Duktig Heppe! - halvbra mobilfilm

Debut i lydnadsklass 1 och han skötte sig jättebra! Inkallningen kunde vart snabbare, han tog (högg) apporten innan kommando och han tappade bort sig lite i språngmarschen, men i övrigt så var det inga stora missar. En del medvetna och omedvetna dubbelkommandon blev det dock från min sida :) Jag är supernöjd med hans attityd och uthållighet genom programmet! (176 poäng)

Filmen från mobilen blev inte så bra på grund av avståndet, så jag tänkte kanske strunta i att lägga upp den, men det gick tydligen inte för sig enligt vissa mkt bestämda träningskompisar på annan ort:)

Heo MH

För att begränsa antalet filmer (och den evinnerligt långsamma uppladdningen av dem) så visar inte Lilla bytet (sprang ut bra men vågade inte gripa första gången, höll den en stund andra gången), Passiviteten (var rätt så pysslig) eller Passagerna efter skramlet (inte minsta reaktion).

Som kommentar till hanteringen så kan man väl säga att han var helt omöjlig och vild. Ser ju ut som han inte gärna vill bli hanterad, vilket jag upplever att han inte heller vill - när han är i "lek-mode". Det är en helt annan sak när han inte har kamp i hela huvudet, då brukar det inte vara några problem, men vem vet vad för ev osäkerhet som kan dölja sig bakom kontaktbeteenden (för han har en del sånt, vill gärna hoppa upp mot ansikten och slickas osv).

Annars mest pinsamt hur han släpar runt på mig. Man blir ju både road och alldeles matt när man ser filmerna. I verkligheten växlar jag mellan att vara road, matt och arg:-).

Bortlottade men glada ändå

Vi kom inte med på apellspåret. Iofs inte helt överraskande och kanske lika bra:) Det innebär iaf att vi utan dåligt samvete kan ägna träningstid åt annat skojsigt som agility. Eller rättare sagt Caki kör agility med Johanna och jag står och beundrar dem. Det är bara att erkänna sina begränsningar ibland, och det där med handling är svååårt. Planen är nu att Johanna lär henne först och sedan mig.

Lyckades ändå uppbåda tillräckligt med besvikelse över utebliven tävling för att tycka att vi förtjänade en tröstpresent. Jag kunde bara inte motstå detta till Caki...

Mot Sherwoodskogen

Att kampföremålsintresse inte är samma sak som föremålsintresse har varit rätt så tydligt i spårskogen. Går grejerna i spåret inte att kampa ordentligt med så fortsätter Caki hellre att spåra. Efter en övertygningskampanj (lustigt ord igen, jag vet) så går dock fröken numera med på att plocka pinnar i utbyte mot kamp hos mig. Äntligen!

Jag har därför letat upp första bästa apellspår (som visades sig vara ett av årets sista) och anmält oss, det vore ju kul att hinna med att prova på apellen innan vintern. Återstår att se om vi kommer med och om vi i så fall lyckas snickra ihop ett framförgående, en budföring och annat bruksigt tills dess. Gulp!

Bilder på Heo

Det är väl sedan länge dags för lite uppdatering, vi får se om jag kan komma igång att blogga lite igen. Vi mår i alla fall toppen alla tre och tränar för fullt, men mer om det en annan dag. Till att börja med får det bli några bilder. Caki är sig lik förstås, men grabben har växt en del sen sist om man säger så.

32 pannor snygging

















Storasyster tar numera genvägar under hans mage ganska ofta.
































Det var inte länge sedan han fortfarande var en söt liten bäbis (bilder från Östersund i somras).















































Det här orkar jag inte längre...









































Visst var han för söt! (Den här bilden har Vendela tagit.)

Halloj!

På plats i underbara Jämtland. Inte varmt, vackra vyer och framför allt varken fästingar eller ormar - ni fattar ju hur nöjd jag är. Har dock insett ett par saker:

1) Det är hög tid att mina hundar lär sig gå i koppel, stadsliv med två mallar kan verkligen vara stökigare än vad jag föreställt mig (och då hade jag inte så stora förhoppningar till att börja med)...

2) Sannolikheten att jag ska ha ork till att blogga i sommar är inte så stor, och gör jag det så kommer det vara med märkbar brist på reflektioner och resonemang - min hjärna är upptagen av veterinärande just nu... (har bara introduktion den här veckan och är redan helt mosig i huvudet).

