Huvudbry om hund

Duktig Heppe! - halvbra mobilfilm

2011-10-16T07:56:00.003+02:00

Debut i lydnadsklass 1 och han skötte sig jättebra! Inkallningen kunde vart snabbare, han tog (högg) apporten innan kommando och han tappade bort sig lite i språngmarschen, men i övrigt så var det inga stora missar. En del medvetna och omedvetna dubbelkommandon blev det dock från min sida :) Jag är supernöjd med hans attityd och uthållighet genom programmet! (176 poäng)

Filmen från mobilen blev inte så bra på grund av avståndet, så jag tänkte kanske strunta i att lägga upp den, men det gick tydligen inte för sig enligt vissa mkt bestämda träningskompisar på annan ort:)

Heo MH

2011-07-07T10:54:00.002+02:00

För att begränsa antalet filmer (och den evinnerligt långsamma uppladdningen av dem) så visar inte Lilla bytet (sprang ut bra men vågade inte gripa första gången, höll den en stund andra gången), Passiviteten (var rätt så pysslig) eller Passagerna efter skramlet (inte minsta reaktion).

Som kommentar till hanteringen så kan man väl säga att han var helt omöjlig och vild. Ser ju ut som han inte gärna vill bli hanterad, vilket jag upplever att han inte heller vill - när han är i "lek-mode". Det är en helt annan sak när han inte har kamp i hela huvudet, då brukar det inte vara några problem, men vem vet vad för ev osäkerhet som kan dölja sig bakom kontaktbeteenden (för han har en del sånt, vill gärna hoppa upp mot ansikten och slickas osv).

Annars mest pinsamt hur han släpar runt på mig. Man blir ju både road och alldeles matt när man ser filmerna. I verkligheten växlar jag mellan att vara road, matt och arg:-).

Bortlottade men glada ändå

2010-11-03T21:21:00.004+01:00

Vi kom inte med på apellspåret. Iofs inte helt överraskande och kanske lika bra:) Det innebär iaf att vi utan dåligt samvete kan ägna träningstid åt annat skojsigt som agility. Eller rättare sagt Caki kör agility med Johanna och jag står och beundrar dem. Det är bara att erkänna sina begränsningar ibland, och det där med handling är svååårt. Planen är nu att Johanna lär henne först och sedan mig.

Lyckades ändå uppbåda tillräckligt med besvikelse över utebliven tävling för att tycka att vi förtjänade en tröstpresent. Jag kunde bara inte motstå detta till Caki...

Mot Sherwoodskogen

2010-10-22T14:04:00.006+02:00

Att kampföremålsintresse inte är samma sak som föremålsintresse har varit rätt så tydligt i spårskogen. Går grejerna i spåret inte att kampa ordentligt med så fortsätter Caki hellre att spåra. Efter en övertygningskampanj (lustigt ord igen, jag vet) så går dock fröken numera med på att plocka pinnar i utbyte mot kamp hos mig. Äntligen!

Jag har därför letat upp första bästa apellspår (som visades sig vara ett av årets sista) och anmält oss, det vore ju kul att hinna med att prova på apellen innan vintern. Återstår att se om vi kommer med och om vi i så fall lyckas snickra ihop ett framförgående, en budföring och annat bruksigt tills dess. Gulp!

Bilder på Heo

2010-10-17T14:21:00.008+02:00

Det är väl sedan länge dags för lite uppdatering, vi får se om jag kan komma igång att blogga lite igen. Vi mår i alla fall toppen alla tre och tränar för fullt, men mer om det en annan dag. Till att börja med får det bli några bilder. Caki är sig lik förstås, men grabben har växt en del sen sist om man säger så.

32 pannor snygging

Storasyster tar numera genvägar under hans mage ganska ofta.

Det var inte länge sedan han fortfarande var en söt liten bäbis (bilder från Östersund i somras).

Det här orkar jag inte längre...

Visst var han för söt! (Den här bilden har Vendela tagit.)

Halloj!

2010-06-16T22:38:00.004+02:00

På plats i underbara Jämtland. Inte varmt, vackra vyer och framför allt varken fästingar eller ormar - ni fattar ju hur nöjd jag är. Har dock insett ett par saker:

1) Det är hög tid att mina hundar lär sig gå i koppel, stadsliv med två mallar kan verkligen vara stökigare än vad jag föreställt mig (och då hade jag inte så stora förhoppningar till att börja med)...

2) Sannolikheten att jag ska ha ork till att blogga i sommar är inte så stor, och gör jag det så kommer det vara med märkbar brist på reflektioner och resonemang - min hjärna är upptagen av veterinärande just nu... (har bara introduktion den här veckan och är redan helt mosig i huvudet).

Även om hundarna kommer att få stå tillbaka lite så tror jag att det inte behöver bli så dumt, jag tar många turer till skogen och promenerar (bästa hjärnvilan) och sen har jag små projekt att jobba med. Gjorde en lista på småsaker att träna på innan sommaren för att slippa tänka för mycket under den här tiden.

Heo har just imponerat med att lyckats krångla in alla fyra benen i en liten låda, en punkt under temat kropps-/bakdelskontroll. Han är för övrigt fortfarande helt underbar, lättsam och supergosig, och det är bara när båda två drar igång varandra som det blir lite stök med att ha honom med.

Caki har börjat fatta att det är käckt att springa mellan två pinnar, förhoppningsvis något som ska utvecklas till slalom, men tycker fortfarande att det här med att jag pekar åt nåt visst håll (i dirigeringsapporteringen) bara är något jag verkar göra för mitt egna stora nöjes skull. I övrigt är hon mer än lovligt gasad i vardagen, det här med stadsliv är nog inte riktigt hennes grej (än så länge, om man ska vara optimistisk). Jag får se till att spåra mycket med henne så att hon får koncentrera sig lite tror jag.

Det är ju ändå en väldigt tur att jag får ha min små underbara goshundar hos mig nu när jag ska börja jobba, inget får mig att må så bra som när jag får gå en promenad och sen ligga och mysa med en på varje arm. Perfekt medicin för en trött matte.

Fokus utåt i stort och smått

2010-05-25T22:18:00.003+02:00

Tänkte att ett livstecken kan vara på sin plats... Lilla kakan är lite halt på ett framben, men annars mår vi bra. Heo växer så det knakar och är långbent som bara den!

Själv är jag inne i en härlig fas av att låta mig inspireras av andra grenar. För tillfället är det svenskskyddet, retriverjakt och agility som intresserar mig, det är verkligen hur kul som helst att försöka se vad andra har för upplägg/delar som kan platsa i ens egen träning.

För Cakis del jobbar vi annars med att få till elitens dirigeringsmoment, något som har visat sig vara hur svårt som helst för lilla fröken. Nåja, vi ska väl inte ta för allvarligt på det där... Bara hältan går över kvickt så är jag glad, jag har nämligen köpt ett par agilityhinder idag (trodde aldrig den dagen skulle komma):D

Heo leker mest och gör lite smågrejer som att jaga efter mig, runda en stolpe och lite sånt. Jag försöker mest tänka ut vad jag vill lära in för användbara grundbeteenden innan jag ens börjar tänka moment.

Det är där fokus utåt kommer in igen, jag har just insett att det kanske inte är så jättesmart att bara köra övningar med fokus mot en själv med en liten valp. Det är ju ganska mycket i lydnaden som handlar om att sticka ut och arbeta ifrån föraren MED bibehållen kommunikation och samarbete, alltså ska jag testa att ha en del grundövningar för samarbete utan ögonkontakt och samarbete på avstånd från mig.

Fokus på samarbete behöver ju inte vara samma sak som ögonkontakt, även om det kanske är lättare att hålla kontakten om man tittar på varandra.

Malins bilder

2010-05-06T13:16:00.006+02:00

...är bara så fina!
Har ni inte redan gjort det så kolla in hennes hemsida mangie.se!

Nu är jag ju partisk gällande motiven förstås, men håller ni inte med?

Vissa i Uppsala dricker skumpa på Valborg, andra leker med sina hundar..

2010-05-01T07:01:00.005+02:00

Vendela och jag träffade Malin för träning igår vilket var kul som helst!

Malin och Filur har ett ruskigt fint fritt följ! Jag tiggde mig till och med till att få gå lite med honom för att få känna hur det kändes. Häftig känsla!

Caki tränade bland annat dumrutan..

..och fick belöning i läggandet (cred till Vendela för att lyckades med din bilden).

Och Heos fria följ ser ut så här... Nej då, återigen fotografen som lyckats fånga ett häftigt ögonblick (han jagar bara sin leksak;).

Örat står ibland med lite hjälp av motvind...

men inte så länge.

Bästaste kompisen är alla gånger Olle.

Han ser inte alltid bara söt ut den lilla vildingen...

..men oftast:-)

Tack för fina bilder Vendela!

Heos träning så här långt

2010-04-22T17:23:00.003+02:00

Det kan ju vara kul att skriva ned vad man gör för att kunna skratta åt det så småningom, så jag skriver en liten redogörelse för allt det vi gör som med god vilja kan betraktas som träning.

Sedan han kom har jag jobbat med att betinga ljud, dvs att jag låter/pratar på ett visst sätt när vi kampar, småbusar utan leksak, när jag vill lugna honom och när det är matdags. Det funkar hittills jättebra och jag tror att jag kan påverka honom lite med mitt röstläge, framförallt när det gäller nu-är-det-mat-ljudet så klart - då blir han alldeles vild (ni fattar såklart att jag tänker lite belöningssignal i framtiden här), men även i de andra lägena. Överlag upplever jag honom som väldigt känslig för vad jag säger, vilket gör honom lätt att kommunicera med.

En annan grej som jag försöker tänka på är att skapa en signal som betyder typ "grattis till dig, nu får du göra nåt kul som kan leda till belöning". Jag jobbar så att ibland när han ger mig uppmärksamhet eller kommer fint på inkallning på promenad så ger jag min signal (klappar händerna och pratar på ett speciellt sätt) och låter honom jaga mig lite innan han får en leksak. Jagandet ska så småningom bli till en snutt fritt följ eller ett moment, och signalen inbjuda till en stunds roligt arbete. Jag hoppas att jag, genom att använda kontrasten mellan inget arbete = ingen belöning och arbete = chans till belöning (signalen kommer ju vid uppstart till arbete från vila till att börja med), ska skapa en riktigt positiv känsla för den här arbetsignalen.

I förlängningen vill jag så klart kunna använda den här signalen mellan moment i en kedja och förhoppningen är att han då ska uppfatta den som positiv samtidigt som han är helt inställd på att göra nåt innan belöning. Det vore skönt att slippa problemet med besviken/frustrerad hund efter utebliven belöning och att behöva jobba upp tillåtna belöningar som kanske i slutändan ändå blir en besvikelse för hunden. (Nu är ju hundar olika, och vissa gillar klappar och beröm, men inte alla.)

Istället för att jobba med moment + tillåten belöning/beröm + ev riktig" belöning, alt ett moment till, så tänker jag alltså jobba med "grattissignal" + moment + belöning, alt grattissignal. Alltså antingen belöning eller "grattis du får göra en grej till!" Funkar nog bara om hunden verkligen gillar sitt "grattis", men har då fördelen att hunden kan bli glad över att få jobba och inte behöver fundera över om den får sin belöning eller om den måste jobba mera först. Det ska bli så sjukt spännande och se om det här kan ge nåt!

