Puh, inte så farligt som jag befarade... ännu

Igår var min valp ganska mycket "jobbig mallevalp med humör" vilket resulterade i att jag behövde plåstra om mig lite vid ett tillfälle och höll på att bli tokig över att försöka hålla ordning på två helvilda djur (Caki är ju väldigt lätt att varva igång om man säger så). Då ringer världens bästa hundvakt Elin och ber om att få låna Caki lite. Toppen tänkte jag, jag kan ju behöva ha fokus på den lilla en stund om han nu tänkte ta och bli odräglig.

Vad har då hänt? Jo den lilla gullungen har sovit nästan hela tiden. Stackarn var nog alldeles övertrött av allt han varit med om på sista tiden (massor av roligt bus t ex), och det är nog inte alltid lätt för honom att få vila tillräckligt när han har en storasyster som alltid är på hugget. Minsta lilla jag rör mig inomhus, så flyger hon upp och är redo att hitta på nåt kul.

Sömn gjorde i alla fall susen och han är jättegosig och söt igen, men den här gången låter jag mig inte luras fullt ut - jag vet nog vad som väntar...;)

Vid närmare eftertanke

så är det nog en malle jag fått hem. Behöver väl inte säga mer...:D

Att undvika skrik, pip, gråt och tandagnisslan

Så här långt är livet med två hundar lite jobbigare, mycket roligare och väldigt utvecklande för mig som hundmänniska, hundtränare och (för att häda lite:)) flockledare.

Det är helt underbart att ha två kompanjoner med sig ute och man blir utan tvekan mer uppmärksam på världen runt omkring när man ska sätta sig in i hur två hundar, i olika åldrar, upplever saker och ting. Det kan ju vara allt från löv som blåser till joggare som springer förbi.

Att ha en äldre hund som föregår med ..hmm.. exempel kan förstås både hjälpa och stjälpa ens egna idéer om hur valpen ska uppfostras, men det är utan tvekan så att man kan få en fördjupad relation till sin äldre hund när det kommer smått. Håller ni inte med? Aldrig uppskattar man väl den kommunikation och samhörighet man har med den äldre hunden så mycket som i kontrast till ett litet busfrö som man inte alls känner än, hur underbar, söt och gosig den lilla än är.

Jag "tränar" ju ännu inget med Heo utan vill bara lära känna honom och låta honom hitta sin plats i flocken, men det finns ju massor av saker att göra för att få vardagslivet att fungera och skapa optimala förutsättningar för bra träning i framtiden.

En utmaning med två hundar är ju att den ena ska sitta tyst och lugnt när den andra tränas och det här känns jätteviktigt för mig. Jag tänker göra mitt allra bästa för att slippa hamna i den situationen att den ena sitter och klagar när den andra körs, eller att jag tvingas sätta bort den ena hunden, alternativt låta den sitta och gnälla i bilen.

Min tanke kring det här (inspirerad av bl a Eva Bodfäldt tror jag) är att det är frustrationen över att bli "bortstängd" som framkallar mest pip. Alltså så får Heo vara med mitt i smeten så mycket som möjligt och där lära sig spelet om vems tur det är. Jag gör små övningar där jag leker med en i taget och bara blockerar honom med armen/ håller honom i selen när jag leker med Caki med den andra handen. Då är han så nära att han inte låter och när han lugnt tittar på (man får ju självklart anpassa hur "vilt" man leker med den andra hunden) så blir det hans tur. Jag kör även lite små pass lydnad med Caki där han får vara lös och ignorerad, och hon får öva på att ha störning. (Vill jag träna mer "på riktigt" med henne så gör jag dock det när han är trött och ligger hemma och sover, helt ovetandes om att det är lek vi ägnar oss åt.)

Idag och igår har jag också haft med mig Heo som assistent när jag kört små uppletande övningar med Caki. Medan Caki sitter och väntar följer Heo med mig ut och vallar en korridor och jag gömmer grejer när han inte ser, sen går vi tillbaka och skickar Caki. Heo är helt lös hela tiden och gör precis som han vill, men än så länge väljer han att hänga med mig och sitter bara lugnt och tittar på. Lite värre är det när det ska belöningslekas, men tack vare våra övningar sen tidigare så går det rätt bra och båda får leka lite. Så himla skön stämning det blir när man kör lite så här! Jag tror verkligen att det kan bidra till en lugn attityd kring det här med arbete, gäller bara att öka svårigheterna långsamt och inte köra alltför stojiga övningar när jag har båda med. Sen tror jag också att det bidrar på ett bra sätt att han är med så mycket sittandes i sin väska - då vänjer han sig vid att att titta lugnt och fint på saker som sker runt omkring. Det känns som vi fått en bra start i alla fall!