Även om hundarna kommer att få stå tillbaka lite så tror jag att det inte behöver bli så dumt, jag tar många turer till skogen och promenerar (bästa hjärnvilan) och sen har jag små projekt att jobba med. Gjorde en lista på småsaker att träna på innan sommaren för att slippa tänka för mycket under den här tiden.

Heo har just imponerat med att lyckats krångla in alla fyra benen i en liten låda, en punkt under temat kropps-/bakdelskontroll. Han är för övrigt fortfarande helt underbar, lättsam och supergosig, och det är bara när båda två drar igång varandra som det blir lite stök med att ha honom med.

Caki har börjat fatta att det är käckt att springa mellan två pinnar, förhoppningsvis något som ska utvecklas till slalom, men tycker fortfarande att det här med att jag pekar åt nåt visst håll (i dirigeringsapporteringen) bara är något jag verkar göra för mitt egna stora nöjes skull. I övrigt är hon mer än lovligt gasad i vardagen, det här med stadsliv är nog inte riktigt hennes grej (än så länge, om man ska vara optimistisk). Jag får se till att spåra mycket med henne så att hon får koncentrera sig lite tror jag.

Det är ju ändå en väldigt tur att jag får ha min små underbara goshundar hos mig nu när jag ska börja jobba, inget får mig att må så bra som när jag får gå en promenad och sen ligga och mysa med en på varje arm. Perfekt medicin för en trött matte.

Fokus utåt i stort och smått

Tänkte att ett livstecken kan vara på sin plats... Lilla kakan är lite halt på ett framben, men annars mår vi bra. Heo växer så det knakar och är långbent som bara den!

Själv är jag inne i en härlig fas av att låta mig inspireras av andra grenar. För tillfället är det svenskskyddet, retriverjakt och agility som intresserar mig, det är verkligen hur kul som helst att försöka se vad andra har för upplägg/delar som kan platsa i ens egen träning.

För Cakis del jobbar vi annars med att få till elitens dirigeringsmoment, något som har visat sig vara hur svårt som helst för lilla fröken. Nåja, vi ska väl inte ta för allvarligt på det där... Bara hältan går över kvickt så är jag glad, jag har nämligen köpt ett par agilityhinder idag (trodde aldrig den dagen skulle komma):D

Heo leker mest och gör lite smågrejer som att jaga efter mig, runda en stolpe och lite sånt. Jag försöker mest tänka ut vad jag vill lära in för användbara grundbeteenden innan jag ens börjar tänka moment.

Det är där fokus utåt kommer in igen, jag har just insett att det kanske inte är så jättesmart att bara köra övningar med fokus mot en själv med en liten valp. Det är ju ganska mycket i lydnaden som handlar om att sticka ut och arbeta ifrån föraren MED bibehållen kommunikation och samarbete, alltså ska jag testa att ha en del grundövningar för samarbete utan ögonkontakt och samarbete på avstånd från mig.

Fokus på samarbete behöver ju inte vara samma sak som ögonkontakt, även om det kanske är lättare att hålla kontakten om man tittar på varandra.

Malins bilder

...är bara så fina!
Har ni inte redan gjort det så kolla in hennes hemsida mangie.se!

Nu är jag ju partisk gällande motiven förstås, men håller ni inte med?

Vissa i Uppsala dricker skumpa på Valborg, andra leker med sina hundar..

Vendela och jag träffade Malin för träning igår vilket var kul som helst!

Malin och Filur har ett ruskigt fint fritt följ! Jag tiggde mig till och med till att få gå lite med honom för att få känna hur det kändes. Häftig känsla!






















Caki tränade bland annat dumrutan..

















..och fick belöning i läggandet (cred till Vendela för att lyckades med din bilden).
















Och Heos fria följ ser ut så här... Nej då, återigen fotografen som lyckats fånga ett häftigt ögonblick (han jagar bara sin leksak;).















Örat står ibland med lite hjälp av motvind...
















men inte så länge.
















Bästaste kompisen är alla gånger Olle.



















Han ser inte alltid bara söt ut den lilla vildingen...

















..men oftast:-)
















Tack för fina bilder Vendela!

Heos träning så här långt

Det kan ju vara kul att skriva ned vad man gör för att kunna skratta åt det så småningom, så jag skriver en liten redogörelse för allt det vi gör som med god vilja kan betraktas som träning.