I leken tänker jag än så länge bara på att det ska vara kul att leka, i synnerhet att ha dragkamp, och det ska vara roligt att leka hos/med mig. Jag håller alltså inte på att lära in släppanden osv ännu, utan villkor för hur man leker får komma senare. De regler som jag nu försöker få honom att förstå rör sig snarare om vad men får leka med, dvs inte mattes kläder, skor eller kroppsdelar, och när man får leka, dvs inte när matte leker med Caki (går sådär om man tänker sig att det är en normal valp, men riktigt bra om tar med i beräkningen att det är en malle).

Jag har också börjat ta med mig hans mat ut på promenaderna ibland för det börjar bli dags att belöna inkallningar med godis emellanåt. Hittills har jag passat på att belöna socialt i första hand eftersom han gillat det och kanske plockat fram en leksak, men jag vill ändå stärka upp inkallningen rejält innan han upptäcker allt intressant som man kan springa fram till/jaga. Självklart måste jag ändå experimentera och göra lite annorlunda än tidigare (nyfiken som jag är), så nu är planen att belöna sällan men ordentligt, alltså ska han bara få belöning för inkallning 1-2 ggr/dag, men då är det en helt mål mat som åker fram. Jag får väl rapportera om hur det går..

Första "shejping"-passet avklarades alldeles nyss och bestod av totalt tre godbitar som han fick för att lugnt titta på när Caki tränade. Enligt min lilla filosofi så var han lös runt oss medan jag shejpade en variant av baktassar på kloss och ignorerade honom så gott det gick när han slickade på min godishand. Det blev ett ganska långt pass (mest för Heos skull) och han fick en liten smakbit när han verkligen hade suttit/legat lugnt ett tag.

Den enda övriga mat-träningen så långt består i att jag ger honom lite av maten för hand ibland (efter att han ätit nästan hela portionen och är ganska nöjd). Det är min mata-i-olika-positioner-träning som ska få bli favorit i repris så småningom (har bara precis börjat). Jag vill helt enkelt lära honom att det ibland lönar sig att vara kvar i den positionen som man befinner sig i (stå, sitt el ligg) för att maten serveras dit och att det inte går snabbare om man försöker möta upp godishanden. Den träningen la grunden för stadga hos Caki och var helt suverän tyckte jag då, återstår att se hur Heo svarar.

Mer än så här gör vi inte ännu, men så har han inte varit här mer än 2 veckor heller (imorgon blir han 10 veckor, visst har det gått snabbt!).

Puh, inte så farligt som jag befarade... ännu

2010-04-21T17:06:00.002+02:00

Igår var min valp ganska mycket "jobbig mallevalp med humör" vilket resulterade i att jag behövde plåstra om mig lite vid ett tillfälle och höll på att bli tokig över att försöka hålla ordning på två helvilda djur (Caki är ju väldigt lätt att varva igång om man säger så). Då ringer världens bästa hundvakt Elin och ber om att få låna Caki lite. Toppen tänkte jag, jag kan ju behöva ha fokus på den lilla en stund om han nu tänkte ta och bli odräglig.

Vad har då hänt? Jo den lilla gullungen har sovit nästan hela tiden. Stackarn var nog alldeles övertrött av allt han varit med om på sista tiden (massor av roligt bus t ex), och det är nog inte alltid lätt för honom att få vila tillräckligt när han har en storasyster som alltid är på hugget. Minsta lilla jag rör mig inomhus, så flyger hon upp och är redo att hitta på nåt kul.

Sömn gjorde i alla fall susen och han är jättegosig och söt igen, men den här gången låter jag mig inte luras fullt ut - jag vet nog vad som väntar...;)

Vid närmare eftertanke

2010-04-20T21:38:00.001+02:00

så är det nog en malle jag fått hem. Behöver väl inte säga mer...:D

Att undvika skrik, pip, gråt och tandagnisslan

2010-04-18T11:43:00.006+02:00

Så här långt är livet med två hundar lite jobbigare, mycket roligare och väldigt utvecklande för mig som hundmänniska, hundtränare och (för att häda lite:)) flockledare.

Det är helt underbart att ha två kompanjoner med sig ute och man blir utan tvekan mer uppmärksam på världen runt omkring när man ska sätta sig in i hur två hundar, i olika åldrar, upplever saker och ting. Det kan ju vara allt från löv som blåser till joggare som springer förbi.

Att ha en äldre hund som föregår med ..hmm.. exempel kan förstås både hjälpa och stjälpa ens egna idéer om hur valpen ska uppfostras, men det är utan tvekan så att man kan få en fördjupad relation till sin äldre hund när det kommer smått. Håller ni inte med? Aldrig uppskattar man väl den kommunikation och samhörighet man har med den äldre hunden så mycket som i kontrast till ett litet busfrö som man inte alls känner än, hur underbar, söt och gosig den lilla än är.

Jag "tränar" ju ännu inget med Heo utan vill bara lära känna honom och låta honom hitta sin plats i flocken, men det finns ju massor av saker att göra för att få vardagslivet att fungera och skapa optimala förutsättningar för bra träning i framtiden.

En utmaning med två hundar är ju att den ena ska sitta tyst och lugnt när den andra tränas och det här känns jätteviktigt för mig. Jag tänker göra mitt allra bästa för att slippa hamna i den situationen att den ena sitter och klagar när den andra körs, eller att jag tvingas sätta bort den ena hunden, alternativt låta den sitta och gnälla i bilen.

Min tanke kring det här (inspirerad av bl a Eva Bodfäldt tror jag) är att det är frustrationen över att bli "bortstängd" som framkallar mest pip. Alltså så får Heo vara med mitt i smeten så mycket som möjligt och där lära sig spelet om vems tur det är. Jag gör små övningar där jag leker med en i taget och bara blockerar honom med armen/ håller honom i selen när jag leker med Caki med den andra handen. Då är han så nära att han inte låter och när han lugnt tittar på (man får ju självklart anpassa hur "vilt" man leker med den andra hunden) så blir det hans tur. Jag kör även lite små pass lydnad med Caki där han får vara lös och ignorerad, och hon får öva på att ha störning. (Vill jag träna mer "på riktigt" med henne så gör jag dock det när han är trött och ligger hemma och sover, helt ovetandes om att det är lek vi ägnar oss åt.)

Idag och igår har jag också haft med mig Heo som assistent när jag kört små uppletande övningar med Caki. Medan Caki sitter och väntar följer Heo med mig ut och vallar en korridor och jag gömmer grejer när han inte ser, sen går vi tillbaka och skickar Caki. Heo är helt lös hela tiden och gör precis som han vill, men än så länge väljer han att hänga med mig och sitter bara lugnt och tittar på. Lite värre är det när det ska belöningslekas, men tack vare våra övningar sen tidigare så går det rätt bra och båda får leka lite. Så himla skön stämning det blir när man kör lite så här! Jag tror verkligen att det kan bidra till en lugn attityd kring det här med arbete, gäller bara att öka svårigheterna långsamt och inte köra alltför stojiga övningar när jag har båda med. Sen tror jag också att det bidrar på ett bra sätt att han är med så mycket sittandes i sin väska - då vänjer han sig vid att att titta lugnt och fint på saker som sker runt omkring. Det känns som vi fått en bra start i alla fall!

Nog för att han är helt ok...

2010-04-15T11:29:00.006+02:00

...men man vill ju inte gärna riskera att hamna nos mot nos för den skull, tycker Caki.

Lata dagar

2010-04-13T20:57:00.007+02:00

Nu har jag dammat av min gamla kamera för att kunna ta lite kort under valptiden. Men det blir bilder av enbart informativ karaktär, så värst bra blir dom inte. (Inte bara kamerans fel, men ganska mycket.)

I brist på fötter att sova på går det tydligen bra med svettiga skor. Om man inte får ligga på sängen förstås.... (Jag vet att jag är hopplös, men det är ju så himla mysigt att ligga och vila tillsammans hela gänget - och inte ska hundarna behöva gå upp bara för att jag vill:))

Okey då

2010-04-12T10:28:00.003+02:00

...det får väl bli lite så valpuppdateringar och annat här ändå:) Trodde annars att jag var den sista människan i Sverige som gick med i FB (kennelmamman lockade med valpinfo där och då kunde jag inte stå emot...).

Så här långt är Heo helt fantastiskt underbar! Så himla söt och gosig, jag undrar nästan om det är en malle jag fått hem. Kanske gårdens Labrador Emil har varit framme innan den tilltänkta fadern (som komiskt nog också kallas för Emil) hann? Nu vet jag förstås att det säkert blir ändring på det här och att han nog blir odräglig så småningom - men ändå! Inte är han tråkig heller, för han leker gärna om man bjuder in till det...

Heo har redan hunnit med att åka på tävling, spåra, köra uppletande och tränat lydnad - alltihop sittande i sin väska på magen. Han är verkligen hur cool som helst - sitter lugnt och tittar medan Caki jobbar och passar gärna på att smyga till en puss emellanåt.

Det enda som möjligen är lite jobbigt, fast mest sött, är att han vill vara precis bredvid hela tiden. Alltså flyttar han runt och lägger sig bredvid fötterna (eller helst på) när man pysslar hemma och har lite svårt att förstå poängen med att sova för sig själv i sin mysigt inredda bur. Men jag har börjat försiktigt med den träningen och nu börjar det lossna lite. Jag gör så att jag sätter in honom i buren och sitter bredvid med dörren öppen och hindrar honom från att gå ut, när han fattat att jag vill att han ska vara kvar inne och lägger sig till rätta stänger jag dörren försiktigt. Jag sitter kvar precis bredvid till han somnar och sen flyttar jag mig lite - då tittar han upp och gnäller kanske lite, men somnar oftast snabbt om igen. Tänkte testa det här ett tag så får vi se, men det känns som om han inte varvar upp så mycket på det här sättet. I morse försökte jag skippa de första stegen och stängde in honom direkt med en leksak fylld med burkmat, men det dög tydligen inte förr herrn även om jag var en meter ifrån, så det blir att återgå till metod nr 1.

I början var Caki lite kinkig och tyckte mest att han var läskig, men nu börjar det funka helt ok här hemma - dröjer nog inte länge innan det är konstant lekstuga här misstänker jag.

Min tanke är att han ska få lång tid på sig att upptäcka världen, så ingen "träning" är aktuell på länge. Jo det blir så klart att han får lära sig sitt namn och så där, men det går ju av sig själv i vardagen. Det är ju också smidigt att han är så gosig för han kommer glatt för en liten kelstund om man kallar på honom (skönt att slippa ta fram godis redan, det är så bra att jag kan belöna Caki utan att han fattar vad det är frågan om ens en gång).

Hittills är jag alltså bara stormförtjust i den här lilla killen!

Heo

2010-04-10T16:00:00.004+02:00

Kolla in den här underbara lilla varelsen som Vendela förevigat på bild!

Efter mycket om och men så har jag gått med i FB till slut. Kan hända att jag delar med mig lite info av mer personliga karaktär där istället för här, tex sånt som rör mina hundar, ev tävlingar osv. Vore jättekul att ha kontakt med er där! Hittar ni inte mig så mejla.

Motivationskompensation

2010-03-31T20:50:00.004+02:00

Tack för intressanta kommentarer!

Jag tror nog också att motivationen är en otroligt viktig pusselbit för att hunden ska klara av att jobba i svåra miljöer. Självklart när det gäller rena störningar (lockelser), men även när hunden blir illa till mods pga den svåra miljön. Finns motivationen där så orkar hunden hänga i längre än annars, även om man "egentligen" inte råder bot på orsaken att situationen är besvärlig. Det är tex inte ovanligt med mallar som är långt ifrån tuffa men som klarar en massa saker på grund av sin kamplust.

