Gammalt och nytt på annan sida

Nu finns en del gamla texter och två nya inlägg på den här sidan.
(För långa för att platsa här.)

Tänk om...

Jag lever numera i symbios med en liten rumpnisse som sitter på min ena axel. Den har som uppgift att helt neutralt fråga "vaffö då då?" angående det mesta som jag sysslar med i träningssammanhang (och glömmer den så händer det att Per tar på sig uppgiften:)).

Inlägget igår blev inte så välformulerat, men det får ändå illustrera temat för idag. Genom klickerträningen (som har bidragit med fantastiskt mycket bra för min del) har jag fått för mig (mer eller mindre påkallat) att det är bäst att hålla sig själv så neutral som möjligt under formandet av ett moment. För att inte tala om hur otänkbart det känts att använda tydliga hjälper i inlärningen, på nåt vis har hjälper blivit till väldigt vanskliga saker att hålla på med:)

Men tänk om...
-det inte alls "egentligen tar mycket längre tid att arbeta med hjälper för att det är väldigt svårt att arbeta bort dem", eller att träningen jag gör för att slippa använda hjälper har andra negativa konsekvenser som kanske sinkar mig mer på sikt?
-min blotta närvaro i träningssituationen redan påverkar hunden så att det är lika bra att försöka lära sig behärska (och använda sig av) den påverkan som jag ändå har?
-hunden i brist på tydliga hjälper och signaler tar hjälp av annat (saker i miljön eller sånt som jag gör) som jag inte är medveten om och därför får svårt att kontrollera?
-osv, osv.. (Bara för att illustrera vad som ständigt pågår i min hjärna under lektionstid och vid andra mer eller mindre lämpliga tidpunkter.)

Nu tror jag inte det är så dumt att jobba så som jag tidigare gjort, men har man en rumpnisse på axeln så har man:-) Det kommer antagligen att gå lite krokigt framåt om jag envisas med att ifrågasätta allt jag gör, men lärorikt och roligt är det. Dessutom är jakten på revolutionerande träningsinsikter nästan lika beroendeframkallande som trisslotter. En liten rumpnisse på axeln rekommenderas alltså starkt.

Hur mycket av sig själv bör man tillsätta i smeten?

En av gårdagens träningsdiskussioner rörde hur mycket jag bör interagera med Caki för att sätta henne i rätt sinnesstämning och hjälpa henne lyckas utföra det jag vill.

Jag är sedan länge väldigt aktiv i och försöker dra nytta av belöningsfasen (även om jag helt säkert kan belöna ännu bättre/smartare). Skickliga Sharon har också demonstrerat för mig hur hon använder sekunderna innan ett moment för att sätta hunden i en viss betingad sinnesstämning (något som känns helrätt och som jag hoppas kunna få kläm på framöver). Diskussionen igår rörde något närbesläktat men ändå inte riktigt samma sak som detta, nämligen frågan om eventuellt interagerande under själva momentet i en inlärningsfas.

Det har tidigare varit självklart för mig att hålla mig så tyst som möjligt i neutral tävlingsposition medan hunden jobbar och låta klickern tala sitt språk. Nu experimenterar jag vilt och spelar betydligt mer min närvaro under momenten. Jag tycker att det är ett fantastiskt roligt sätt att träna på och tror att det kan tillföra otroligt mycket, men det är nog ändå klokt att tänka sig lite för.

Är man under inlärning väldigt delaktig själv i momentens utförande blir det en hel del hjälper att arbeta bort. Inga nyheter direkt... Å andra sidan är det väl en tränarfärdighet att snabbt och smidigt kunna minska ner på hjälper också:)

En annan sak, som Per kunde varna om utifrån sina erfarenheter, är att man får en hund som är mer van att iakta, och därmed mer känslig för, förarens sinnesstämning. Mer interaktion - ännu mindre utrymme för dåliga dagar och besvikelse alltså...

Slutsatsen blev den vanliga: Det är finns för- och nackdelar med allt, jag måste känna efter och modifiera träningen utifrån hur vi utvecklas.

Nu tänker jag i alla fall satsa på interaktion i långa banor. Pirrigt!

Högmod går före .... sega ingångar

På nåt sätt har jag fått för mig att det här med snabba ingångar är skitlätt. Nog för att det är andra detaljer med ingångarna som kanske är svårare (djup, avstånd till föraren, rakhet), men det går ju (uppenbarligen) inte att strunta i det här med fart för den skull (trots att man har en malle som spinger som en galning i skogarna).

Jag har dessutom börjat göra inkallningar från avstånd innan positionen vid sidan var ordentligt befäst (så typiskt mig att vara lite slarvig och otålig). Gulliga Caki är nu övertygad om att ingångar är något man gör lugnt och metodiskt och att det inte är lika noga att sätta sig rakt när man kommer från lite håll :=)

Läge för åtgärder alltså. Min plan:

Det självklara
-Dela upp momentet och träna ingång för sig och fart in för sig.
-Bättre fartfyllda belöningar.
-Bättre timing. Belöningen ska komma exact när hon sätter rumpan på rätta stället/har god fart åt rätt håll (rakt in mot mig, eller i svängen med rumpan.)