Nog för att han är helt ok...

...men man vill ju inte gärna riskera att hamna nos mot nos för den skull, tycker Caki.

Lata dagar

Nu har jag dammat av min gamla kamera för att kunna ta lite kort under valptiden. Men det blir bilder av enbart informativ karaktär, så värst bra blir dom inte. (Inte bara kamerans fel, men ganska mycket.)

I brist på fötter att sova på går det tydligen bra med svettiga skor. Om man inte får ligga på sängen förstås.... (Jag vet att jag är hopplös, men det är ju så himla mysigt att ligga och vila tillsammans hela gänget - och inte ska hundarna behöva gå upp bara för att jag vill:))

Okey då

...det får väl bli lite så valpuppdateringar och annat här ändå:) Trodde annars att jag var den sista människan i Sverige som gick med i FB (kennelmamman lockade med valpinfo där och då kunde jag inte stå emot...).



Så här långt är Heo helt fantastiskt underbar! Så himla söt och gosig, jag undrar nästan om det är en malle jag fått hem. Kanske gårdens Labrador Emil har varit framme innan den tilltänkta fadern (som komiskt nog också kallas för Emil) hann? Nu vet jag förstås att det säkert blir ändring på det här och att han nog blir odräglig så småningom - men ändå! Inte är han tråkig heller, för han leker gärna om man bjuder in till det...

Heo har redan hunnit med att åka på tävling, spåra, köra uppletande och tränat lydnad - alltihop sittande i sin väska på magen. Han är verkligen hur cool som helst - sitter lugnt och tittar medan Caki jobbar och passar gärna på att smyga till en puss emellanåt.

Det enda som möjligen är lite jobbigt, fast mest sött, är att han vill vara precis bredvid hela tiden. Alltså flyttar han runt och lägger sig bredvid fötterna (eller helst på) när man pysslar hemma och har lite svårt att förstå poängen med att sova för sig själv i sin mysigt inredda bur. Men jag har börjat försiktigt med den träningen och nu börjar det lossna lite. Jag gör så att jag sätter in honom i buren och sitter bredvid med dörren öppen och hindrar honom från att gå ut, när han fattat att jag vill att han ska vara kvar inne och lägger sig till rätta stänger jag dörren försiktigt. Jag sitter kvar precis bredvid till han somnar och sen flyttar jag mig lite - då tittar han upp och gnäller kanske lite, men somnar oftast snabbt om igen. Tänkte testa det här ett tag så får vi se, men det känns som om han inte varvar upp så mycket på det här sättet. I morse försökte jag skippa de första stegen och stängde in honom direkt med en leksak fylld med burkmat, men det dög tydligen inte förr herrn även om jag var en meter ifrån, så det blir att återgå till metod nr 1.

I början var Caki lite kinkig och tyckte mest att han var läskig, men nu börjar det funka helt ok här hemma - dröjer nog inte länge innan det är konstant lekstuga här misstänker jag.

Min tanke är att han ska få lång tid på sig att upptäcka världen, så ingen "träning" är aktuell på länge. Jo det blir så klart att han får lära sig sitt namn och så där, men det går ju av sig själv i vardagen. Det är ju också smidigt att han är så gosig för han kommer glatt för en liten kelstund om man kallar på honom (skönt att slippa ta fram godis redan, det är så bra att jag kan belöna Caki utan att han fattar vad det är frågan om ens en gång).

Hittills är jag alltså bara stormförtjust i den här lilla killen!

Heo

Kolla in den här underbara lilla varelsen som Vendela förevigat på bild!




















Efter mycket om och men så har jag gått med i FB till slut. Kan hända att jag delar med mig lite info av mer personliga karaktär där istället för här, tex sånt som rör mina hundar, ev tävlingar osv. Vore jättekul att ha kontakt med er där! Hittar ni inte mig så mejla.

Motivationskompensation

Tack för intressanta kommentarer!

