En av gårdagens träningsdiskussioner rörde hur mycket jag bör interagera med Caki för att sätta henne i rätt sinnesstämning och hjälpa henne lyckas utföra det jag vill.
Jag är sedan länge väldigt aktiv i och försöker dra nytta av belöningsfasen (även om jag helt säkert kan belöna ännu bättre/smartare). Skickliga Sharon har också demonstrerat för mig hur hon använder sekunderna innan ett moment för att sätta hunden i en viss betingad sinnesstämning (något som känns helrätt och som jag hoppas kunna få kläm på framöver). Diskussionen igår rörde något närbesläktat men ändå inte riktigt samma sak som detta, nämligen frågan om eventuellt interagerande under själva momentet i en inlärningsfas.
Det har tidigare varit självklart för mig att hålla mig så tyst som möjligt i neutral tävlingsposition medan hunden jobbar och låta klickern tala sitt språk. Nu experimenterar jag vilt och spelar betydligt mer min närvaro under momenten. Jag tycker att det är ett fantastiskt roligt sätt att träna på och tror att det kan tillföra otroligt mycket, men det är nog ändå klokt att tänka sig lite för.
Är man under inlärning väldigt delaktig själv i momentens utförande blir det en hel del hjälper att arbeta bort. Inga nyheter direkt... Å andra sidan är det väl en tränarfärdighet att snabbt och smidigt kunna minska ner på hjälper också:)
En annan sak, som Per kunde varna om utifrån sina erfarenheter, är att man får en hund som är mer van att iakta, och därmed mer känslig för, förarens sinnesstämning. Mer interaktion - ännu mindre utrymme för dåliga dagar och besvikelse alltså...
Slutsatsen blev den vanliga: Det är finns för- och nackdelar med allt, jag måste känna efter och modifiera träningen utifrån hur vi utvecklas.
Nu tänker jag i alla fall satsa på interaktion i långa banor. Pirrigt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar