Tack för intressanta kommentarer!
Jag tror nog också att motivationen är en otroligt viktig pusselbit för att hunden ska klara av att jobba i svåra miljöer. Självklart när det gäller rena störningar (lockelser), men även när hunden blir illa till mods pga den svåra miljön. Finns motivationen där så orkar hunden hänga i längre än annars, även om man "egentligen" inte råder bot på orsaken att situationen är besvärlig. Det är tex inte ovanligt med mallar som är långt ifrån tuffa men som klarar en massa saker på grund av sin kamplust.
Jag tror alltså att det är en himla bra ide att "bara leka" en massa i olika situationer, dels för att öka motivationen för lydnad i sig, dels för att "generalisera lek/arbete till olika miljöer och dels för att pavlov (tack och lov i det här fallet) sitter på axeln och hunden kanske till slut börjar uppleva den svåra miljön som mindre läskig och mer rolig.
Men det kanske ändå är så att jag inte styrkt upp en svagare sida hos min hund genom att jobba så, utan bara kompenserat för den. Tänk om man dessutom kunde få den nervösa hunden att känna sig trygg? Då skulle den ju både vara trygg OCH motiverad - hur bra skulle det inte bli då?
Det kanske är det vi borde sträva efter? Inte för att jag har en aning om hur, men jag skulle vilja lära mig. Till att börja med försöker jag komma åt de här bitarna i vardagen, men i väntan på några större genombrott satsar jag parallellt på att leka massor i hopp om att skapa en hyfsat "bärande" motivation.
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Vilja och kunna
Lite apropå mitt förra inlägg; Nu funderar jag på om inte själva inlärningsbiten (av moment) ges alldeles för mycket fokus över huvud taget. Om hunden ska göra nåt snitsigt moment på lydnadsplanen så handlar det om så mycket mer än inlärning av momentet. Jag tänker att hunden både måste vilja och kunna .
I begreppet kunna ligger så klart en momentinlärningsdel - hunden måste förstå vad den ska göra, men den måste också vara kapabel, både fysiskt och mentalt, att utföra momentet.
I begreppet vilja lägger jag att hunden måste vara motiverad att utföra vi vill under rådande omständigheter och beror i princip på hur "roligt/bra" det känns att göra den aktivitet vi föreslår istället för nåt annat.
Visst måste det vara så att det inte bara är frågan om hundens förståelse av momenten (egentligen är ju den delen bara en del av kunna)? Självklart handlar det om mer saker, det tycker nog de flesta av oss, men då ska vi inte heller fnysa åt folk som säger "han VET egentligen vad sitt betyder, men han vill inte", för då kanske det är precis så - att hunden kan men inte vill:).
Om jag misslyckades med ett eller flera moment på tävling och någon sa att "hon har inte tillräckligt bra förståelse för momentet, det är inte tillräckligt bra generaliserat och bla bla bla.." så skulle jag antagligen bli tokig och tycka att den personen gjorde det väldigt lätt för sig.
Enligt mig så är det kanske inte ens troligt att det är momentförståelsen som är det största problemet. Det som är svårt med lydnad är ju inte att få till hyfsade moment, det är att få sin hund tillräcklig trygg i nya miljöer för att orka koncentrera sig och att hålla den motiverad att göra en massa moment på raken med bra fart och precision när den anar att belöningen kan dröja och det finns en massa annat spännande i närheten att titta på.
Självklart måste momenten vara övertränade för att ha lite marginaler när svårigheten ökas jämfört med träning. Är momenten säkra så kanske hunden fixar att göra dem även om koncentrationen sviktar och motivationen går ner ett snäpp, men det är inte samma sak som att det är i momentträningen problemet ligger.
Här är det bäst att jag förklarar att generalisering för mig är att lära hunden att ligg betyder ligg även om jag står på en stol eller vi befinner oss på en dagisparkering, för att öka hundens förståelse för momentet, och alltså inte samma sak som att lära den hålla fokus i jobbiga miljöer.