Jag tror nog också att motivationen är en otroligt viktig pusselbit för att hunden ska klara av att jobba i svåra miljöer. Självklart när det gäller rena störningar (lockelser), men även när hunden blir illa till mods pga den svåra miljön. Finns motivationen där så orkar hunden hänga i längre än annars, även om man "egentligen" inte råder bot på orsaken att situationen är besvärlig. Det är tex inte ovanligt med mallar som är långt ifrån tuffa men som klarar en massa saker på grund av sin kamplust.

Jag tror alltså att det är en himla bra ide att "bara leka" en massa i olika situationer, dels för att öka motivationen för lydnad i sig, dels för att "generalisera lek/arbete till olika miljöer och dels för att pavlov (tack och lov i det här fallet) sitter på axeln och hunden kanske till slut börjar uppleva den svåra miljön som mindre läskig och mer rolig.

Men det kanske ändå är så att jag inte styrkt upp en svagare sida hos min hund genom att jobba så, utan bara kompenserat för den. Tänk om man dessutom kunde få den nervösa hunden att känna sig trygg? Då skulle den ju både vara trygg OCH motiverad - hur bra skulle det inte bli då?

Det kanske är det vi borde sträva efter? Inte för att jag har en aning om hur, men jag skulle vilja lära mig. Till att börja med försöker jag komma åt de här bitarna i vardagen, men i väntan på några större genombrott satsar jag parallellt på att leka massor i hopp om att skapa en hyfsat "bärande" motivation.

Vilja och kunna

Lite apropå mitt förra inlägg; Nu funderar jag på om inte själva inlärningsbiten (av moment) ges alldeles för mycket fokus över huvud taget. Om hunden ska göra nåt snitsigt moment på lydnadsplanen så handlar det om så mycket mer än inlärning av momentet. Jag tänker att hunden både måste vilja och kunna .

I begreppet kunna ligger så klart en momentinlärningsdel - hunden måste förstå vad den ska göra, men den måste också vara kapabel, både fysiskt och mentalt, att utföra momentet.

I begreppet vilja lägger jag att hunden måste vara motiverad att utföra vi vill under rådande omständigheter och beror i princip på hur "roligt/bra" det känns att göra den aktivitet vi föreslår istället för nåt annat.

Visst måste det vara så att det inte bara är frågan om hundens förståelse av momenten (egentligen är ju den delen bara en del av kunna)? Självklart handlar det om mer saker, det tycker nog de flesta av oss, men då ska vi inte heller fnysa åt folk som säger "han VET egentligen vad sitt betyder, men han vill inte", för då kanske det är precis så - att hunden kan men inte vill:).

Om jag misslyckades med ett eller flera moment på tävling och någon sa att "hon har inte tillräckligt bra förståelse för momentet, det är inte tillräckligt bra generaliserat och bla bla bla.." så skulle jag antagligen bli tokig och tycka att den personen gjorde det väldigt lätt för sig.

Enligt mig så är det kanske inte ens troligt att det är momentförståelsen som är det största problemet. Det som är svårt med lydnad är ju inte att få till hyfsade moment, det är att få sin hund tillräcklig trygg i nya miljöer för att orka koncentrera sig och att hålla den motiverad att göra en massa moment på raken med bra fart och precision när den anar att belöningen kan dröja och det finns en massa annat spännande i närheten att titta på.

Självklart måste momenten vara övertränade för att ha lite marginaler när svårigheten ökas jämfört med träning. Är momenten säkra så kanske hunden fixar att göra dem även om koncentrationen sviktar och motivationen går ner ett snäpp, men det är inte samma sak som att det är i momentträningen problemet ligger.

Här är det bäst att jag förklarar att generalisering för mig är att lära hunden att ligg betyder ligg även om jag står på en stol eller vi befinner oss på en dagisparkering, för att öka hundens förståelse för momentet, och alltså inte samma sak som att lära den hålla fokus i jobbiga miljöer.

Ofta tränar man ju både "koncentration och motivation i ovan miljö" och "generalisering av moment" om man tränar på en konstig plats, men det är ju egentligen inte riktigt samma sak. Enligt mitt resonemang skulle man alltså kunna göra helt andra saker för att lära hunden jobba bra i alla möjliga miljöer och när man har en hund som är fullkomligt fokuserad, koncentrerad och motiverad lyckas alldeles utmärkt på tävling med inte alls övertränade moment (dock hyfsat generaliserade sådana, men inte nödvändigtvis tränade i överdrivet svår miljö). Är det inte just det som är grejen - att hunden presterar bättre hemma för att alla förutsättningar runt omkring är bättre med lite som stör både koncentration och motivation. Om sen momenten bara lyckas varannan gång hemma också så ska man kanske inte hoppas förmycket även om hunden är både motiverad och oberörd av tävlingsmiljön.