Jag tror alltså att det är en himla bra ide att "bara leka" en massa i olika situationer, dels för att öka motivationen för lydnad i sig, dels för att "generalisera lek/arbete till olika miljöer och dels för att pavlov (tack och lov i det här fallet) sitter på axeln och hunden kanske till slut börjar uppleva den svåra miljön som mindre läskig och mer rolig.

Men det kanske ändå är så att jag inte styrkt upp en svagare sida hos min hund genom att jobba så, utan bara kompenserat för den. Tänk om man dessutom kunde få den nervösa hunden att känna sig trygg? Då skulle den ju både vara trygg OCH motiverad - hur bra skulle det inte bli då?

Det kanske är det vi borde sträva efter? Inte för att jag har en aning om hur, men jag skulle vilja lära mig. Till att börja med försöker jag komma åt de här bitarna i vardagen, men i väntan på några större genombrott satsar jag parallellt på att leka massor i hopp om att skapa en hyfsat "bärande" motivation.

Vilja och kunna

2010-03-30T22:19:00.002+02:00

Lite apropå mitt förra inlägg; Nu funderar jag på om inte själva inlärningsbiten (av moment) ges alldeles för mycket fokus över huvud taget. Om hunden ska göra nåt snitsigt moment på lydnadsplanen så handlar det om så mycket mer än inlärning av momentet. Jag tänker att hunden både måste vilja och kunna .

I begreppet kunna ligger så klart en momentinlärningsdel - hunden måste förstå vad den ska göra, men den måste också vara kapabel, både fysiskt och mentalt, att utföra momentet.

I begreppet vilja lägger jag att hunden måste vara motiverad att utföra vi vill under rådande omständigheter och beror i princip på hur "roligt/bra" det känns att göra den aktivitet vi föreslår istället för nåt annat.

Visst måste det vara så att det inte bara är frågan om hundens förståelse av momenten (egentligen är ju den delen bara en del av kunna)? Självklart handlar det om mer saker, det tycker nog de flesta av oss, men då ska vi inte heller fnysa åt folk som säger "han VET egentligen vad sitt betyder, men han vill inte", för då kanske det är precis så - att hunden kan men inte vill:).

Om jag misslyckades med ett eller flera moment på tävling och någon sa att "hon har inte tillräckligt bra förståelse för momentet, det är inte tillräckligt bra generaliserat och bla bla bla.." så skulle jag antagligen bli tokig och tycka att den personen gjorde det väldigt lätt för sig.

Enligt mig så är det kanske inte ens troligt att det är momentförståelsen som är det största problemet. Det som är svårt med lydnad är ju inte att få till hyfsade moment, det är att få sin hund tillräcklig trygg i nya miljöer för att orka koncentrera sig och att hålla den motiverad att göra en massa moment på raken med bra fart och precision när den anar att belöningen kan dröja och det finns en massa annat spännande i närheten att titta på.

Självklart måste momenten vara övertränade för att ha lite marginaler när svårigheten ökas jämfört med träning. Är momenten säkra så kanske hunden fixar att göra dem även om koncentrationen sviktar och motivationen går ner ett snäpp, men det är inte samma sak som att det är i momentträningen problemet ligger.

Här är det bäst att jag förklarar att generalisering för mig är att lära hunden att ligg betyder ligg även om jag står på en stol eller vi befinner oss på en dagisparkering, för att öka hundens förståelse för momentet, och alltså inte samma sak som att lära den hålla fokus i jobbiga miljöer.

Ofta tränar man ju både "koncentration och motivation i ovan miljö" och "generalisering av moment" om man tränar på en konstig plats, men det är ju egentligen inte riktigt samma sak. Enligt mitt resonemang skulle man alltså kunna göra helt andra saker för att lära hunden jobba bra i alla möjliga miljöer och när man har en hund som är fullkomligt fokuserad, koncentrerad och motiverad lyckas alldeles utmärkt på tävling med inte alls övertränade moment (dock hyfsat generaliserade sådana, men inte nödvändigtvis tränade i överdrivet svår miljö). Är det inte just det som är grejen - att hunden presterar bättre hemma för att alla förutsättningar runt omkring är bättre med lite som stör både koncentration och motivation. Om sen momenten bara lyckas varannan gång hemma också så ska man kanske inte hoppas förmycket även om hunden är både motiverad och oberörd av tävlingsmiljön.

Varför bryr jag mig ens om att krångla till det här? Jo därför att jag tror det spelar roll. Om man har en hund som är väldigt fascinerad av lukter/andra hundar och är svår att motivera för träning på nya platser så kanske det inte direkt hjälper om man lägger fokus på att nöta på momenten. Och har man en hund som blir nervös i nya miljöer så är det helt enkelt lite för komplicerat för att man ska kunna följa sitt vanliga "förstärkningsprotokoll". En hund som blir känslomässigt illa till mods och därför inte lyckas koncentrera sig är ju troligen i behov av helt andra saker än en som bara "har annat som drar". Att komma på vad dessa saker är är jättesvårt och det gäller att tänka brett.

Jag propsar alltså för lite skräddarsydda träningsstrategier! Att i tid försöka identifiera hundens styrkor och svagheter utifrån ett större perspektiv än just lydnadsmomenten i sig - och sedan lägga kampanj på att stärka de delar som behövs i tid.

Nu vet jag att alla ni som läst så här långt redan tänker så här, men i alla fall. Tycker ni inte att det är lite väl mycket snack om just inlärningsteori när det gäller lydnad? Iofs är det ju väldigt roligt att prata om (och lätt:-)), så det kan man väl förstå.

I gränslandet mellan operant betingning, vanans makt, förväntningars inverkan och (klassiskt) betingade känslolägen

2010-03-23T17:19:00.006+01:00

Att vi har mer än operant betingning att förhålla oss till när vi tränar hund är ju ingen nyhet direkt, men på senare tid har jag slagits av hur MYCKET annat som påverkar hundens utförande av ett moment i en viss miljö. I alla fall om vi ska använd en snäv defination av begreppet "operant" och med uttrycket "operant inlärning" syfta till att hunden aktivt försöker anpassa sitt agerande för att få en belöning.

Inkallningen som exempel:
Påverkas farten in mest av
a) Förståelse (hunden "vet" att springa fort är ett kriterium för belöning)?
b) Förväntan (hunden förväntar sig rolig belöning hos föraren)?
c) Klassisk betingning (hunden har pga av alla balla belöningar börjat tycka att det är jättekul/känns bra att springa fort in mot föraren)?
d) Vana (hunden är van att springa snabbt när den springer in)?

På motsvarande sätt kan man fråga sig vad som gör att hunden inte flyttar sina tassar i fjärren. För att man haft kriteriet inte flytta baktass?, av vana?, belönings-förväntan bakåt? eller något annat...

Olika för olika hundar i olika träningsstadier förstås, men jag är helt övertygad om att det här är viktigt att tänka på. Det är så lätt att vi själva skapar utmärkta kriterier som VI tycker borde leda till ett bra resultat, tex att baktassarna så vara 100% stilla i fjärren, men om det är mycket annat som spelar in så kan vi ändå missa målet (alternativt att resultaten låter vänta på sig onödigt länge). Kanske är det viktigare att hunden "tänker bakåt" i sitt skifte eller att den får lyckas så många gånger så att det blir en vana att göra rätt, än att man håller på kriteriet "stilla baktass"?

Ibland är det förstås mindre komplicerat. Det är ju ganska trevligt att shejpa hunden till att plocka upp ett förmål tex, då kan man ju i alla fall förvänta sig att det är en hel del operant inlärning som pågår och att det som jag sätter upp som kriterier är någorlunda lätt att förmedla till hunden mha belöningar.

Nu känner ni igen mig va, lika obegriplig som vanligt. Samma röda tråd i alla fall; det lönar sig visst att försöka förstå vad som pågår i hundens huvud!:-)

Nä men hallojsan

2010-03-22T21:35:00.002+01:00

Undrar om det börjar bli dags att blogga lite kanske? (Med det vill jag inte ge någon falska förhoppningar om att jag ska bli flitig igen, det är nämligen alldeles för bekvämt att vara en icke-bloggande person har jag märkt, men något inlägg här och där kan väl knappast skada.)

Massor har hänt sen sist och mycket hundträning har det blivit. Bland annat gjorde vi en ganska dålig debut i trean i november, trots massor av uthållighetsträning. Det fick mig att inse att anledningen till att jag hela tiden upplevt henne som lite låg och splittrad i tävlingssituationen hade mer att göra med tävlingsmiljön än med bristande uthållighet som jag trott.

Alltså följde en kampanj med fokus på att klara störningar som bland annat innebar att jag bröt två tävlingar (efter det att hon varit låg/gjort någon miss och sedan höjde sig och gjorde något bra). Kampanjen fick effekt och attityden förbättrades (i och för sig lite på bekostnad av detaljer men det kändes mindre viktig) och i mitten av februari lyckades vi kravla oss över gränsen till ett förstapris.

Sedan dess tränar vi på elitmomenten och har jättekul! Det här med att få till rutskicken från sidan är jättesvårt, medan dumrutan känns rolig. Annars är det mycket småpyssel som behöver tränas - att inte tugga på vittringspinnar/apporter och annat som man inte längre kan komma undan med i eliten till exempel:). Gäller bara att jag inte glömmer bort att fortsätta kampanja uthållighet och störning bara, så jag inte hamnar tillbaka på ruta ett gällande det.

Men livet med hund består ju inte bara av tävling tack och lov. Jag har lagt ganska mycket tid på att få vardagssamvaron men Caki att fungera bra och det känns som om saker och ting verkligen börjar falla på plats för både henne och mig. Jag har börjat tycka att "vardagslydnad" är jätteroligt. Förr ville jag bara att den där biten skulle fungera så att jag kunde få träna "på riktigt" men nu tycker jag att det är lika roligt, och känner en lika stor utmaning i, att bara umgås med henne och försöka lära mig att bli en så duktig "hundmänniska" som möjligt. Helt lätt är hon ju inte, men väldigt rolig! Hon är min lilla prinsessa bara!

Även träningsmässigt har det varit en utvecklande tid. En och annan kurs och intressanta träningsträffar har det blivit och en del ny funderingar har väckts. Känns svårt att komma på exakt vad det varit just nu, men om jag fortsätter blogga så kanske det kommer fram ändå. Vi får väl se om jag kommit igång igen nu eller hur det blir.

Ta hand om er i alla fall!

Filmsnutt

2009-10-30T20:22:00.003+01:00

Malin var här och tränade med mig och Vendela (kolla in deras sidor där jag tror det dyker upp inlägg och roliga filmer inom kort). Tack tjejer för en härlig dag!

Filmade i princip hela Cakis första pass (minus lite uppvärmning) och tänkte att jag kan lägga upp det här ifall någon är intresserad av vad vi pysslar med nu för tiden.

Blir inte mycket utav förklarande text, men passet blev en kompott av olika moment och rikligt med belöningar under lite störning. Jobbar lite med att hon ska kunna växla mellan olika moment och ändå fatta vad som är på g.

Må gott!

Sinblogg?

2009-10-19T17:47:00.002+02:00

I skolan just nu lär vi oss bland annat om sinkor (kor som man slutat mjölka) och om hur viktig den årliga sintiden faktiskt är (de 2-3mån kon har semester från mjölkning innan nästa kalv kommer) för att de ska hålla sig friska och starka. Det kostar nämligen en hel del energi för en ko att producera mjölk.