Ofta tränar man ju både "koncentration och motivation i ovan miljö" och "generalisering av moment" om man tränar på en konstig plats, men det är ju egentligen inte riktigt samma sak. Enligt mitt resonemang skulle man alltså kunna göra helt andra saker för att lära hunden jobba bra i alla möjliga miljöer och när man har en hund som är fullkomligt fokuserad, koncentrerad och motiverad lyckas alldeles utmärkt på tävling med inte alls övertränade moment (dock hyfsat generaliserade sådana, men inte nödvändigtvis tränade i överdrivet svår miljö). Är det inte just det som är grejen - att hunden presterar bättre hemma för att alla förutsättningar runt omkring är bättre med lite som stör både koncentration och motivation. Om sen momenten bara lyckas varannan gång hemma också så ska man kanske inte hoppas förmycket även om hunden är både motiverad och oberörd av tävlingsmiljön.
Varför bryr jag mig ens om att krångla till det här? Jo därför att jag tror det spelar roll. Om man har en hund som är väldigt fascinerad av lukter/andra hundar och är svår att motivera för träning på nya platser så kanske det inte direkt hjälper om man lägger fokus på att nöta på momenten. Och har man en hund som blir nervös i nya miljöer så är det helt enkelt lite för komplicerat för att man ska kunna följa sitt vanliga "förstärkningsprotokoll". En hund som blir känslomässigt illa till mods och därför inte lyckas koncentrera sig är ju troligen i behov av helt andra saker än en som bara "har annat som drar". Att komma på vad dessa saker är är jättesvårt och det gäller att tänka brett.
Jag propsar alltså för lite skräddarsydda träningsstrategier! Att i tid försöka identifiera hundens styrkor och svagheter utifrån ett större perspektiv än just lydnadsmomenten i sig - och sedan lägga kampanj på att stärka de delar som behövs i tid.
Nu vet jag att alla ni som läst så här långt redan tänker så här, men i alla fall. Tycker ni inte att det är lite väl mycket snack om just inlärningsteori när det gäller lydnad? Iofs är det ju väldigt roligt att prata om (och lätt:-)), så det kan man väl förstå.
I begreppet kunna ligger så klart en momentinlärningsdel - hunden måste förstå vad den ska göra, men den måste också vara kapabel, både fysiskt och mentalt, att utföra momentet.
I begreppet vilja lägger jag att hunden måste vara motiverad att utföra vi vill under rådande omständigheter och beror i princip på hur "roligt/bra" det känns att göra den aktivitet vi föreslår istället för nåt annat.
Visst måste det vara så att det inte bara är frågan om hundens förståelse av momenten (egentligen är ju den delen bara en del av kunna)? Självklart handlar det om mer saker, det tycker nog de flesta av oss, men då ska vi inte heller fnysa åt folk som säger "han VET egentligen vad sitt betyder, men han vill inte", för då kanske det är precis så - att hunden kan men inte vill:).
Om jag misslyckades med ett eller flera moment på tävling och någon sa att "hon har inte tillräckligt bra förståelse för momentet, det är inte tillräckligt bra generaliserat och bla bla bla.." så skulle jag antagligen bli tokig och tycka att den personen gjorde det väldigt lätt för sig.
Enligt mig så är det kanske inte ens troligt att det är momentförståelsen som är det största problemet. Det som är svårt med lydnad är ju inte att få till hyfsade moment, det är att få sin hund tillräcklig trygg i nya miljöer för att orka koncentrera sig och att hålla den motiverad att göra en massa moment på raken med bra fart och precision när den anar att belöningen kan dröja och det finns en massa annat spännande i närheten att titta på.
Självklart måste momenten vara övertränade för att ha lite marginaler när svårigheten ökas jämfört med träning. Är momenten säkra så kanske hunden fixar att göra dem även om koncentrationen sviktar och motivationen går ner ett snäpp, men det är inte samma sak som att det är i momentträningen problemet ligger.
Här är det bäst att jag förklarar att generalisering för mig är att lära hunden att ligg betyder ligg även om jag står på en stol eller vi befinner oss på en dagisparkering, för att öka hundens förståelse för momentet, och alltså inte samma sak som att lära den hålla fokus i jobbiga miljöer.
Ofta tränar man ju både "koncentration och motivation i ovan miljö" och "generalisering av moment" om man tränar på en konstig plats, men det är ju egentligen inte riktigt samma sak. Enligt mitt resonemang skulle man alltså kunna göra helt andra saker för att lära hunden jobba bra i alla möjliga miljöer och när man har en hund som är fullkomligt fokuserad, koncentrerad och motiverad lyckas alldeles utmärkt på tävling med inte alls övertränade moment (dock hyfsat generaliserade sådana, men inte nödvändigtvis tränade i överdrivet svår miljö). Är det inte just det som är grejen - att hunden presterar bättre hemma för att alla förutsättningar runt omkring är bättre med lite som stör både koncentration och motivation. Om sen momenten bara lyckas varannan gång hemma också så ska man kanske inte hoppas förmycket även om hunden är både motiverad och oberörd av tävlingsmiljön.
Varför bryr jag mig ens om att krångla till det här? Jo därför att jag tror det spelar roll. Om man har en hund som är väldigt fascinerad av lukter/andra hundar och är svår att motivera för träning på nya platser så kanske det inte direkt hjälper om man lägger fokus på att nöta på momenten. Och har man en hund som blir nervös i nya miljöer så är det helt enkelt lite för komplicerat för att man ska kunna följa sitt vanliga "förstärkningsprotokoll". En hund som blir känslomässigt illa till mods och därför inte lyckas koncentrera sig är ju troligen i behov av helt andra saker än en som bara "har annat som drar". Att komma på vad dessa saker är är jättesvårt och det gäller att tänka brett.
Jag propsar alltså för lite skräddarsydda träningsstrategier! Att i tid försöka identifiera hundens styrkor och svagheter utifrån ett större perspektiv än just lydnadsmomenten i sig - och sedan lägga kampanj på att stärka de delar som behövs i tid.
Nu vet jag att alla ni som läst så här långt redan tänker så här, men i alla fall. Tycker ni inte att det är lite väl mycket snack om just inlärningsteori när det gäller lydnad? Iofs är det ju väldigt roligt att prata om (och lätt:-)), så det kan man väl förstå.
tisdag 23 mars 2010
I gränslandet mellan operant betingning, vanans makt, förväntningars inverkan och (klassiskt) betingade känslolägen
Att vi har mer än operant betingning att förhålla oss till när vi tränar hund är ju ingen nyhet direkt, men på senare tid har jag slagits av hur MYCKET annat som påverkar hundens utförande av ett moment i en viss miljö. I alla fall om vi ska använd en snäv defination av begreppet "operant" och med uttrycket "operant inlärning" syfta till att hunden aktivt försöker anpassa sitt agerande för att få en belöning.
Inkallningen som exempel:
Påverkas farten in mest av
a) Förståelse (hunden "vet" att springa fort är ett kriterium för belöning)?
b) Förväntan (hunden förväntar sig rolig belöning hos föraren)?
c) Klassisk betingning (hunden har pga av alla balla belöningar börjat tycka att det är jättekul/känns bra att springa fort in mot föraren)?
d) Vana (hunden är van att springa snabbt när den springer in)?
På motsvarande sätt kan man fråga sig vad som gör att hunden inte flyttar sina tassar i fjärren. För att man haft kriteriet inte flytta baktass?, av vana?, belönings-förväntan bakåt? eller något annat...