Varför bryr jag mig ens om att krångla till det här? Jo därför att jag tror det spelar roll. Om man har en hund som är väldigt fascinerad av lukter/andra hundar och är svår att motivera för träning på nya platser så kanske det inte direkt hjälper om man lägger fokus på att nöta på momenten. Och har man en hund som blir nervös i nya miljöer så är det helt enkelt lite för komplicerat för att man ska kunna följa sitt vanliga "förstärkningsprotokoll". En hund som blir känslomässigt illa till mods och därför inte lyckas koncentrera sig är ju troligen i behov av helt andra saker än en som bara "har annat som drar". Att komma på vad dessa saker är är jättesvårt och det gäller att tänka brett.

Jag propsar alltså för lite skräddarsydda träningsstrategier! Att i tid försöka identifiera hundens styrkor och svagheter utifrån ett större perspektiv än just lydnadsmomenten i sig - och sedan lägga kampanj på att stärka de delar som behövs i tid.

Nu vet jag att alla ni som läst så här långt redan tänker så här, men i alla fall. Tycker ni inte att det är lite väl mycket snack om just inlärningsteori när det gäller lydnad? Iofs är det ju väldigt roligt att prata om (och lätt:-)), så det kan man väl förstå.

I gränslandet mellan operant betingning, vanans makt, förväntningars inverkan och (klassiskt) betingade känslolägen

Att vi har mer än operant betingning att förhålla oss till när vi tränar hund är ju ingen nyhet direkt, men på senare tid har jag slagits av hur MYCKET annat som påverkar hundens utförande av ett moment i en viss miljö. I alla fall om vi ska använd en snäv defination av begreppet "operant" och med uttrycket "operant inlärning" syfta till att hunden aktivt försöker anpassa sitt agerande för att få en belöning.

Inkallningen som exempel:
Påverkas farten in mest av
a) Förståelse (hunden "vet" att springa fort är ett kriterium för belöning)?
b) Förväntan (hunden förväntar sig rolig belöning hos föraren)?
c) Klassisk betingning (hunden har pga av alla balla belöningar börjat tycka att det är jättekul/känns bra att springa fort in mot föraren)?
d) Vana (hunden är van att springa snabbt när den springer in)?


På motsvarande sätt kan man fråga sig vad som gör att hunden inte flyttar sina tassar i fjärren. För att man haft kriteriet inte flytta baktass?, av vana?, belönings-förväntan bakåt? eller något annat...

Olika för olika hundar i olika träningsstadier förstås, men jag är helt övertygad om att det här är viktigt att tänka på. Det är så lätt att vi själva skapar utmärkta kriterier som VI tycker borde leda till ett bra resultat, tex att baktassarna så vara 100% stilla i fjärren, men om det är mycket annat som spelar in så kan vi ändå missa målet (alternativt att resultaten låter vänta på sig onödigt länge). Kanske är det viktigare att hunden "tänker bakåt" i sitt skifte eller att den får lyckas så många gånger så att det blir en vana att göra rätt, än att man håller på kriteriet "stilla baktass"?

Ibland är det förstås mindre komplicerat. Det är ju ganska trevligt att shejpa hunden till att plocka upp ett förmål tex, då kan man ju i alla fall förvänta sig att det är en hel del operant inlärning som pågår och att det som jag sätter upp som kriterier är någorlunda lätt att förmedla till hunden mha belöningar.

Nu känner ni igen mig va, lika obegriplig som vanligt. Samma röda tråd i alla fall; det lönar sig visst att försöka förstå vad som pågår i hundens huvud!:-)

Nä men hallojsan

Undrar om det börjar bli dags att blogga lite kanske? (Med det vill jag inte ge någon falska förhoppningar om att jag ska bli flitig igen, det är nämligen alldeles för bekvämt att vara en icke-bloggande person har jag märkt, men något inlägg här och där kan väl knappast skada.)

Massor har hänt sen sist och mycket hundträning har det blivit. Bland annat gjorde vi en ganska dålig debut i trean i november, trots massor av uthållighetsträning. Det fick mig att inse att anledningen till att jag hela tiden upplevt henne som lite låg och splittrad i tävlingssituationen hade mer att göra med tävlingsmiljön än med bristande uthållighet som jag trott.