Det mindre självklara, men nog så viktiga
-Använda mig av röst och kroppsspråk för att få henne att tycka att momentet är kul, låta henne ana att jag tycker att ingångar är jättekul och spännande. (Tack Per för att du ideligen påminner mig om att min närvaro i träningen är en del av ekvationen!)
-Göra en ingång innan maten, sen får hon springa till köket och maten som belöning. (Tack för tipset Vendela, du kan ju konsten att värdeladda moment!)
-Jobba med ytterligare värdeladdning av att sitta vid sidan i andra vardagssituationer ex när jag kommer hem (hon är hemskt ivrig att bli klappad då så jag har passat på att ibland låta henne få sätta sig vid sidan då innan jag kelar med henne) eller innan hon skall få springa till något roligt ute.

Återkommer med resultatet. I form av film hoppas jag (jag menar filmar jag så har det funkat hyfsat). Nu ska jag ut och träna i solskenet!

Rätt plan för platsen?

Tränande på klubben igår och kom därifrån alldeles lycklig. Caki var nämligen fokuserad på träning under hela passet trots mycket störning och låg dessutom plats lugnt och fint med huvudet i backen i ca 2 min (inte med andra hundar precis bredvid, men en bit längre bort).

Att få till platsen bra har känns viktigt och jag har varit lite pirrigt inför det, men jag måste säga att det känns väldigt bra just nu. Kanske har jag träffat ganska bra med min träning i det momentet? Återstår att se, jag är inte den som tänker bli kaxig..

DET SOM GENOMSYRAT TRÄNINGEN HITTILLS:

Mkt stadga redan från valp. Vilket har byggt mkt värde för att bli kvar.

Extremt hög rättprocent. Som liten blev hon blev kvar i position för att det var praktiskt - maten kom ju dit, varför resa sig? Sedan har jag långsamt sträckt tiden och ökat mängden mat som belöning till dess att hon klarade 6 min inne. Under den tiden har jag satsat på 100% lyckanden vilket medförde en ganska lågom nivå (jag missbedömmer ju ibland:) med mer än 99% lyckade repititioner (det finns ju ett inlärningsvärde i att göra fel ibland också, men jag tror det räcker med mycket få fel för det). Hon vet liksom inget annat än att ligga kvar.

NUÄR PLANEN ATT:

Sträcka tiden till motsvarande nivå ute (utan störning först och främst).

Introducera mer störning.

Ibland belöna "mer övveraskande" med leksak eller varsågod ifrån där jag står. (Tidigare har jag alltid gått tillbaka innan jag sagt varsågod och låtit henne springa till sin mat (för att främja att hon ligger lugnt och inte på helspänn), men nu är lugnet så pass befäst att jag vill höja hennes förväntan framåt mot mig något för att hon lättare ska klara mer störningar i sidled.

Kampen mot strulet, en fråga om att inte kämpa emot?

För det mesta har jag väldigt roligt när jag tränar hund, men jag är tyvärr inte helt immun mot att känna mig besviken och (gud förbjude) lite irriterad ibland. Sådana känslor är ju (även om man försöker dölja dem väl) oftast kontraproduktiva, så ett led i att utvecklas som tränare är självklart att lära sig hantera motgångar utan att bli så negativt känslomässigt påverkad.

Just nu kör jag en hårdkampanj mot detta. Planen är att försöka ändra min inställning till och mina förväntningar på det här med att träna hund. Att inse att hanterandet av motgångar är en stor del av själva grejen. Att motgångar är något som hör till träning och som jag borde vilja bli duktig på att hantera, inte något som bara stör och bromsar mina och hundens framsteg.

Vinsten av detta sätt att tänka beror förstås på vad man har för övergripande mål. Det går bara att trösta sig med ovanstående om målet att bli duktig med hundar står över en önskan om att nå snabba resultat på tävlingsbanorna.

Vi får se hur det går för mig, jag intalar mig i alla fall att det är en duktig hundtränare jag helst av allt vill bli...

Planering i all ära...

Lydnadsträning idag på förmiddagen. Jag var efter en stunds paus inställd på att öva "tävlingsmässiga" ingångar på planen. Caki sätter sig vid sidan men tappar snart fokus och har bara ögon för en fågel lite längre bort.
Per som hade lagt märke till att hon tittat på den där fågeln nästan hela pausen (det hade inte jag) påpekade att jag borde ha belönat den allra första kontakten jag fick. Det var helt klart för mycket begärt av min 8 mån gamla hund att kunna ställa om och fokusera på arbete i den situationen. Jag anpassade mina kriterier och fick ett fantastiskt roligt pass fritt följ med härligt engagemang.

Hästtränarna Pat och Linda Parelli säger "address the horse that shows up today". Helt suveränt uttryck som ju är klart applicerbart på hund. Det gäller att anpassa träningen till hur just den hund jag tränar är som individ och hur den är/mår/känner sig vid tillfället för träningen. Ju bättre jag kan läsa min hund desto bättre kan jag anpassa min träning för dagen.

Helt självklart men ändå så vansinnigt svårt.

Välkomna hit! (+film)

Kortfattat är planen alltså, vi får se hur det går:)

Börjar med nåt kul. Lite film från idag. Inte felfritt direkt, men det ni får se i alla fall.