Sedan han kom har jag jobbat med att betinga ljud, dvs att jag låter/pratar på ett visst sätt när vi kampar, småbusar utan leksak, när jag vill lugna honom och när det är matdags. Det funkar hittills jättebra och jag tror att jag kan påverka honom lite med mitt röstläge, framförallt när det gäller nu-är-det-mat-ljudet så klart - då blir han alldeles vild (ni fattar såklart att jag tänker lite belöningssignal i framtiden här), men även i de andra lägena. Överlag upplever jag honom som väldigt känslig för vad jag säger, vilket gör honom lätt att kommunicera med.

En annan grej som jag försöker tänka på är att skapa en signal som betyder typ "grattis till dig, nu får du göra nåt kul som kan leda till belöning". Jag jobbar så att ibland när han ger mig uppmärksamhet eller kommer fint på inkallning på promenad så ger jag min signal (klappar händerna och pratar på ett speciellt sätt) och låter honom jaga mig lite innan han får en leksak. Jagandet ska så småningom bli till en snutt fritt följ eller ett moment, och signalen inbjuda till en stunds roligt arbete. Jag hoppas att jag, genom att använda kontrasten mellan inget arbete = ingen belöning och arbete = chans till belöning (signalen kommer ju vid uppstart till arbete från vila till att börja med), ska skapa en riktigt positiv känsla för den här arbetsignalen.

I förlängningen vill jag så klart kunna använda den här signalen mellan moment i en kedja och förhoppningen är att han då ska uppfatta den som positiv samtidigt som han är helt inställd på att göra nåt innan belöning. Det vore skönt att slippa problemet med besviken/frustrerad hund efter utebliven belöning och att behöva jobba upp tillåtna belöningar som kanske i slutändan ändå blir en besvikelse för hunden. (Nu är ju hundar olika, och vissa gillar klappar och beröm, men inte alla.)

Istället för att jobba med moment + tillåten belöning/beröm + ev riktig" belöning, alt ett moment till, så tänker jag alltså jobba med "grattissignal" + moment + belöning, alt grattissignal. Alltså antingen belöning eller "grattis du får göra en grej till!" Funkar nog bara om hunden verkligen gillar sitt "grattis", men har då fördelen att hunden kan bli glad över att få jobba och inte behöver fundera över om den får sin belöning eller om den måste jobba mera först. Det ska bli så sjukt spännande och se om det här kan ge nåt!

I leken tänker jag än så länge bara på att det ska vara kul att leka, i synnerhet att ha dragkamp, och det ska vara roligt att leka hos/med mig. Jag håller alltså inte på att lära in släppanden osv ännu, utan villkor för hur man leker får komma senare. De regler som jag nu försöker få honom att förstå rör sig snarare om vad men får leka med, dvs inte mattes kläder, skor eller kroppsdelar, och när man får leka, dvs inte när matte leker med Caki (går sådär om man tänker sig att det är en normal valp, men riktigt bra om tar med i beräkningen att det är en malle).

Jag har också börjat ta med mig hans mat ut på promenaderna ibland för det börjar bli dags att belöna inkallningar med godis emellanåt. Hittills har jag passat på att belöna socialt i första hand eftersom han gillat det och kanske plockat fram en leksak, men jag vill ändå stärka upp inkallningen rejält innan han upptäcker allt intressant som man kan springa fram till/jaga. Självklart måste jag ändå experimentera och göra lite annorlunda än tidigare (nyfiken som jag är), så nu är planen att belöna sällan men ordentligt, alltså ska han bara få belöning för inkallning 1-2 ggr/dag, men då är det en helt mål mat som åker fram. Jag får väl rapportera om hur det går..

Första "shejping"-passet avklarades alldeles nyss och bestod av totalt tre godbitar som han fick för att lugnt titta på när Caki tränade. Enligt min lilla filosofi så var han lös runt oss medan jag shejpade en variant av baktassar på kloss och ignorerade honom så gott det gick när han slickade på min godishand. Det blev ett ganska långt pass (mest för Heos skull) och han fick en liten smakbit när han verkligen hade suttit/legat lugnt ett tag.