Alltså följde en kampanj med fokus på att klara störningar som bland annat innebar att jag bröt två tävlingar (efter det att hon varit låg/gjort någon miss och sedan höjde sig och gjorde något bra). Kampanjen fick effekt och attityden förbättrades (i och för sig lite på bekostnad av detaljer men det kändes mindre viktig) och i mitten av februari lyckades vi kravla oss över gränsen till ett förstapris.

Sedan dess tränar vi på elitmomenten och har jättekul! Det här med att få till rutskicken från sidan är jättesvårt, medan dumrutan känns rolig. Annars är det mycket småpyssel som behöver tränas - att inte tugga på vittringspinnar/apporter och annat som man inte längre kan komma undan med i eliten till exempel:). Gäller bara att jag inte glömmer bort att fortsätta kampanja uthållighet och störning bara, så jag inte hamnar tillbaka på ruta ett gällande det.

Men livet med hund består ju inte bara av tävling tack och lov. Jag har lagt ganska mycket tid på att få vardagssamvaron men Caki att fungera bra och det känns som om saker och ting verkligen börjar falla på plats för både henne och mig. Jag har börjat tycka att "vardagslydnad" är jätteroligt. Förr ville jag bara att den där biten skulle fungera så att jag kunde få träna "på riktigt" men nu tycker jag att det är lika roligt, och känner en lika stor utmaning i, att bara umgås med henne och försöka lära mig att bli en så duktig "hundmänniska" som möjligt. Helt lätt är hon ju inte, men väldigt rolig! Hon är min lilla prinsessa bara!

Även träningsmässigt har det varit en utvecklande tid. En och annan kurs och intressanta träningsträffar har det blivit och en del ny funderingar har väckts. Känns svårt att komma på exakt vad det varit just nu, men om jag fortsätter blogga så kanske det kommer fram ändå. Vi får väl se om jag kommit igång igen nu eller hur det blir.

Ta hand om er i alla fall!

Filmsnutt

Malin var här och tränade med mig och Vendela (kolla in deras sidor där jag tror det dyker upp inlägg och roliga filmer inom kort). Tack tjejer för en härlig dag!

Filmade i princip hela Cakis första pass (minus lite uppvärmning) och tänkte att jag kan lägga upp det här ifall någon är intresserad av vad vi pysslar med nu för tiden.

Blir inte mycket utav förklarande text, men passet blev en kompott av olika moment och rikligt med belöningar under lite störning. Jobbar lite med att hon ska kunna växla mellan olika moment och ändå fatta vad som är på g.

Må gott!

Sinblogg?

I skolan just nu lär vi oss bland annat om sinkor (kor som man slutat mjölka) och om hur viktig den årliga sintiden faktiskt är (de 2-3mån kon har semester från mjölkning innan nästa kalv kommer) för att de ska hålla sig friska och starka. Det kostar nämligen en hel del energi för en ko att producera mjölk.

Själv hade jag tänkt producera ett blogg-inlägg om träning, men det blir liksom inget... Har massor av inspiration till att träna, men den verkar komma från ett fristående (näst intill outtömligt) konto... Tror alltså jag ska testa att sinlägga bloggen ett tag och se om ny skrivinspiration infinner sig.

Blir ni nyfikna på vad vi pysslar med så kan ni mejla mig, annars hörs vi om ett tag.

Ha så roligt med era hundar (och hästar) mina vänner!

Fördelen med hundar som rullar sig i bajs...

...är att dom nästan jämt luktar väldigt gott på grund av alla "i-sista-minuten-innan-jag-ska-till-skolan-schamponeringar".

Sen kunde man ju önska att hundar som tycker "att bada är det absolut värsta som finns", och som därför sprattlar och rivs, hade andra intressen än just grävlingsbajs vid 07:30-tiden på morgonen då man har bråttom...

Har ni ens hört talas om mallar med såna här intressen? Jag trodde att det mest var lagottos och labbar som gillade skit...;-).

Tack för lyckönskningarna förresten! Jag överlevde tentan... och förhoppningsvis överlever framtida grispatienter mig. Ber om ursäkt för urusla "internet-manners" på sistone, både vad det gäller kommentarer och mejl. Ska försöka uppdatera lite om hur det går på hundträningsfronten alldeles snart.

