på det viset, och då kan jag ju låta henne lösa saken bäst hon kan, men det är ju heller ingen hund med vilja.
Thomas har kört mer på strategin vilja, vilja, vilja när det gäller lydnaden hos Sisu och inte varit så noggrann tekniskt. Jag har gjort helt tvärtom med Glimma, kört mer finputs och noggranhet sen hon var liten. Skulle inte påstå att skillnaden är så stor idag, när de är 1 år båda två. Båda är arbetsglada hundar och har lika mycket vilja till allt lydnadsarbete. Lite kul att se att resultatet inte blivit så annorlunda i slutändan som man först kunde tro pga så olika träningssätt. Kram!