Den enda övriga mat-träningen så långt består i att jag ger honom lite av maten för hand ibland (efter att han ätit nästan hela portionen och är ganska nöjd). Det är min mata-i-olika-positioner-träning som ska få bli favorit i repris så småningom (har bara precis börjat). Jag vill helt enkelt lära honom att det ibland lönar sig att vara kvar i den positionen som man befinner sig i (stå, sitt el ligg) för att maten serveras dit och att det inte går snabbare om man försöker möta upp godishanden. Den träningen la grunden för stadga hos Caki och var helt suverän tyckte jag då, återstår att se hur Heo svarar.

Mer än så här gör vi inte ännu, men så har han inte varit här mer än 2 veckor heller (imorgon blir han 10 veckor, visst har det gått snabbt!).

Puh, inte så farligt som jag befarade... ännu

Igår var min valp ganska mycket "jobbig mallevalp med humör" vilket resulterade i att jag behövde plåstra om mig lite vid ett tillfälle och höll på att bli tokig över att försöka hålla ordning på två helvilda djur (Caki är ju väldigt lätt att varva igång om man säger så). Då ringer världens bästa hundvakt Elin och ber om att få låna Caki lite. Toppen tänkte jag, jag kan ju behöva ha fokus på den lilla en stund om han nu tänkte ta och bli odräglig.

Vad har då hänt? Jo den lilla gullungen har sovit nästan hela tiden. Stackarn var nog alldeles övertrött av allt han varit med om på sista tiden (massor av roligt bus t ex), och det är nog inte alltid lätt för honom att få vila tillräckligt när han har en storasyster som alltid är på hugget. Minsta lilla jag rör mig inomhus, så flyger hon upp och är redo att hitta på nåt kul.

Sömn gjorde i alla fall susen och han är jättegosig och söt igen, men den här gången låter jag mig inte luras fullt ut - jag vet nog vad som väntar...;)

Vid närmare eftertanke

så är det nog en malle jag fått hem. Behöver väl inte säga mer...:D

Att undvika skrik, pip, gråt och tandagnisslan

Så här långt är livet med två hundar lite jobbigare, mycket roligare och väldigt utvecklande för mig som hundmänniska, hundtränare och (för att häda lite:)) flockledare.

Det är helt underbart att ha två kompanjoner med sig ute och man blir utan tvekan mer uppmärksam på världen runt omkring när man ska sätta sig in i hur två hundar, i olika åldrar, upplever saker och ting. Det kan ju vara allt från löv som blåser till joggare som springer förbi.

Att ha en äldre hund som föregår med ..hmm.. exempel kan förstås både hjälpa och stjälpa ens egna idéer om hur valpen ska uppfostras, men det är utan tvekan så att man kan få en fördjupad relation till sin äldre hund när det kommer smått. Håller ni inte med? Aldrig uppskattar man väl den kommunikation och samhörighet man har med den äldre hunden så mycket som i kontrast till ett litet busfrö som man inte alls känner än, hur underbar, söt och gosig den lilla än är.

Jag "tränar" ju ännu inget med Heo utan vill bara lära känna honom och låta honom hitta sin plats i flocken, men det finns ju massor av saker att göra för att få vardagslivet att fungera och skapa optimala förutsättningar för bra träning i framtiden.

En utmaning med två hundar är ju att den ena ska sitta tyst och lugnt när den andra tränas och det här känns jätteviktigt för mig. Jag tänker göra mitt allra bästa för att slippa hamna i den situationen att den ena sitter och klagar när den andra körs, eller att jag tvingas sätta bort den ena hunden, alternativt låta den sitta och gnälla i bilen.

Min tanke kring det här (inspirerad av bl a Eva Bodfäldt tror jag) är att det är frustrationen över att bli "bortstängd" som framkallar mest pip. Alltså så får Heo vara med mitt i smeten så mycket som möjligt och där lära sig spelet om vems tur det är. Jag gör små övningar där jag leker med en i taget och bara blockerar honom med armen/ håller honom i selen när jag leker med Caki med den andra handen. Då är han så nära att han inte låter och när han lugnt tittar på (man får ju självklart anpassa hur "vilt" man leker med den andra hunden) så blir det hans tur. Jag kör även lite små pass lydnad med Caki där han får vara lös och ignorerad, och hon får öva på att ha störning. (Vill jag träna mer "på riktigt" med henne så gör jag dock det när han är trött och ligger hemma och sover, helt ovetandes om att det är lek vi ägnar oss åt.)