Fördelen(?) med tentaplugg

Medan många klasskamrater ser tentaplugg som en anledning att prioritera bort sin egen träning, tvingas man som hundägare inse att den vanliga eftermiddagspromenaden faktiskt går snabbare om man springer... Ju hårdare träning desto mer tid för svin- loch fjäderfäsjukdomar alltså... Undrar varför denna win-win-situation inte får mig att sprudla av glädje?

Sen kan man också fråga sig om det är snällt eller elakt att lägga samtliga tentor i åk 5 på måndagar? Inläsningsdagar (praktiska) vs lediga dagar(trevliga) alltså.. Nån av er med filosofisk läggning kanske kan hjälpa mig i frågan om jag ska vara irriterad på, eller tacksam över, detta...

Det enda som är säkert är väl att bloggande inte ingår i receptet för att klara sina tentor =).

Typiskt!

Glad amatör

Tänk vilken frihet det ger att bara hålla på med hundträning på hobbynivå. Då kan man ju verkligen ha fokus på att träna så bra som möjligt och är fri att ändra strategi vilken sekund som helst om man känner för det.

Om man å andra sidan stenhårt lanserar ett viss träningssystem som det bästa så kommer framtida träning delvis gå ut på att bevisa att man har rätt i det - vilket bara måste vara till en begränsning när det gäller att utvecklas med hund.

Självklart finns det jättebra instruktörer som har en flexibel hållning gällande träning. Jag tänker mer på de som blivit kända just för att de lanserar en tydlig träningsmetod/-filosofi, de har ju liksom väldigt begränsade möjlighet att ändra sig...

Om att lägga in ligg för att sättandena ska sätta sig

Intressant iakttagelse från ett av dagens små experiment (kör ju "trial and error"-metoden som ni vet...):

Tidigare har jag kört en del sättande under gång på promenader, aldrig som ett helt moment, men liksom låtit henne prova på att sätta sig i farten för att det inte skulle kännas konstigt på nåt sätt när det väl var dags att träna för trean.

Idag fick jag så lust att plocka fram sättandet i ett mer lydnadsträningslikt sammanhang. Det var bara det att jag inte tränat sättanden på rätt så länge och aldrig på en "gräsmatta". Efter att först ha gjort ett ställande under gång så lade sig Caki följaktligen väldigt prydligt på mitt sittkommando. Ganska naturligt att det var det enda logiska för henne egentligen, jag borde ha läst Vendelas kloka inlägg först och gjort något för att förbättra hennes förutsättningar innan jag satte igång...

Men, men, när jag nu varit så osmart att jag bara slängt ur mig ett sitt! så fick jag väl försöka reda ut situationen bäst det gick. Försökte först visa henne vad jag menade och hjälpa henne rätt vilket efter ett par repetitioner resulterade i att hon kunde göra rätt då jag gick jättesakta och nästan stannade, men jag kände att hon skulle lägga sig igen om jag gick fortare.

Jag hade känslan av hon delvis tog fel på signalen sitt! på grund av hur den låter jämfört med stå!. Att hon lite "resonerade" som att sitt!, liksom ligg!, låter ljusare än stå! och jag brukar lägga mig på den ljusa signalen. Fattar ni vad jag menar, eller är det obegripligt?

Alltså, för att hjälpa lilla fröken förstå att hon inte skulle lägga sig på sitt!, så gav jag henne efter att först ha belönat ett sättande i den långsamma marschen hon faktiskt klarade, signalen ligg! och belönade läggandet. Det roliga var att poletten trillade ner och att hon senare satte sig klockrent på signalen sitt! även i snabbare marsch. Det kan ju ha varit en tillfällighet, men det kändes som hon liksom insåg att "hoppsan, fast att båda signalerna är ljusa så är dom inte likadana"....

Intressant det här med hundträning, jag menar om hunden har problem med att den vill blanda in lägganden i sättandena så känns det ju bakvänt att faktiskt blanda in lägganden i sättandena med flit. Men vem vet, kanske är det precis vad som behövs ibland för att hjälpa hundarna med signaldiskrimineringen...

Tävling på skoj

Eller det var vad jag tänkte att det skulle bli när jag efteranmälde mig i sista stund till lydnadstävlingarna som arrangerades på "Hundens dag" i Bro centrum i samband med "Fest i byn" (lokala festligheter av nåt slag). Hade blivit inspirerad av en tjej som bröt på ett väldigt bra sätt mitt i ett elitprogram på tävlingar förra helgen, hon bommade något moment och då bröt hon mitt i ett kommande moment där hunden gjorde något bra, tackade för sig och sprang av banan för att belöna. Jag tänkte att det där är ju faktiskt riktigt smart, skarp tävlingsträning som alternativ till en mer lyckad tävling, ochvågade mig på at anmäla oss trots att vi inte är riktigt klara för tvåan än.

Känslan av att vara avslappnad och busig förbyttes förstås till ett rätt ordentligt illamående och "vadihelveteharjaggettmiginpåärjagdumihuvudet- tankar" så snart jag anlände på tävlingsplatsen och såg den den lilla plätten inringad med plastband där tävlingen skulle äga rum. Dessutom vad rutan uppmärkt med sprayfärg..

Hur som helst, platsliggningen gick kanon, förutom att jag höll på att få ett sammanbrott där jag stod och gömde mig. I synnerhet när en av mina medtävlanden sa att hon var glad om hennes hund låg kvar... Alla låg i alla fall och Caki låg duktigt med hakan i backen hela tiden.

Lite jobbigare blev det när det var vår tur att köra momenten. Kan väl säga att fokus måste ligga på miljöträning ett tag framöver, hon hade nämligen en hel att titta på tyckte hon och det blev en hel del missar. Trots det höll hon ihop rätt så bra och de mesta avdragen upplevde jag berodde på tappat fokus och dk´n som kom sig av att hon var splittrad och tittade bort ibland.

Eftersom hon ändå kändes hyfsat fräsch så bröt jag aldrig utan körde på (hade självklart varnat ekipaget efter att jag ev skulle gå av tidigt så attt hon kunde hålla sig beredd). Så strulade det som tusan på sista momentet (fjärren), jag så Caki-ligg! istället för ligg! på sista läggandet varpå hon först trodde att hon skulle komma och hoppade en bra bit framåt innan ytterligare ett ligg från mig fick hennne att lägga sig. Jag trodde att alla chanser till 1:a pris försvann i och med det, men vi lyckades faktiskt kravla oss precis ovanför gränsen. Duktig, duktig liten kaka! (Och en hel del tur faktiskt..)

Nu får vi börja jobba med treans moment vilket ska bli superkul, men oj oj oj vad miljöträning, tävlingsträning och kedjning det ska bli innan det blir tal om tävling igen. Min plan är nämligen att vänta till hon är mycket, mycket säkrare innan jag ger mig ut på tävlingsbanorna igen, för det här var verkligen mycket mer nervöst än roligt...

Fast nu är det väldigt roligt förstås:D och Caki har frikort på att bete sig lite hur som helst ett tag framöver...

Ett annat perspektiv på ordning

Kaos (men ganska gemytligt sådant) i mitt huvud just nu. När jag har en minut över tänker jag kring detta....

På vissa håll :) förespråkas baklängeskedjning starkt (att man tex lär ngn beteendeskedjan abcd genom att lära in d-förstärkning, cd-förstärkning, bcd-förstärkning, abcd-förstärkning osv....).

Detta av två (tror jag) skäl. För det första så "vet" hunden hela tiden vad den ska göra i nästa steg om man baklängeskedjar och för det andra så fungerar ett mer välkänt (sannolikt) beteende som belöning för ett mindre välkänt (sannolikt) beteende och hunden blir därigenom förstärkt av att "få" fortsätta med nästa beteende i kedjan. (För hunden innebär nämligen det välkända beteendet hög sannolikhet för belöning och blir förstärkande i sig. Den effekten blir ännu större i en baklängeskedja eftersom detta välkända beteende nyss är förstärkt).

Personligen tycker jag att det här med att hunden känner igen sig, och därför har en god idé om vad den ska göra, är en oerhört viktig del i träningen, men jag fäster inte så jättestor vikt vid (eller tilltro till) förstärkningsresonemanget.

Följaktligen ägnar jag inte så jättemycket tid åt baklängeskedjning, men väldigt mycket tid på att lära hunden "det beteende som kommer sen" bra innan jag lägger sätter ihop fler beteenden i en kedja. Jag jobbar sen vid kedjning en del med att göra övergångarna mjuka, men det viktiga för mig är som sagt att hunden ska kunna känna igen sig och kunna förstå var vi är på väg.