Själv hade jag tänkt producera ett blogg-inlägg om träning, men det blir liksom inget... Har massor av inspiration till att träna, men den verkar komma från ett fristående (näst intill outtömligt) konto... Tror alltså jag ska testa att sinlägga bloggen ett tag och se om ny skrivinspiration infinner sig.

Blir ni nyfikna på vad vi pysslar med så kan ni mejla mig, annars hörs vi om ett tag.

Ha så roligt med era hundar (och hästar) mina vänner!

Fördelen med hundar som rullar sig i bajs...

2009-10-16T12:13:00.004+02:00

...är att dom nästan jämt luktar väldigt gott på grund av alla "i-sista-minuten-innan-jag-ska-till-skolan-schamponeringar".

Sen kunde man ju önska att hundar som tycker "att bada är det absolut värsta som finns", och som därför sprattlar och rivs, hade andra intressen än just grävlingsbajs vid 07:30-tiden på morgonen då man har bråttom...

Har ni ens hört talas om mallar med såna här intressen? Jag trodde att det mest var lagottos och labbar som gillade skit...;-).

Tack för lyckönskningarna förresten! Jag överlevde tentan... och förhoppningsvis överlever framtida grispatienter mig. Ber om ursäkt för urusla "internet-manners" på sistone, både vad det gäller kommentarer och mejl. Ska försöka uppdatera lite om hur det går på hundträningsfronten alldeles snart.

Fördelen(?) med tentaplugg

2009-10-09T20:32:00.002+02:00

Medan många klasskamrater ser tentaplugg som en anledning att prioritera bort sin egen träning, tvingas man som hundägare inse att den vanliga eftermiddagspromenaden faktiskt går snabbare om man springer... Ju hårdare träning desto mer tid för svin- loch fjäderfäsjukdomar alltså... Undrar varför denna win-win-situation inte får mig att sprudla av glädje?

Sen kan man också fråga sig om det är snällt eller elakt att lägga samtliga tentor i åk 5 på måndagar? Inläsningsdagar (praktiska) vs lediga dagar(trevliga) alltså.. Nån av er med filosofisk läggning kanske kan hjälpa mig i frågan om jag ska vara irriterad på, eller tacksam över, detta...

Det enda som är säkert är väl att bloggande inte ingår i receptet för att klara sina tentor =).

Typiskt!

Glad amatör

2009-09-28T07:46:00.005+02:00

Tänk vilken frihet det ger att bara hålla på med hundträning på hobbynivå. Då kan man ju verkligen ha fokus på att träna så bra som möjligt och är fri att ändra strategi vilken sekund som helst om man känner för det.

Om man å andra sidan stenhårt lanserar ett viss träningssystem som det bästa så kommer framtida träning delvis gå ut på att bevisa att man har rätt i det - vilket bara måste vara till en begränsning när det gäller att utvecklas med hund.

Självklart finns det jättebra instruktörer som har en flexibel hållning gällande träning. Jag tänker mer på de som blivit kända just för att de lanserar en tydlig träningsmetod/-filosofi, de har ju liksom väldigt begränsade möjlighet att ändra sig...

Om att lägga in ligg för att sättandena ska sätta sig

2009-09-15T22:23:00.009+02:00

Intressant iakttagelse från ett av dagens små experiment (kör ju "trial and error"-metoden som ni vet...):

Tidigare har jag kört en del sättande under gång på promenader, aldrig som ett helt moment, men liksom låtit henne prova på att sätta sig i farten för att det inte skulle kännas konstigt på nåt sätt när det väl var dags att träna för trean.

Idag fick jag så lust att plocka fram sättandet i ett mer lydnadsträningslikt sammanhang. Det var bara det att jag inte tränat sättanden på rätt så länge och aldrig på en "gräsmatta". Efter att först ha gjort ett ställande under gång så lade sig Caki följaktligen väldigt prydligt på mitt sittkommando. Ganska naturligt att det var det enda logiska för henne egentligen, jag borde ha läst Vendelas kloka inlägg först och gjort något för att förbättra hennes förutsättningar innan jag satte igång...

Men, men, när jag nu varit så osmart att jag bara slängt ur mig ett sitt! så fick jag väl försöka reda ut situationen bäst det gick. Försökte först visa henne vad jag menade och hjälpa henne rätt vilket efter ett par repetitioner resulterade i att hon kunde göra rätt då jag gick jättesakta och nästan stannade, men jag kände att hon skulle lägga sig igen om jag gick fortare.

Jag hade känslan av hon delvis tog fel på signalen sitt! på grund av hur den låter jämfört med stå!. Att hon lite "resonerade" som att sitt!, liksom ligg!, låter ljusare än stå! och jag brukar lägga mig på den ljusa signalen. Fattar ni vad jag menar, eller är det obegripligt?

Alltså, för att hjälpa lilla fröken förstå att hon inte skulle lägga sig på sitt!, så gav jag henne efter att först ha belönat ett sättande i den långsamma marschen hon faktiskt klarade, signalen ligg! och belönade läggandet. Det roliga var att poletten trillade ner och att hon senare satte sig klockrent på signalen sitt! även i snabbare marsch. Det kan ju ha varit en tillfällighet, men det kändes som hon liksom insåg att "hoppsan, fast att båda signalerna är ljusa så är dom inte likadana"....

Intressant det här med hundträning, jag menar om hunden har problem med att den vill blanda in lägganden i sättandena så känns det ju bakvänt att faktiskt blanda in lägganden i sättandena med flit. Men vem vet, kanske är det precis vad som behövs ibland för att hjälpa hundarna med signaldiskrimineringen...

Tävling på skoj

2009-09-12T18:27:00.002+02:00

Eller det var vad jag tänkte att det skulle bli när jag efteranmälde mig i sista stund till lydnadstävlingarna som arrangerades på "Hundens dag" i Bro centrum i samband med "Fest i byn" (lokala festligheter av nåt slag). Hade blivit inspirerad av en tjej som bröt på ett väldigt bra sätt mitt i ett elitprogram på tävlingar förra helgen, hon bommade något moment och då bröt hon mitt i ett kommande moment där hunden gjorde något bra, tackade för sig och sprang av banan för att belöna. Jag tänkte att det där är ju faktiskt riktigt smart, skarp tävlingsträning som alternativ till en mer lyckad tävling, ochvågade mig på at anmäla oss trots att vi inte är riktigt klara för tvåan än.

Känslan av att vara avslappnad och busig förbyttes förstås till ett rätt ordentligt illamående och "vadihelveteharjaggettmiginpåärjagdumihuvudet- tankar" så snart jag anlände på tävlingsplatsen och såg den den lilla plätten inringad med plastband där tävlingen skulle äga rum. Dessutom vad rutan uppmärkt med sprayfärg..

Hur som helst, platsliggningen gick kanon, förutom att jag höll på att få ett sammanbrott där jag stod och gömde mig. I synnerhet när en av mina medtävlanden sa att hon var glad om hennes hund låg kvar... Alla låg i alla fall och Caki låg duktigt med hakan i backen hela tiden.

Lite jobbigare blev det när det var vår tur att köra momenten. Kan väl säga att fokus måste ligga på miljöträning ett tag framöver, hon hade nämligen en hel att titta på tyckte hon och det blev en hel del missar. Trots det höll hon ihop rätt så bra och de mesta avdragen upplevde jag berodde på tappat fokus och dk´n som kom sig av att hon var splittrad och tittade bort ibland.

Eftersom hon ändå kändes hyfsat fräsch så bröt jag aldrig utan körde på (hade självklart varnat ekipaget efter att jag ev skulle gå av tidigt så attt hon kunde hålla sig beredd). Så strulade det som tusan på sista momentet (fjärren), jag så Caki-ligg! istället för ligg! på sista läggandet varpå hon först trodde att hon skulle komma och hoppade en bra bit framåt innan ytterligare ett ligg från mig fick hennne att lägga sig. Jag trodde att alla chanser till 1:a pris försvann i och med det, men vi lyckades faktiskt kravla oss precis ovanför gränsen. Duktig, duktig liten kaka! (Och en hel del tur faktiskt..)

Nu får vi börja jobba med treans moment vilket ska bli superkul, men oj oj oj vad miljöträning, tävlingsträning och kedjning det ska bli innan det blir tal om tävling igen. Min plan är nämligen att vänta till hon är mycket, mycket säkrare innan jag ger mig ut på tävlingsbanorna igen, för det här var verkligen mycket mer nervöst än roligt...

Fast nu är det väldigt roligt förstås:D och Caki har frikort på att bete sig lite hur som helst ett tag framöver...

Ett annat perspektiv på ordning

2009-09-03T12:09:00.006+02:00

Kaos (men ganska gemytligt sådant) i mitt huvud just nu. När jag har en minut över tänker jag kring detta....

På vissa håll :) förespråkas baklängeskedjning starkt (att man tex lär ngn beteendeskedjan abcd genom att lära in d-förstärkning, cd-förstärkning, bcd-förstärkning, abcd-förstärkning osv....).

Detta av två (tror jag) skäl. För det första så "vet" hunden hela tiden vad den ska göra i nästa steg om man baklängeskedjar och för det andra så fungerar ett mer välkänt (sannolikt) beteende som belöning för ett mindre välkänt (sannolikt) beteende och hunden blir därigenom förstärkt av att "få" fortsätta med nästa beteende i kedjan. (För hunden innebär nämligen det välkända beteendet hög sannolikhet för belöning och blir förstärkande i sig. Den effekten blir ännu större i en baklängeskedja eftersom detta välkända beteende nyss är förstärkt).

Personligen tycker jag att det här med att hunden känner igen sig, och därför har en god idé om vad den ska göra, är en oerhört viktig del i träningen, men jag fäster inte så jättestor vikt vid (eller tilltro till) förstärkningsresonemanget.

Följaktligen ägnar jag inte så jättemycket tid åt baklängeskedjning, men väldigt mycket tid på att lära hunden "det beteende som kommer sen" bra innan jag lägger sätter ihop fler beteenden i en kedja. Jag jobbar sen vid kedjning en del med att göra övergångarna mjuka, men det viktiga för mig är som sagt att hunden ska kunna känna igen sig och kunna förstå var vi är på väg.

Trots mitt känna-igen-sig-tänk så skulle alltså mycket av det jag gör när jag väl kopplar ihop delmoment och moment till längre kedjor kunna betraktas som framlängesskedjning (man gör a-förstärkning, sen ab-förstärkning osv). Vilket ju inte ses som det optimala sättet att skapa en kedja bland baklängeskedjningsförespråkarna (hi hi, vilket ord...).

Hittills har mitt resonemang kring kedjor stannat ungfär där (jag har konstaterat att jag inte tycker riktigt lika, men ganska) men så kom jag på en rolig sak idag; Är inte shejping egentligen en sorts framlängeskedjning? Om man kan se det så så vore det ju sån humor alltså! (Eftersom samma förespråkare av baklängeskedjning hävdar att shejping är den överlägset bästa inlärningsmetoden...)

Tro inte att jag dissar shejping nu eller nåt, jag älskar både shejping och baklängeskedjning och använder mig av det regelbundet, men just eftersom jag gör det så letar jag hela tiden anledningar att ifrågasätta om det tillvägagångssättet verklingen är det smartaste. Sen ogillar jag generellt sett när någon bestämt hävdar att de sett ljuset och sanningen så lite nöjd blir jag allt om jag hittar tänkbara motsättningar i dessa personers ideologier.....:) (Med det inte sagt att det bestämt finns en motsättning här.)