Olika för olika hundar i olika träningsstadier förstås, men jag är helt övertygad om att det här är viktigt att tänka på. Det är så lätt att vi själva skapar utmärkta kriterier som VI tycker borde leda till ett bra resultat, tex att baktassarna så vara 100% stilla i fjärren, men om det är mycket annat som spelar in så kan vi ändå missa målet (alternativt att resultaten låter vänta på sig onödigt länge). Kanske är det viktigare att hunden "tänker bakåt" i sitt skifte eller att den får lyckas så många gånger så att det blir en vana att göra rätt, än att man håller på kriteriet "stilla baktass"?
Ibland är det förstås mindre komplicerat. Det är ju ganska trevligt att shejpa hunden till att plocka upp ett förmål tex, då kan man ju i alla fall förvänta sig att det är en hel del operant inlärning som pågår och att det som jag sätter upp som kriterier är någorlunda lätt att förmedla till hunden mha belöningar.
Nu känner ni igen mig va, lika obegriplig som vanligt. Samma röda tråd i alla fall; det lönar sig visst att försöka förstå vad som pågår i hundens huvud!:-)
Inkallningen som exempel:
Påverkas farten in mest av
a) Förståelse (hunden "vet" att springa fort är ett kriterium för belöning)?
b) Förväntan (hunden förväntar sig rolig belöning hos föraren)?
c) Klassisk betingning (hunden har pga av alla balla belöningar börjat tycka att det är jättekul/känns bra att springa fort in mot föraren)?
d) Vana (hunden är van att springa snabbt när den springer in)?
På motsvarande sätt kan man fråga sig vad som gör att hunden inte flyttar sina tassar i fjärren. För att man haft kriteriet inte flytta baktass?, av vana?, belönings-förväntan bakåt? eller något annat...
Olika för olika hundar i olika träningsstadier förstås, men jag är helt övertygad om att det här är viktigt att tänka på. Det är så lätt att vi själva skapar utmärkta kriterier som VI tycker borde leda till ett bra resultat, tex att baktassarna så vara 100% stilla i fjärren, men om det är mycket annat som spelar in så kan vi ändå missa målet (alternativt att resultaten låter vänta på sig onödigt länge). Kanske är det viktigare att hunden "tänker bakåt" i sitt skifte eller att den får lyckas så många gånger så att det blir en vana att göra rätt, än att man håller på kriteriet "stilla baktass"?
Ibland är det förstås mindre komplicerat. Det är ju ganska trevligt att shejpa hunden till att plocka upp ett förmål tex, då kan man ju i alla fall förvänta sig att det är en hel del operant inlärning som pågår och att det som jag sätter upp som kriterier är någorlunda lätt att förmedla till hunden mha belöningar.
Nu känner ni igen mig va, lika obegriplig som vanligt. Samma röda tråd i alla fall; det lönar sig visst att försöka förstå vad som pågår i hundens huvud!:-)
måndag 22 mars 2010
Nä men hallojsan
Undrar om det börjar bli dags att blogga lite kanske? (Med det vill jag inte ge någon falska förhoppningar om att jag ska bli flitig igen, det är nämligen alldeles för bekvämt att vara en icke-bloggande person har jag märkt, men något inlägg här och där kan väl knappast skada.)
Massor har hänt sen sist och mycket hundträning har det blivit. Bland annat gjorde vi en ganska dålig debut i trean i november, trots massor av uthållighetsträning. Det fick mig att inse att anledningen till att jag hela tiden upplevt henne som lite låg och splittrad i tävlingssituationen hade mer att göra med tävlingsmiljön än med bristande uthållighet som jag trott.
Alltså följde en kampanj med fokus på att klara störningar som bland annat innebar att jag bröt två tävlingar (efter det att hon varit låg/gjort någon miss och sedan höjde sig och gjorde något bra). Kampanjen fick effekt och attityden förbättrades (i och för sig lite på bekostnad av detaljer men det kändes mindre viktig) och i mitten av februari lyckades vi kravla oss över gränsen till ett förstapris.