Idag och igår har jag också haft med mig Heo som assistent när jag kört små uppletande övningar med Caki. Medan Caki sitter och väntar följer Heo med mig ut och vallar en korridor och jag gömmer grejer när han inte ser, sen går vi tillbaka och skickar Caki. Heo är helt lös hela tiden och gör precis som han vill, men än så länge väljer han att hänga med mig och sitter bara lugnt och tittar på. Lite värre är det när det ska belöningslekas, men tack vare våra övningar sen tidigare så går det rätt bra och båda får leka lite. Så himla skön stämning det blir när man kör lite så här! Jag tror verkligen att det kan bidra till en lugn attityd kring det här med arbete, gäller bara att öka svårigheterna långsamt och inte köra alltför stojiga övningar när jag har båda med. Sen tror jag också att det bidrar på ett bra sätt att han är med så mycket sittandes i sin väska - då vänjer han sig vid att att titta lugnt och fint på saker som sker runt omkring. Det känns som vi fått en bra start i alla fall!

Nog för att han är helt ok...

...men man vill ju inte gärna riskera att hamna nos mot nos för den skull, tycker Caki.

Lata dagar

Nu har jag dammat av min gamla kamera för att kunna ta lite kort under valptiden. Men det blir bilder av enbart informativ karaktär, så värst bra blir dom inte. (Inte bara kamerans fel, men ganska mycket.)

I brist på fötter att sova på går det tydligen bra med svettiga skor. Om man inte får ligga på sängen förstås.... (Jag vet att jag är hopplös, men det är ju så himla mysigt att ligga och vila tillsammans hela gänget - och inte ska hundarna behöva gå upp bara för att jag vill:))

Okey då

...det får väl bli lite så valpuppdateringar och annat här ändå:) Trodde annars att jag var den sista människan i Sverige som gick med i FB (kennelmamman lockade med valpinfo där och då kunde jag inte stå emot...).



Så här långt är Heo helt fantastiskt underbar! Så himla söt och gosig, jag undrar nästan om det är en malle jag fått hem. Kanske gårdens Labrador Emil har varit framme innan den tilltänkta fadern (som komiskt nog också kallas för Emil) hann? Nu vet jag förstås att det säkert blir ändring på det här och att han nog blir odräglig så småningom - men ändå! Inte är han tråkig heller, för han leker gärna om man bjuder in till det...

Heo har redan hunnit med att åka på tävling, spåra, köra uppletande och tränat lydnad - alltihop sittande i sin väska på magen. Han är verkligen hur cool som helst - sitter lugnt och tittar medan Caki jobbar och passar gärna på att smyga till en puss emellanåt.

Det enda som möjligen är lite jobbigt, fast mest sött, är att han vill vara precis bredvid hela tiden. Alltså flyttar han runt och lägger sig bredvid fötterna (eller helst på) när man pysslar hemma och har lite svårt att förstå poängen med att sova för sig själv i sin mysigt inredda bur. Men jag har börjat försiktigt med den träningen och nu börjar det lossna lite. Jag gör så att jag sätter in honom i buren och sitter bredvid med dörren öppen och hindrar honom från att gå ut, när han fattat att jag vill att han ska vara kvar inne och lägger sig till rätta stänger jag dörren försiktigt. Jag sitter kvar precis bredvid till han somnar och sen flyttar jag mig lite - då tittar han upp och gnäller kanske lite, men somnar oftast snabbt om igen. Tänkte testa det här ett tag så får vi se, men det känns som om han inte varvar upp så mycket på det här sättet. I morse försökte jag skippa de första stegen och stängde in honom direkt med en leksak fylld med burkmat, men det dög tydligen inte förr herrn även om jag var en meter ifrån, så det blir att återgå till metod nr 1.

I början var Caki lite kinkig och tyckte mest att han var läskig, men nu börjar det funka helt ok här hemma - dröjer nog inte länge innan det är konstant lekstuga här misstänker jag.

Min tanke är att han ska få lång tid på sig att upptäcka världen, så ingen "träning" är aktuell på länge. Jo det blir så klart att han får lära sig sitt namn och så där, men det går ju av sig själv i vardagen. Det är ju också smidigt att han är så gosig för han kommer glatt för en liten kelstund om man kallar på honom (skönt att slippa ta fram godis redan, det är så bra att jag kan belöna Caki utan att han fattar vad det är frågan om ens en gång).

Hittills är jag alltså bara stormförtjust i den här lilla killen!

Heo

Kolla in den här underbara lilla varelsen som Vendela förevigat på bild!




















Efter mycket om och men så har jag gått med i FB till slut. Kan hända att jag delar med mig lite info av mer personliga karaktär där istället för här, tex sånt som rör mina hundar, ev tävlingar osv. Vore jättekul att ha kontakt med er där! Hittar ni inte mig så mejla.

Motivationskompensation

Tack för intressanta kommentarer!

Jag tror nog också att motivationen är en otroligt viktig pusselbit för att hunden ska klara av att jobba i svåra miljöer. Självklart när det gäller rena störningar (lockelser), men även när hunden blir illa till mods pga den svåra miljön. Finns motivationen där så orkar hunden hänga i längre än annars, även om man "egentligen" inte råder bot på orsaken att situationen är besvärlig. Det är tex inte ovanligt med mallar som är långt ifrån tuffa men som klarar en massa saker på grund av sin kamplust.

Jag tror alltså att det är en himla bra ide att "bara leka" en massa i olika situationer, dels för att öka motivationen för lydnad i sig, dels för att "generalisera lek/arbete till olika miljöer och dels för att pavlov (tack och lov i det här fallet) sitter på axeln och hunden kanske till slut börjar uppleva den svåra miljön som mindre läskig och mer rolig.

Men det kanske ändå är så att jag inte styrkt upp en svagare sida hos min hund genom att jobba så, utan bara kompenserat för den. Tänk om man dessutom kunde få den nervösa hunden att känna sig trygg? Då skulle den ju både vara trygg OCH motiverad - hur bra skulle det inte bli då?

Det kanske är det vi borde sträva efter? Inte för att jag har en aning om hur, men jag skulle vilja lära mig. Till att börja med försöker jag komma åt de här bitarna i vardagen, men i väntan på några större genombrott satsar jag parallellt på att leka massor i hopp om att skapa en hyfsat "bärande" motivation.

Vilja och kunna

Lite apropå mitt förra inlägg; Nu funderar jag på om inte själva inlärningsbiten (av moment) ges alldeles för mycket fokus över huvud taget. Om hunden ska göra nåt snitsigt moment på lydnadsplanen så handlar det om så mycket mer än inlärning av momentet. Jag tänker att hunden både måste vilja och kunna .

I begreppet kunna ligger så klart en momentinlärningsdel - hunden måste förstå vad den ska göra, men den måste också vara kapabel, både fysiskt och mentalt, att utföra momentet.

I begreppet vilja lägger jag att hunden måste vara motiverad att utföra vi vill under rådande omständigheter och beror i princip på hur "roligt/bra" det känns att göra den aktivitet vi föreslår istället för nåt annat.

Visst måste det vara så att det inte bara är frågan om hundens förståelse av momenten (egentligen är ju den delen bara en del av kunna)? Självklart handlar det om mer saker, det tycker nog de flesta av oss, men då ska vi inte heller fnysa åt folk som säger "han VET egentligen vad sitt betyder, men han vill inte", för då kanske det är precis så - att hunden kan men inte vill:).

Om jag misslyckades med ett eller flera moment på tävling och någon sa att "hon har inte tillräckligt bra förståelse för momentet, det är inte tillräckligt bra generaliserat och bla bla bla.." så skulle jag antagligen bli tokig och tycka att den personen gjorde det väldigt lätt för sig.

Enligt mig så är det kanske inte ens troligt att det är momentförståelsen som är det största problemet. Det som är svårt med lydnad är ju inte att få till hyfsade moment, det är att få sin hund tillräcklig trygg i nya miljöer för att orka koncentrera sig och att hålla den motiverad att göra en massa moment på raken med bra fart och precision när den anar att belöningen kan dröja och det finns en massa annat spännande i närheten att titta på.

Självklart måste momenten vara övertränade för att ha lite marginaler när svårigheten ökas jämfört med träning. Är momenten säkra så kanske hunden fixar att göra dem även om koncentrationen sviktar och motivationen går ner ett snäpp, men det är inte samma sak som att det är i momentträningen problemet ligger.

Här är det bäst att jag förklarar att generalisering för mig är att lära hunden att ligg betyder ligg även om jag står på en stol eller vi befinner oss på en dagisparkering, för att öka hundens förståelse för momentet, och alltså inte samma sak som att lära den hålla fokus i jobbiga miljöer.