Nu senast (=idag, därför inte färdigtänkt...) började jag fundera kring målbildens betydelse i inlärningen. Gällande människa så pratar man ju väldigt mycket om målbildens betydelse för att eleven ska få ett sammanhang att hänga upp kunskapen på (innan piloteleverna får lära sig all teori så får de prova att flyga ett plan osv).

Målbildsaspekten finns så klart inte på kartan i en shejpingsituation. Som förare har man en väldigt tydlig bild av vart man vill komma, men hunden har ingen som helst uppfattning om strukturen för momentet i slutändan utan "famlar i mörkret och gissar sig fram".

I ärlighetens namn så kanske det inte behövs en så där väldigt ingående förståelse för sammanhanget hos hunden i de flesta inlärningssituationer och då är det väl bara att shejpa på, men jag kan inte låta bli att undra om det inte ibland vore lönsamt att först skapa något av en enkel ram för momentet i tidig grundträning för att sedan gå in och jobba med delmoment/fila på detaljer till perfektion. (Motsvarande lekapportering som ett första led i apporteringsträningen innan man jobbar på delar som att hålla apporten rätt.)

Är det kanske så att det mitt bland shejping, baklängeskedjning och "splitting"-dyrkandet (att lära in saker i små delar), finns plats för lite "lumping"(att försöka lära in nånting i stora sjok) och hjälper i nåt slags syfte at ge hundarna en övergripande orienteringen i momentträningen?

Ja, jag vet varken hur eller om, men en rolig tanke är det....

Kort om nåt

2009-08-28T12:56:00.003+02:00

Blogg- och träningsinspirationen har inte varit på topp, men åtminstone träningsinspirationen har återvänt. Med råge! Tack Malin och Vendela för en underbart inspirerande träningsdag igår.

I väntan på att jag ska få lust att blogga mera igen så kan jag rapportera att min pigga idé om alternativ rutanträning kanske inte var så himla lysande. Att den inte var det beror inte bara på att grannarna undrar om jag har en skruv lös när jag börjar organisera mina mattbitar och koner här ute på gräsmattan, utan på att det blir för mycket tänka och för lilla kakan. Hon har ju lärt sig target på musmatta mm förut och det blir besvärligt för henne att tänka om och ställa sig där det inte är nån matta. Kanske hade det funkat om man kört så från början, och till viss del har det nog hjälpt henne med förståelsen för att hon skall vara i rutan, men hon blir för tveksam och gör för mkt fel. Det vill jag inte så nu ska vi hitta tillbaka till nåt lätt så att hon kan känna sig trygg i vad hon ska göra och tycka att det är riktigt lajbans. Återkommer om det...

Bonusmatrial bestående av en komförtusanihåglista till mig själv:

Korta pass!

Växla mellan olika beteenden ofta!

Var tydlig!

Lek kort (stund), intensivt och med 100% engagemang!

Ta tag i de grunder du behöver (som ex 100% muntlig externbelöningssignal inför inkallning med ställande) nu! Just precis NU! (Omskrivning för sluta lata dig och skjuta upp saker!, i ett försök att hålla listan fri från negationer.)

Korta pass! Korta pass! Korta pass!

Om jag själv fick bestämma..

2009-08-25T10:27:00.005+02:00

..så skulle jag bland annat lära mig att träna lydnad på ett extra snitsigt sätt så att Caki på ett extra smidigt sätt lärde sig lydnadsmomenten till perfektion.

Men nu är det ju Caki som bestämmer och därför håller jag på att lära mig helt andra saker, bland annat:

Hur jag bör hantera hennes vakttendenser som gör att hon helst (vrålandes) kastar sig mot dörren när det kommer någon.

Hur jag ska bära mig åt med henne när hon (i alla fall för tillfället) blir lite osäker socialt och i miljö.

Hur jag ska fångar upp henne när hon har tusentals motstridiga känslor som spretar åt alla håll och hjälpa henne att hantera en jobbig situation på ett samlat sätt.

Hur jag ska motivera henne att tycka lydnad är roligt när hon inte direkt tycker att det är prio ett i livet.

Lydnadsmässigt så bestämmer Caki att jag behöver bli bra på att träna bort omtag på apporten i upptaget och en massa annat pyssel som jag helst hade velat slippa.

I spårningen får jag träna mycket på vad jag vill, men jag inser att jag behöver lära mig lite mer om spårupptagsträning än jag hade förberett mig på...

Tur att jag inte får som jag vill!

Nu finns det ju i alla fall en chans att jag lär mig något vettigt om hundar...

Och så här hurtig är jag alltid! Aldrig något missmod här inte, nej nej. :-)

Knasig ruta-träning?

2009-08-14T23:01:00.004+02:00

Hemma och vänder igen...

Det har varit mycket hundtänk på semestern och jag inser att jag nog ändrat mig gällande mycket. Glöm tidigare utläggningar från mitt håll alltså, nu är det nya bud som gäller!

Nejdå, nån total omvändning har inte skett, men lite annorlunda kommer jag nog att göra framöver (som led i en normal utveckling enligt "trial and error"-metoden). Tänker om kring tex ingångar, fritt följ, tydlighet mm - får se om det blir nåt värt att rapportera så småningom.

Tills vidare ett smakprov på ruta-träning. Denna är föremål för vilt experimenterande (inget direkt omtänk här eftersom jag just börjat med den).

Vad tror ni om det här metoden med helt bakvänd target? Fortsättning följer (förhoppningsvis....).

Höger om halt

2009-08-04T21:51:00.003+02:00

Halloj! Är bara hemma en snabbis innan vi drar igen. Jag har filmat en hel del när vi varit i stugan och lägger ut ett par så länge.

Jag tycker att det är lite trixigt att få till bra höger-om-halt, det blir gärna lite vida svängar och sneda halter för mina tjejer (ffa Ebba som verkar slungas utåt av centrifugalkraften eller nåt:)). Eftersom jag gillar att utnyttja förväntan i min träning så testar jag nu att skapa en förväntan på sidoförflyttning åt höger efter högersväng för att få in-med-rumpan-tänk i svängen.

Caki är inte så bra på sidoförflyttning heller så att jag får träna på det lite samtidigt. Lite seg film kanske men jag tycker att träningen nog får lite effekt på slutet. (Som vanlig gäller det att stänga av ljudet.. Verkar som om den som filmar mig ofta sitter nära en avundsjuk hund, undrar hur det kan komma sig?:))

Ebba får träna på lite samma sätt, men där jobbar jag med snurrar också (hon är lite dålig på att följa mig runt även om det kanske inte syns på ljust den här filmen).

Sparsamt med träning, mycket film

2009-07-24T22:48:00.014+02:00

Tiden jag jobbat i sommar har varit rolig men jag kan inte skryta med att jag hunnit träna så supermycket. Arja är längst ned på priolistan (hon har ju en husse att terrorisera och lider knappast av lite framskjuten lydnadsträning när det finns en massa andra roliga och viktiga grejer att lära sig) så jag har nästan inget att rapportera angående hennes lydnadskärriär. Filmade dock första gången jag tränade lite "snurrar" med henne. (Och för att visa (mest för mig själv) att "mina" hundar faktiskt verkar lära sig något, hur pinsamt taffligt det än ser ut under de första övningarna, så lägger jag upp några snuttar på Caki också:-))

För att balansera upp de första övningarna (stadga i stå och ligg) som Arja gjort hittills vill jag stimulera henne att aktivt jobba sig in mot mig. Även om jag vill ha en stabil och värdefull stadga vill jag ju att hon ska ta för sig och inte tro att allt handlar om att vänta på godbitarna. Så avancerat är det inte direkt..

När jag tycker att hon är lite på hugget så lägger jag till att jag går iväg och belönar om hon anstränger sig lite för att jobba ikapp. Syftet här är inte att få till ett fotgående (det börjar jag med senare) utan jag vill bara att hon ska upptäcka att det är lite käckt att hänga på matte. Vilket hon inte har fattat riktigt än av förklarliga skäl (första passet)...

Det jag själv kan göra bättre än i filmen ovan är (bland annat) att belöna mer aktivt eftersom hon har lite för mycket tendens att bli avvaktande. När jag ger godis på det sättet jag gör i filmen bromsar jag in hennes rörelser (det är bra att filma sig alltså, såna saker blir så tydliga). Istället ska jag försöka belöna mer framåt och fartigt även med godis. Lite som jag gör här med Caki:

Snurrar med lite mer tränad hund:

Följa+snurr med Caki. (Ett långt ifrån perfekt fotgående, men med lite god vilja så kan man se hur de första grundövningarna (som Arja får göra nu) fortfarande finns med.)

Appropå inlägget/filmen om valplek för någon vecka sedan så visar jag lite när jag leker med Caki. Min målbild är alltså att hunden ska gilla att leka hos mig och dras mot mig som en magnet så fört den får grejen i munnen. (Fast viktigast är förstås att alla inblandade har kul...)

Ett av de första stegen i rutan-träningen (a la Maria H) är att shejpa hunden att springa in i rutan på ganska nära håll (ett annat steg är att springa rakt till target på håll). Det är lite trixigt att få Caki att titta framåt när hon springer iväg, men tanken är att det ska vara ett kriterium egentligen. Träningen blir ofta strulig (pga bristande tränarfärdigheter när allt går så snabbt) så det är frågan om någon av oss har kriterierna klara för sig:) Härlig attityd hade hon i alla fall i det här passset. Gullunge!

Ebba är också med på ett hörn. Träningen med henne blir lite oseriös från min sida ibland (jag är inte så noga med exakt utförande osv), men roligt har hon iaf. På den här lilla snutten är hon väl het, men det får jag ta på mig för hon hade fått sitta och vänta på sin tur bra länge. Ska filma henne mer i sommar hoppas jag på, alltid kan hon glädja nån..

Det kommer förresten dröja innan det blir några fler inlägg här. Vi kommer nämligen vara mycket i stugan (=inget internet) ett bra tag nu så det får bli en liten bloggsemester för mig.

Trevlig fortsättning på sommaren så länge!

Mera film, träning av markering inför vittringen.

2009-07-16T19:10:00.010+02:00

I vittringen (för er som inte är hundfolk:-) så innebär det att hunden ska springa ut och välja den av 6 pinnar som föraren har tagit i och apportera denna) tränar jag i stort enligt Maria Hagströms modell. Jag utgår alltså från frysmarkering av pinne med en post-it lapp på och ska sedan lära henne diskriminera och frysmarkera en pinne med lapp (och hanteringsdoft) bland (luktfria)pinnar utan lapp. Så småningom minskar man lappens storlek så att hunden börjar diskriminera utifrån doft i stället. Därefter lägger man på apporteringen.

Mina steg hittills har varit:
Frysa nosen på post-it i handen.
Frysa nosen på post-it i handen som hålls närmare backen.
Frysa nosen på Post-it som sitter på en uppochnedvänd kopp på backen (detta för att minska hennes tendens att blanda in tassar i tron att det är tasstarget som gäller då lappen ligger på backen).
Jag har också börjat träna henne på att diskriminera och frysa nosen på föremål (kopp eller värmeljus) med post-it ibland andra likadana föremål utan post-it, men ska nu (efter råd från Maria H) gå tillbaka till att få 100% rena markeringar (utan det minsta inslag av tänder) innan jag fortsätter med diskrimineringsövningarna.