Sedan dess tränar vi på elitmomenten och har jättekul! Det här med att få till rutskicken från sidan är jättesvårt, medan dumrutan känns rolig. Annars är det mycket småpyssel som behöver tränas - att inte tugga på vittringspinnar/apporter och annat som man inte längre kan komma undan med i eliten till exempel:). Gäller bara att jag inte glömmer bort att fortsätta kampanja uthållighet och störning bara, så jag inte hamnar tillbaka på ruta ett gällande det.
Men livet med hund består ju inte bara av tävling tack och lov. Jag har lagt ganska mycket tid på att få vardagssamvaron men Caki att fungera bra och det känns som om saker och ting verkligen börjar falla på plats för både henne och mig. Jag har börjat tycka att "vardagslydnad" är jätteroligt. Förr ville jag bara att den där biten skulle fungera så att jag kunde få träna "på riktigt" men nu tycker jag att det är lika roligt, och känner en lika stor utmaning i, att bara umgås med henne och försöka lära mig att bli en så duktig "hundmänniska" som möjligt. Helt lätt är hon ju inte, men väldigt rolig! Hon är min lilla prinsessa bara!
Även träningsmässigt har det varit en utvecklande tid. En och annan kurs och intressanta träningsträffar har det blivit och en del ny funderingar har väckts. Känns svårt att komma på exakt vad det varit just nu, men om jag fortsätter blogga så kanske det kommer fram ändå. Vi får väl se om jag kommit igång igen nu eller hur det blir.
Ta hand om er i alla fall!
Massor har hänt sen sist och mycket hundträning har det blivit. Bland annat gjorde vi en ganska dålig debut i trean i november, trots massor av uthållighetsträning. Det fick mig att inse att anledningen till att jag hela tiden upplevt henne som lite låg och splittrad i tävlingssituationen hade mer att göra med tävlingsmiljön än med bristande uthållighet som jag trott.
Alltså följde en kampanj med fokus på att klara störningar som bland annat innebar att jag bröt två tävlingar (efter det att hon varit låg/gjort någon miss och sedan höjde sig och gjorde något bra). Kampanjen fick effekt och attityden förbättrades (i och för sig lite på bekostnad av detaljer men det kändes mindre viktig) och i mitten av februari lyckades vi kravla oss över gränsen till ett förstapris.
Sedan dess tränar vi på elitmomenten och har jättekul! Det här med att få till rutskicken från sidan är jättesvårt, medan dumrutan känns rolig. Annars är det mycket småpyssel som behöver tränas - att inte tugga på vittringspinnar/apporter och annat som man inte längre kan komma undan med i eliten till exempel:). Gäller bara att jag inte glömmer bort att fortsätta kampanja uthållighet och störning bara, så jag inte hamnar tillbaka på ruta ett gällande det.
Men livet med hund består ju inte bara av tävling tack och lov. Jag har lagt ganska mycket tid på att få vardagssamvaron men Caki att fungera bra och det känns som om saker och ting verkligen börjar falla på plats för både henne och mig. Jag har börjat tycka att "vardagslydnad" är jätteroligt. Förr ville jag bara att den där biten skulle fungera så att jag kunde få träna "på riktigt" men nu tycker jag att det är lika roligt, och känner en lika stor utmaning i, att bara umgås med henne och försöka lära mig att bli en så duktig "hundmänniska" som möjligt. Helt lätt är hon ju inte, men väldigt rolig! Hon är min lilla prinsessa bara!
Även träningsmässigt har det varit en utvecklande tid. En och annan kurs och intressanta träningsträffar har det blivit och en del ny funderingar har väckts. Känns svårt att komma på exakt vad det varit just nu, men om jag fortsätter blogga så kanske det kommer fram ändå. Vi får väl se om jag kommit igång igen nu eller hur det blir.
Ta hand om er i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