Ofta tränar man ju både "koncentration och motivation i ovan miljö" och "generalisering av moment" om man tränar på en konstig plats, men det är ju egentligen inte riktigt samma sak. Enligt mitt resonemang skulle man alltså kunna göra helt andra saker för att lära hunden jobba bra i alla möjliga miljöer och när man har en hund som är fullkomligt fokuserad, koncentrerad och motiverad lyckas alldeles utmärkt på tävling med inte alls övertränade moment (dock hyfsat generaliserade sådana, men inte nödvändigtvis tränade i överdrivet svår miljö). Är det inte just det som är grejen - att hunden presterar bättre hemma för att alla förutsättningar runt omkring är bättre med lite som stör både koncentration och motivation. Om sen momenten bara lyckas varannan gång hemma också så ska man kanske inte hoppas förmycket även om hunden är både motiverad och oberörd av tävlingsmiljön.

Varför bryr jag mig ens om att krångla till det här? Jo därför att jag tror det spelar roll. Om man har en hund som är väldigt fascinerad av lukter/andra hundar och är svår att motivera för träning på nya platser så kanske det inte direkt hjälper om man lägger fokus på att nöta på momenten. Och har man en hund som blir nervös i nya miljöer så är det helt enkelt lite för komplicerat för att man ska kunna följa sitt vanliga "förstärkningsprotokoll". En hund som blir känslomässigt illa till mods och därför inte lyckas koncentrera sig är ju troligen i behov av helt andra saker än en som bara "har annat som drar". Att komma på vad dessa saker är är jättesvårt och det gäller att tänka brett.

Jag propsar alltså för lite skräddarsydda träningsstrategier! Att i tid försöka identifiera hundens styrkor och svagheter utifrån ett större perspektiv än just lydnadsmomenten i sig - och sedan lägga kampanj på att stärka de delar som behövs i tid.

Nu vet jag att alla ni som läst så här långt redan tänker så här, men i alla fall. Tycker ni inte att det är lite väl mycket snack om just inlärningsteori när det gäller lydnad? Iofs är det ju väldigt roligt att prata om (och lätt:-)), så det kan man väl förstå.

I gränslandet mellan operant betingning, vanans makt, förväntningars inverkan och (klassiskt) betingade känslolägen

Att vi har mer än operant betingning att förhålla oss till när vi tränar hund är ju ingen nyhet direkt, men på senare tid har jag slagits av hur MYCKET annat som påverkar hundens utförande av ett moment i en viss miljö. I alla fall om vi ska använd en snäv defination av begreppet "operant" och med uttrycket "operant inlärning" syfta till att hunden aktivt försöker anpassa sitt agerande för att få en belöning.

Inkallningen som exempel:
Påverkas farten in mest av
a) Förståelse (hunden "vet" att springa fort är ett kriterium för belöning)?
b) Förväntan (hunden förväntar sig rolig belöning hos föraren)?
c) Klassisk betingning (hunden har pga av alla balla belöningar börjat tycka att det är jättekul/känns bra att springa fort in mot föraren)?
d) Vana (hunden är van att springa snabbt när den springer in)?


På motsvarande sätt kan man fråga sig vad som gör att hunden inte flyttar sina tassar i fjärren. För att man haft kriteriet inte flytta baktass?, av vana?, belönings-förväntan bakåt? eller något annat...

Olika för olika hundar i olika träningsstadier förstås, men jag är helt övertygad om att det här är viktigt att tänka på. Det är så lätt att vi själva skapar utmärkta kriterier som VI tycker borde leda till ett bra resultat, tex att baktassarna så vara 100% stilla i fjärren, men om det är mycket annat som spelar in så kan vi ändå missa målet (alternativt att resultaten låter vänta på sig onödigt länge). Kanske är det viktigare att hunden "tänker bakåt" i sitt skifte eller att den får lyckas så många gånger så att det blir en vana att göra rätt, än att man håller på kriteriet "stilla baktass"?

Ibland är det förstås mindre komplicerat. Det är ju ganska trevligt att shejpa hunden till att plocka upp ett förmål tex, då kan man ju i alla fall förvänta sig att det är en hel del operant inlärning som pågår och att det som jag sätter upp som kriterier är någorlunda lätt att förmedla till hunden mha belöningar.

Nu känner ni igen mig va, lika obegriplig som vanligt. Samma röda tråd i alla fall; det lönar sig visst att försöka förstå vad som pågår i hundens huvud!:-)