Nedan kommer lite film då jag övar markering av pinne med lapp på. Jag slänger iväg godis i vissa belöningar för att kunna flytta pinnen och för att kunna öva henne i att komma in mot pinnarna utan att lockas till att ta den med munnen (i ett senare skede ska hon utan kunna springa in och sedan snabbt slå om till lugn markering). Att hon nosar efter det slängda godiset är ju inte så tokigt eftersom det är just nosandet jag vill ha i det här momentet (jag tappar också lite godis vid pinnen men av samma anledning gör inte heller det något tycker jag).

Nu gör hon ingen oren markering i det här inslaget men när hon gör det så flyttar jag helt enkelt pinnen och låter henne göra om (det blir min felsignal för just "dålig markering, men rätt pinne"). Planen är att sedan ha en annan "felsignal" då det är fel pinne hon väljer (men kanske markerar bra), ev att jag säger ngt och tar bort henne från pinnarna nån sekund, men jag är inte säker än. Jag tycker ju att det är bra om man kan signalera på vilket sätt det blev fel, men det är inte alltid så lätt att komma på felningssätt som är både tydliga och praktiska... Återkommer:-)

Mycket film, mitt nya projekt.

2009-07-12T19:46:00.014+02:00

Tänkte tidigare i veckan att det är dags att försöka sno Arja från husse och börja träna lydnadsgrejer med henne. Jag han leka ett par gånger och starta upp med det första passet "stå och bli matad" som jag hade planerat innan jag kom på idén att filma de första övningarna. Vore ju kul att ha tänkte jag och det kanske är någon annan som tycker att det vore kul med.

Vendela är också inne på att filma en hel del träning så vi har gjort den första satsningen tillsammans i helgen (kolla in hennes filmer, så himla bra tränat rakt igenom tycker jag).

Den första filmen jag lägger ut är en lite längre ihopklippt film på när jag leker med Arja. Jag har lagt till kommentarer för att förklara hur jag tänker i mitt huvud när jag vill bygga upp intresse för att leka med mig.

Film nummer två och tre visar hur jag börjar lära henne att stå stilla/ligga stilla och bli matad, de allra första övningarna förutom lek jag valt att göra med henne. Jag tränar alltså inte på att hon ska inta positionerna, mitt mål är att på enklaste sätt få henne att "hamna" i rätt position för att kunna belöna henne där. Målet är att hon ska bli kvar i positionen och vänta på att maten kommer till henne - början till stadga.

(Stäng av ljudet om ni vill slippa lyssna på en malle som hemskt gärna hade velat vara valp igen...)

Belöning, mer än bara förstärkning

2009-07-10T20:33:00.005+02:00

På kurs hos Maria stimuleras man verkligen till att tänka en hel del på hur man belönar. Varje kurs tar hon (som tur är) upp vilken central roll belöningarna har.

Med vad man belönar, var/i vilken riktning man belönar och hur belöningen "serveras" påverkar hundens förväntningar inför övningen och därmed hur beteendet kommer att se ut i framtiden. Just det är ingen nyhet direkt, men efter helgens prat om förberedelser så blir det uppenbart att det finns en annan komponent i det också...

En belöning är också en del i förberedelsen inför nästa repetition (vare sig man vill eller inte). Allt som händer innan ett utförande kommer att påverka om hunden är i ett lämpligt läge avseende attityd, placering (hundens placering alltså) och belöningsförväntan för att starta en repetition. Tyvärr blir väl även ett felande en del i förberedelsen vilket kan vara problematiskt (blir hunden låg av en utebliven belöning så är ju det en dålig förberedelse inför ett moment där man vill ha positiv attityd och/eller fart etc).

Jag tror att just det här har en hel del att göra med om man kommer i en positiv eller negativ spiral när man tränar. Därför kan det ibland behövas att man sänker kriterierna rejält ibland för att få anledning att belöna = sätta hunden i ett bra läge för att göra rätt = öka oddsen för att till slut få lyckade repetitioner på den nivån där man först provat men kört fast.

Den del av förbättringen under passet som beror av bra förberedelser är inget som automatiskt kommer följa med till nästa pass, men så länge som man är medveten om att en del i utförandets förbättring beror av bra förberedelser (lämpliga belöningar) så måste det vara bäst att förbereda hunden så bra som det bara är möjligt i väntan på att själva momentet betingats med rätt sorts sinnestämning och förväntan. Den dagen det har det kommer attityden/farten/riktningen/utförandet vara precis så som man vill på första försöket (åtminstone om man har varit duktig på att bygga in fungerande momentförberedelser så att hunden vet vilket moment som är på gång och slipper tänka för mycket när signalen väl kommer).

Hemma igen

2009-07-09T22:02:00.006+02:00

Åter i Uppsala efter tre härliga lydnadsdagar hos Maria och känner mig nöjd, glad och full av inspiration! Sista dagen jobbade jag en del med att shejpa henne att gå in i rutan och att springa till target.

De funderingar jag hade med mig (ffa angående hur jag praktiskt ska angripa vissa delar av träningen) har klarnat men det är också en hel del andra, mer eller mindre nya, saker som fått fäste hos mig. Visst är det häftigt hur man kan höra någonting flera gånger och så rätt som det är så fattar man vad som sägs på riktigt och kan ta till sig det! (Måste vara jobbigt att vara instruktör ibland och behöva upprepa sig i evinnerlighet.)

En sak som både jag och Vendela tagit åt oss av den här omgången är hur viktigt det är att tänka till innan och efter man tränar. Att innan fundera på hur man bäst startar upp träningen, vad jag vill ha, hur jag belönar (var, med vad, och om jag har förmågan att belöna så som jag vill), hur långt pass som är lämpligt och hur jag avslutar passet för att få så effektiv träning som möjligt med största möjliga chans att det ska gå bra. Efteråt gäller det att utvärdera och ändra på det som kan bli bättre.

Ett exempel på dålig uppstart för att förklara: Jag skullle shejpa Caki att gå ut i rutan, när jag satte igång så pratade jag med henne och uppmuntrade kontakt när vi gick in på planen vilket gjorde henne alldeles för fokuserad på mig. Maria påpekade att jag helst nog bara skulle ha tagit henne i halsbandet, tittat rakt fram och gått mot rutan. På så sätt hade jag förberett henne mer på att ha fokus utåt, ifrån mig. Vettigt, eller hur?

Mer kommer..

Lydnadslägret dag 2

2009-07-07T21:40:00.003+02:00

Idag har vi pratat och tränat lite kedjor. Tycker att det funkar ganska bra med Caki med tanke på hur pass lite vi tränat det hittills (skäms på mig, jag lovade ju mig själv att göra småkedjor ofta), men jag har definitivt en del att tänka på. Bland annat:

Tänk igenom kriterierna. Vilken är min lägstanivå för att hunden ska få fortsätta i kedjan. Jag måste troligen acceptera en viss kvalitetssänkning men det är viktigt att veta var ribban ligger för att kunna fatta ett snabbt beslut. (Eftersom ribban ligger på ett annat ställe under detaljträningen kan det vara lätt hänt att man står där utan veta sina kriterier även om man normalt sett har koll på momentet).

Var strategisk med när belöningen presenteras. Lägg den varierat, gärna efter delar som behöver stärkas och ibland (ganska ofta) under transporter mellan moment.

Blanda aktiva och passiva moment tidigt. Viktigt för att lära hunden växla aktivitetsnivå.

Momentförberedelser. För att öka oddsen för rätt beteende på tävling då man bara har en chans på sig att lyckas med ett moment är det smart att ha rutiner som talar om för hunden vad som ska hända. Krav på momentförberedelser är att de är diskreta, väl utprovade så att de funkar praktiskt och inte minst att de är väl inlärda. Alltså måste jag redan nu tänka till, skapa, lära in och använda momentrutiner konsekvent innan varje tävlingsmässigt moment.

I övrigt har vi jobbat med fritt följ (där jag ska jobba mer på mjuk följsamhet i vändningar och förflyttningar för att förbättra positionen), ingångar (där jag ska utnyttja medhjälpare för att få fart in från nära håll och inte vara rädd för att retas lite med henne om hon är för seg), vittring (där jag måste befästa en 100% tuggfri markering av pinne med post-it innan jag går vidare till fler pinnar) och shejping av runda en stol (där jag bara har kommit igång). Det senare ska jag så småningom använda för att jobba på fart in och ut ifrån mig bland annat. Tempo generellt är för övrigt vår akilleshäl och behöver ligga i fokus ett tag framöver.

Lydnadsläger

2009-07-06T21:02:00.005+02:00

1:a dagen av tre på lydnadsläger hos Maria Hagström. Förutom att jobba med specifika moment så tänkte jag passa på att utnyttja tillfället till korta snuttar tävlingsträning för Caki (publik, kommendering) och få en del tips om hur jag kan utveckla den träningen vidare.

För min egen del är fokus på att kunna jobba bra med min hund trots att folk tittar på. En slags tävlingsträning för mig kan man säga eftersom inget gör mig så nervös som att prestera inför andra. Sist jag var här gjorde Maria mig varse om hur centralt det är att jag lyckas hålla ihop nerverna för att kunna hjälpa Caki att prestera i en jobbig miljö. Jag måste fortsätta att träna mig igenom situationerna även om det knyter sig lite och inte bara stå handfallen och besviken om det blir tokigt. Ett av tipsen i "Lyckas på tävling" var förresten att man skulle se nervösa situationer som perfekta tillfällen att träna upp sin förmåga att vara en bra förare trots pirr i magen och inte bara tänka på dem som bevärliga.

Idag har varit en bra dag. Jag är nöjd med mig själv som lyckades glömma att det fanns publik (rätt inställning hjälper:)) och med Caki som trots att hon var lite tveksam till en början kom igång och arbetade riktigt fint.

En hel del matnyttiga tips fick jag också. Bland annat ska jag jobba med att hon ska bli blixtsnabb och säker på att ta en leksak som ligger bakom henne på varsågod-signal, vilket jag sedan kan utnyttja för att lära henne tvärvända snabbt på varsågod under inkallning. I förlängningen kan detta vara till hjälp i arbetet med att få snabba stopp och signalsäkerhet trots snabbt tempo i inkallningen.

Som vanligt blev jag också påmind om en del basgrejer som jag behöver träna mer på. Dagens "jahadethärärfortfarandeintetillräckligtbra-grej" var att hon ska söka sig till min sida spontant så fort hon får chansen, att hon ska tigga sig till att få träna. Så basic, SÅ VIKTIGT.

Kort spårrapport

2009-07-05T21:44:00.003+02:00

Idag gick jag ett okänt spår med Caki för första gången. Per lade ett ganska kort (ca 350 m), osnitslat spår som fick ligga ca 2,5h innan han visade en påsläppspunkt för mig. Sen var det bara att försöka hänga med. Hur kul som helst!

Det var en härlig känsla att få lita på Cakis förmåga och inte längre vara den som har koll. Fler lär det bli!

Inte perfekt varje dag

2009-07-02T23:34:00.005+02:00

Har tänkt på följande förut, men det kanske krävs att jag skriver ner det för att jag verkligen ska komma ihåg att göra som jag tänkt:=)

Jag har kommit fram till att jag tror på att väldigt länge belöna perfekta prestationer varje gång, oavsett när de dyker upp. Min hund gör nämligen inte rörelserna helt perfekt så ofta att jag har råd att slösa bort chansen att förstärka det (däremot gör hon dem ofta tillräckligt bra för att de ska vara värda belöning, men det finns ju ett spann från godkänt till perfekt).