Trots mitt känna-igen-sig-tänk så skulle alltså mycket av det jag gör när jag väl kopplar ihop delmoment och moment till längre kedjor kunna betraktas som framlängesskedjning (man gör a-förstärkning, sen ab-förstärkning osv). Vilket ju inte ses som det optimala sättet att skapa en kedja bland baklängeskedjningsförespråkarna (hi hi, vilket ord...).

Hittills har mitt resonemang kring kedjor stannat ungfär där (jag har konstaterat att jag inte tycker riktigt lika, men ganska) men så kom jag på en rolig sak idag; Är inte shejping egentligen en sorts framlängeskedjning? Om man kan se det så så vore det ju sån humor alltså! (Eftersom samma förespråkare av baklängeskedjning hävdar att shejping är den överlägset bästa inlärningsmetoden...)

Tro inte att jag dissar shejping nu eller nåt, jag älskar både shejping och baklängeskedjning och använder mig av det regelbundet, men just eftersom jag gör det så letar jag hela tiden anledningar att ifrågasätta om det tillvägagångssättet verklingen är det smartaste. Sen ogillar jag generellt sett när någon bestämt hävdar att de sett ljuset och sanningen så lite nöjd blir jag allt om jag hittar tänkbara motsättningar i dessa personers ideologier.....:) (Med det inte sagt att det bestämt finns en motsättning här.)

Nu senast (=idag, därför inte färdigtänkt...) började jag fundera kring målbildens betydelse i inlärningen. Gällande människa så pratar man ju väldigt mycket om målbildens betydelse för att eleven ska få ett sammanhang att hänga upp kunskapen på (innan piloteleverna får lära sig all teori så får de prova att flyga ett plan osv).

Målbildsaspekten finns så klart inte på kartan i en shejpingsituation. Som förare har man en väldigt tydlig bild av vart man vill komma, men hunden har ingen som helst uppfattning om strukturen för momentet i slutändan utan "famlar i mörkret och gissar sig fram".

I ärlighetens namn så kanske det inte behövs en så där väldigt ingående förståelse för sammanhanget hos hunden i de flesta inlärningssituationer och då är det väl bara att shejpa på, men jag kan inte låta bli att undra om det inte ibland vore lönsamt att först skapa något av en enkel ram för momentet i tidig grundträning för att sedan gå in och jobba med delmoment/fila på detaljer till perfektion. (Motsvarande lekapportering som ett första led i apporteringsträningen innan man jobbar på delar som att hålla apporten rätt.)

Är det kanske så att det mitt bland shejping, baklängeskedjning och "splitting"-dyrkandet (att lära in saker i små delar), finns plats för lite "lumping"(att försöka lära in nånting i stora sjok) och hjälper i nåt slags syfte at ge hundarna en övergripande orienteringen i momentträningen?

Ja, jag vet varken hur eller om, men en rolig tanke är det....

Kort om nåt

Blogg- och träningsinspirationen har inte varit på topp, men åtminstone träningsinspirationen har återvänt. Med råge! Tack Malin och Vendela för en underbart inspirerande träningsdag igår.

I väntan på att jag ska få lust att blogga mera igen så kan jag rapportera att min pigga idé om alternativ rutanträning kanske inte var så himla lysande. Att den inte var det beror inte bara på att grannarna undrar om jag har en skruv lös när jag börjar organisera mina mattbitar och koner här ute på gräsmattan, utan på att det blir för mycket tänka och för lilla kakan. Hon har ju lärt sig target på musmatta mm förut och det blir besvärligt för henne att tänka om och ställa sig där det inte är nån matta. Kanske hade det funkat om man kört så från början, och till viss del har det nog hjälpt henne med förståelsen för att hon skall vara i rutan, men hon blir för tveksam och gör för mkt fel. Det vill jag inte så nu ska vi hitta tillbaka till nåt lätt så att hon kan känna sig trygg i vad hon ska göra och tycka att det är riktigt lajbans. Återkommer om det...

Bonusmatrial bestående av en komförtusanihåglista till mig själv:

Korta pass!

Växla mellan olika beteenden ofta!

Var tydlig!

Lek kort (stund), intensivt och med 100% engagemang!

Ta tag i de grunder du behöver (som ex 100% muntlig externbelöningssignal inför inkallning med ställande) nu! Just precis NU! (Omskrivning för sluta lata dig och skjuta upp saker!, i ett försök att hålla listan fri från negationer.)

Korta pass! Korta pass! Korta pass!