Regeln jag tänker sätta upp för mig själv är att om jag har bestämt mig för att göra en viss kedja och hunden någonstans i den utför ett delbeteende perfekt så är det bara till att ändra mina planer och hiva fram belöningen. Jag tenderar att bli alldeles för styrd av min planering och vilket jag är rätt så säker på ibland resulterar i försämring av de utförandena vi har.

Ett exempel på sådan dålig träning från idag var när jag strannade till under en promenad för att köra några skiften mellan ligg och stå: Efter några repetitioner bestämde jag mig för att köra stå-ligg-stå-ligg-belöning. Första läggandet gör Caki helt perfekt (jag menar bra mycket bättre än hon normalt gör), men jag mit nöt fortsätter i min kedja eftersom jag hade tänkt att belöna på andra ligget. Behöver jag säga att andra ligget var mycket sämre? Lade till en omgång (så mycket vett hade jag i alla fall) och fick ett något bättre läggande tredje gången som jag belönade eftersom hon hade varit jätteduktig uthållighetsmässigt (och faktiskt presterat skiften som var godkända) vid det laget. Men ni fattar ju, så himla dumt av mig att inte belöna ett perfekt läggande, låta henne fortsätta jobba och sedan belöna ett läggande som var sämre! Vad lär hon sig?

Jag fattar ju att det är viktigt att fokusera på uthålligheten ibland, men det är väl bättre att passa på att göra det när man får en ngt sämre prestation, så att hunden har chans att "höja" sig.

Det var det där med att snabbt anpassa sin träning under tiden...

Övergående träningsdepp

2009-06-28T20:10:00.010+02:00

För att komma framåt i träningen är det förstås bra att emellanåt reflektera över var man står och vart man vill. Det gäller bara att reflektera på ett givande sätt...

Jag har en förmåga att:

Reflektera -> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker -> deppa.

Istället för att:

Reflektera-> konstatera att jag lyckats mindre bra med vissa saker-> skapa en ny plan -> ta nya tag.

Efter tävligen har det blivit en hel del reflekterande med efterföljande depp. Temat har varit att jag lagt för mycket krut på momentinlärning, precision och duration på bekostnad av Cakis attityd till träningen. Visst tycker hon att det är kul att träna, men jag skulle vilja ha ännu mera go, att hon älskade att träna över allt annat.

Redan efter träningen hos Maria Hagström i april var jag inne på att jag nog fokuserat lite fel (bla skrev jag "Inte bara smart att uthållighetsträna tidigt" som ligger här nånstans), men av nån anledning (=tävlingssug) lyckades jag inte styra om skutan tillräckligt mycket för att det ska kännas helt bra.

Missförstå inte nu. Jag är superduper nöjd med att Caki var så duktig på tävligen. Jag känner bara att det inte medfört uteslutande positiva saker att jag tränat mot tävling så tidigt. Inte så att jag tror att jag tränat för mycket och tröttat ut henne på så sätt (har faktiskt varit väldigt sparsam med mängden träning för att undvika just det), men jag tror att jag tränat på lite fel saker.

Efter en tids deppig träningspaus var det idag dags för träningsdag på BHBK och jag åkte dit utan mycket mer ambition än att miljöträna lite.... men man kan få inspiration när man minst anar det och faktum är att jag kom hem med nyladdade batterier, redo att ta nya tag.

Det som inspirerade den här gången var när ett ett annat ekipage (tävlar elitklass tror jag) fick träningsråd av en intruktör. Hunden i fråga var inte riktigt på hugget när det var varmt och husse upplevde det som väldigt jobbigt och gick ner sig han med (=ond cirkel). Instruktören guidade husse att belöna extremt snabbt, efter bara några stegs kommendering, och visst blev hunden mer på hugget. Andemeningen i det hon sa var: "Säg inte bara att han är värmekänslig och deppa ihop över det, träna istället på så sätt att han lär sig uppskatta träning i varmt väder. Hur mycket du än behöver sänka dina kriterier".

Helt självklart egentligen. Jag har hört det många gånger och sagt det själv, men just nu tog det väldig skruv.

Nu ska jag fokusera på hur jag ska komma dit jag vill istället på vad jag ev gjort fel. Jag vet inte exakt hur jag ska träna men någon tävling finns i alla fall inte inbokad på länge....

------------------------------------

Arjauppdatering:

Hon biter HÅRT i både kampleksaker (kul) och fötter (mindre kul) .

Hon har god aptit på både mat (bra) och sniglar med skal (mindre bra?)

Hon bajsar både ute (praktiskt) och inne (mindre praktiskt).

Hon verkar inte rädd för något/någon utanför hemmets väggar (lovande) eller något/någon innanför hemmets väggar (mindre lovande?:))

I övrigt kan man tillägga att hon är sjukt söt det lilla trollet. Om någon känner sig manad att leka fotograf så vet ni var ni har henne. Eller så kanske inte...

Kort gästspel av Per

2009-06-23T23:18:00.005+02:00

Jag har precis fått ett besked som gjort mig bedrövad. Den person jag höll högst av alla i hundsammanhang har gått bort. Sven Järverud finns inte mer.

Jag tror att de flesta som läser Jennys blogg har ganska dimmiga begrepp om vem Hundmannen Sven var. Låt mig helt kort förklara det så här: Han var en fullständigt makalös dressör, i min värld saknade han motstycke. Han var även en visionär och nytänkare som få. Det finns INGEN som kommer i närheten av Svens betydelse för hunddressyrens utveckling i Sverige.

Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med Sven under delar av 90-talet. Senaste gången vi träffades var för knappt ett år sedan, och trots att jag just nu mest är ledsen glädjer jag mig åt att även Jenny då fick möta honom.

Tack för allt Sven!

/Per

Tävlingsspykologi

2009-06-19T08:30:00.003+02:00

När jag tävlat (=insett vad nervöst det var) blev jag högt motiverad att fördjupa mig i lite tävlingspsykologi (man vill ju inte att det ska stupa på p.g.a ens egna nerver menar jag).

Medan jag läste Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" skrev jag ner lite sammanfattande stolpar så att jag inte skulle glömma allt på en gång. Dessa ligger här ifall någon är intresserad av en snabbversion. Annars rekommenderar jag verkligen boken, lättläst och bra (tror jag:))

Här är hon, tjejen som gjort sig förtjänt av namnet Arja.

2009-06-18T21:51:00.007+02:00

Hälften malle och hälften schäfer, syns det eller vad?
Malle fram och schäfer bak..

Det är ganska livat här hemma nu och att försöka fånga alla hundarna på bild samtidigt verkar vara mer eller mindre omöjligt...

Det är Per som har henne (på begränsad tid, som längst 1,5 år tills det är dags för L-test), men jag tror att det blir en del lydnadsträning för henne och mig så småningom.

Hittills verkar hon vara väldigt kavat, social och framåt och hela familjen är väldigt förtjusta i henne. Skulle vara att Ebba har lite mer invändningar ("åh nej, inte en till" såg hon till att tänka när Arja kom), men de blir nog bundis snart när de kan vara ute och cockerspringa i alla buskar och snår (Ebba brukar lära sina kompisar det, oavsett ras)...

Repetitionsklokhet på gott och ont

2009-06-17T10:43:00.006+02:00

Jag tänker äntligen ta mig för att skriva lite om hur jag tänker kring repititionsklokhet. Inget nytt för mina närmaste kompisar alltså som har hört mig dilla om det här sen långt tillbaka.

I begreppet repetitionsklokhet lägger jag att hunden lär dig att upprepa det senaste beteendet som den fick förstärkning för. Det här är otroligt praktiskt när man shejpar, för när hunden "lär sig systemet" (att man som förare alltid belönar "samma" beteende i en träningsomgång och att det aldrig lönar sig att byta) så kan man få fler repetitioner på "rätt" beteende än om om det bara var en fråga om sannolikheter baserat på förstärkningshistoriken totalt sätt.

Att på kort tid få många repetitioner på rätt beteende är självklart bra för att få en snabb progression av utförandet. Dessutom kan det nog ligga en del i det som förespråkarna för "flyt-träning" säger, att ett närmast automatiserat repeterande av ett färdigt beteende skapar ett muskelminne som främjar att det korrekta utförandet blir starkt befäst.

Men...

Jag tänker att hunden i all träning (på den nivån att den medvetet försöker utföra ett beteende för att få sin belöning) letar efter ledtrådar till vad vi vill att den ska göra (vad som lönar sig) och blir skicklig på att hitta sådana vare sig vi är medvetna om dem eller inte. En risk när man tränar på "frivilliga"/"spontana" beteenden (egentligen ett dumt uttryck eftersom vi oftast vi har en väldigt bestämd uppfattning om vad vi vill att hunden ska göra) är alltså att man får en hund som tar ledning av hur man står eller rör sig för att kunna göra rätt, vilket ju är ganska onödigt (att den går på signaler man knappt är medveten om menar jag).

Men om man verkligen står blickstilla då, och det helt enkelt är så att hunden (efter att den hittat vad som lönar sig) endast väljer "rätt" beteende för att den är just repetitionsklok? Jag är inte säker på att det är så mycket bättre. Det som händer då är ju att hunden lär sig att ta väldigt mycket ledning av vad den tidigare gjort, det senaste beteendet blir en signal om vad den ska göra härnäst.

Reptetionsklokhet är alltså super när man shejpar (eller jobbar med färdiga beteenden frivilligt om man nu gör det), men jag tror att en stor tendens att upprepa det nyss utförda beteendet kan vara negativt då det blir fel (hunden fastnar i att göra fel om och om igen) eller då man vill jobba på signal och växla mellan olika beteenden.

Om ovanstående stämmer ska man kanske ifrågasätta hur stor del av tiden man bör jobba med "spontana"/"frivilliga" beteenden. Om vi i slutändan vill att hunden ska bli duktig på att använda våra muntliga signaler som ledtrådar så kanske vi först och främst ska öva den på just det.

Därmed inte sagt att jag inte shejpar eller jobbar utan röstsignal ibland för det gör jag. Repetitionsklokhet vill jag alltså ha, men bara till viss del. Det hunden nyss gjorde får inte bli till en starkare signal om vad den skall göra jämfört med de ord eller tecken jag vill att den ska ta ledning av.

Ursäkta om det blev lite långt och krångligt. Som vanligt är det bara en massa tyckande utan några egentliga belägg. Hur tänker ni?

Har förresten en nyhet; En liten fyrfoting på 8v har flyttat in hos oss, vi ska ha henne till låns ett tag. Nån liten bild på busfröt ska jag väl också kunna ordna så småningon.

Tävlingsdebuten

2009-06-12T15:34:00.004+02:00

Caki har debuterat i lydnadsklass 1 och jag är jättenöjd med hennes prestation. Hon var ganska osäker i situationen och lite påverkad av miljön runt omkring vilket gjorde henne lite seg och tveksam, men jag är så glad att hon höll ihop hela vägen.

En hel del tur var också inblandad, så ung som hon är kunde hon prcis lika gärna ha nollat ett flertal moment, hon är inte stabilare än så än. Men förhållandena på tävlingsplatsen var bra och som genom ett under uppfattade hon (de flesta) av mina kommandon på första försöket. Resultatet räckte till uppflytt och otroligt nog till klassvinst.

Tack underbara Caki för att du kämpade på så fint!

För er som frågat finns film här (med bedömningen och transporterna bortklippta).

Den nakna sanningen..

2009-06-03T22:13:00.004+02:00

.. blir man varse när man är på kommenderingsträning. I synnerhet om man filmar passet så att man riktigt kan sitta och titta på allt konstigt man har för sig.

Caki var duktig men ganska störd av miljön. Tittade mycket på tävlingsledaren och kom av sig i bland (det är stor skillnad när det är någon man inte känner som tycker hon). Det var förresten inte bara Caki som kom av sig. Jag blir såååå spak, fungerar inte alls och kan inte tänka träning om det uppstår något oväntat.

Platsen gick sådär, hon tyckte nog att det var lite jobbigt att ligga bland alla andra och lyfte lite på huvudet. Hon låg iaf duktigt kvar, även när grannen sprang till sin matte.

Tandvisningen var ganska hysterisk precis som jag befarade, hon blir lite osäker och därmed så ivrig att hon attackerar främlingar med blidkande slickningar och annat (Skitmoment!).

Här kommer resten helt oredigerat så får ni se själva.

Tog bort filmen för det blev nåt konstigt med nedladdningen av sidan när den var där. Eller så berodde det på nåt annat.. Filmen finns iaf kvar på youtube.

Blodpuddingstips

2009-06-01T14:37:00.005+02:00

Vi har ju alla våra ljusa stunder. Själv blev jag rätt nöjd när jag kom på hur jag kunde använda rå blodpudding som godis utan bli kladdig (vem orkar i längden hålla på och baka den i ugnen liksom).

Tärna den råa blodpuddigen och lägg den i en påse. Häll sen över nån matsked ströbröd och skaka.

Blir hur bra som helst, torr och fin att hantera. Ligger den länge, ffa ihop med annat blötare godis så blir ströbrödet fuktigt efter ett tag, men det är ändå inget jämfört med klet som knappt går att torka av sig. Samma sak funkar med annat kletigt godis, tex skivbar leverpastej, men effekten på blodpuding är suverän.

Bara så att inte någon i onödan undviker dessa suveräna förstärkare...

Har som sagt inget problem med upprepningar....

2009-05-30T17:57:00.006+02:00

Inspirerad av en snäll kommentar har jag lagt ut ett sjukt långt inlägg på min dumpplats för dravel (raderna är längre där bla).

Temat är exakt samma som sist, jag har bara försökt förklara lite mer ingående hur jag tänker. Alla som inte är totala träningstänk-nördar och extra inne på det här med felande kan nog skippa det alltså....

Mer om hur jag tänker kring fel

2009-05-26T07:19:00.007+02:00

Kom på att känslan av att jag belönar "allt" nog till stor del har sin grund i att mina repetitioner nästan alltid slutar med belöning (och inte bara på att jag har enkla kriterier). När det blir fel och jag inte vill bryta helt (dvs nästan alltid), så gör jag något flöljande:

1) Jag tjatar. Detta gäller när jag jobbar på signal och hunden inte utför beteendet jag ber om. Går det inte att få den att göra rätt genom att upprepa signalen så kanske jag till och med hjälper hunden att få det rätt. Ve och fasa...

2) Jag nollar genom att så långt det är möjligt ge hunden information om hur den måste rätta sig för att få belöning och låter den sedan rätta sig.

....sedan belönar jag:) (Mer eller mindre bra utifrån situation såklart, som minst beröm och som bäst jackpotbelöning).

För att motivera detta vansinne ska jag förklara hur jag tänker; Jag försöker vara så pedagogisk som det bara är möjligt när jag tränar och därmed släppa alla tankar på att hunden inte förtjänar sin belöning eller på nåt sätt lär sig att "det är inte så tokigt att göra fel för då får man hjälp som leder till belöning". Nånstans måste man väl ändå kunna lita på sina belöningar (i lydnadsträningen alltså) och att hunden tycker att det är roligare att göra rätt på första försöket om den nu bara begriper hur den ska göra! Jag tänker att min uppgift när det blir fel är att på bästa sätt hjälpa hunden förstå vad den ska göra för att det ska bli rätt nästa gång.

Självklart satsar jag på att ligga på en nivå som hunden klarar direkt så långt det är möjligt (det är ju onödigt att skapa en vana av att göra fel), men när hunden väl har gjort fel tror jag stenhårt på att försöka få den att landa i ett rätt beteende till sist.

Om inlärning i dess enklaste form bygger på att förstärkning ökar sannolikheten för upprepning (och därmed ytterligare förstärkning osv), så är mitt mål som tränare att öka sannolikheten att min hund gör rätt jämfört med enbart förstärkningarna i sig. Målet är för mig att jag och min hund ska kunna jobba oss framåt som ett team.

Lika viktigt som att "lära hunden träningssystemet" (repetitionsklokhet i shejping etc)) blir det då att skapa en mer dynamisk kommunikation (där den exempelvis lär sig att ta instruktioner).

Felaktiga funderingar

2009-05-24T09:25:00.007+02:00

I väntan på att jag ska komma fram till hur jag kan fela/nolla mera utan risk för att hamna i negativ spiral (som om man kunde tänka sig till hur man ska träna bäst...) har jag väldigt generösa kriterier för belöning.

Det intressanta är att man kan avancera ganska bra ändå genom att med bl a belöningsplacering och förväntningar få fram beteendet och liksom vänja hunden vid att göra rätt. Det är alltså inte utan att jag börjar fundera på hur viktigt felande är när det gäller att få fram stabila och bra beteenden/moment.

Nu tror jag att felande har en plats när det gäller att skapa en förståelse för vad som förväntas i ett moment (även det antagandet skall väl ifrågasättas), men det är ju på nåt sätt en skillnad i att låta bli att belöna en total underprestation när hunden är hyfsat stabil i att prestera på en högre nivå, än att nolla under inlärning för att hunden ska prestera bättre.

Å andra sidan funkar det ju väldigt bra att i shejping stimulera till en bättre prestation genom att nolla så kanske är det bara en attitydfråga hos hund och förare? Eller är det så att just nollandet (utan att hunden har ett stabilt beteende att falla tillbaka på) som är den del av shejpingen som lätt leder till frustration? Ingen aning.

För mig känns det i alla fall bäst att bara nolla om:

1) Hunden normalt sätt presterar bättre än den gör just nu och den har ett stabilt beteende att falla tillbaka på.

2) Jag är säker på att jag i den aktuella situationen kan få till ett lyckande nästa gång, om än så med lite modifierade förhållanden.

Men det här är ju fegissättet, får se om det blir ändring framöver...

Skyddsträning

2009-05-21T21:37:00.007+02:00

Igår var vi och tränade skydd hos Sharon och Joakim i Smedsbo. Det var precis lika roligt som sist och jag är jätteglad att få så proffsig hjälp med Caki. Vendela som följde med och tog fina bilder fick som hon själv uttryckte det "se en lite annan sida av Caki". Här är hon in action....

Brorsan Chai var också på hugget:

Mer bilder finns på Sharons och Vendelas bloggar.

Träningstävling på Uppsala BK

2009-05-18T21:43:00.004+02:00

Ifall nån inte visste det så är jag ägare till världens mest underbara malletik (tänkte att jag genom att uttrycka mig så kunde få både mallehaneägare och andrarasertikägare att hålla med, dvs de flesta av mina vänner:)).

Fick höra i torsdags att det var träningstävling (med riktig domare på UBK ) i dag och anmälde mig i sista stund. Perfekt att få göra moment + belöna i tävlingslik miljö tänkte jag. Caki löper (tänk att min lilla plutt har blivit så stor) med det var ok ändå om man startade sist. Nu blev det till slut 3 löptikar så vi fick till och med en liten platsliggning för oss själva sist av allt.

Tyvärr blev det lite för kort uppvärmning mot för vad Caki hade behövt (vi kunde ju inte gärna ta ut löptikarna blande de andra hundarna så hon kom ned till tävlingsplatsen bara drygt ett ekipage innan oss) så hon var lite osäker i miljön och ville gärna titta på de andra hundarna.

Att hon brydde sig mycket om miljön gjorde att vi fick dubbelkommando på både linförigheten och läggandet eftersom hon tittade på publiken i starten, sen gick det jättebra när vi väl kommit igång. På ställandet och hoppet fick vi DK för att jag gör konstiga saker med armarna och det är ju verkligen inte hennes fel. Tandvisningen avstod jag för att hon inte kan det så bra och jag var rädd att hon skulle komma av sig om vi gjorde det innan linförigheten, men vi gjorde det som övning sist av allt.

Jag belönade efter VARJE moment (så ta hänsyn till det när ni ser betygen), det behövdes för att peppa henne att strunta i störningarna + att jag ville göra tävlingssituationen så lätt som det bara var möjligt.

Resultatet:

Platsliggning 10

Tandvisning 0 (avstod)

Linförighet 8,5 dk

Läggande under gång 8,5 dk

Inkallning 10

Ställande under gång 8,5 dk

Apportering 9 ngt tveksamt gripande

Hopp över hinder 7,5 dk, kraftigt islag

Helhetsintryck 9 Ekipage med framtidsutsikter, ung hund

Jag är så himla nöjd med min snutta, hon gjorde allt jag bad om och tappade inte bort sig en enda gång trots tävlingssituationen. Det är klart att det blir annorlunda för henne sen när jag inte kan belöna, men ändå. Hon är bäst!

Ska jag berömma mig själv (och inte bara vara missnöjd för att jag ger dk utan att märka det) så var det att jag lyckades slappna av och tänka träning trots tävlingssituationen (var faktiskt rätt nervös innan). Jag lyckades hålla fokus på min hund och att stödja henne i vad hon gjorde och brydde mig knappt om varesig tävlingsledare eller domare (eller att de tittade på oss). Det var mitt mål med mig för dagen och det känns bra att det funkade, men det krävs nog mycket erfarenhet för att jeg ska lyckas hålla kvar i den känslan även om ett moment strular.

Alltså en himla lärorik och rolig kväll! Det är bara att tacka alla tappra själar på UBK som ställer upp på att stå ute i kylan för att vi ska få träna.

Förtydligande

2009-05-18T15:15:00.003+02:00

Eftersom några som läst mitt senaste inlägg antagligen inte känner mig så bra så vill jag förtydliga en sak (detta efter att ha bevittnat min sambos förskräckta blick när han läste inlägget).

Jag sitter alltså inte klistrad framför TV:n varje gång hundcaochen är på för att sedan gå ut och försöka göra likadant med min hund... Däremot försöker jag alltid att iakta den träning jag ser (i verkligheten, på tv och på nätet) på ett så neutralt sätt som möjligt för att lära mig så mycket som möjligt om vad olika tränarinsatser, "bra" och "mindre bra", får för effekter på olika individer.

Jag försöker alltså att varken ta åt mig allt helt okritiskt från folk jag tycker är duktiga eller avfärda allt rakt av från någon som jag har ett sämre intryck av. Jag försöker att observera och lära mig. Ibland blir man också inspirerad från de mest oväntade håll....

Man vill ju inte vara feg...

2009-05-16T09:49:00.004+02:00

Utifrån devisen "det gäller att vara ödmjuk, man har nåt att lära av de flesta människor" kollade jag på hundcoachen här om dagen (kan ju tillägga att alternativet var plugg....).

Det jag tog med mig från det var att jag kanske skulle satsa mer på att försöka leka mer med min hund utan leksak. Hittills har mina "enbart sociala" belöningar varit av det mer lugna slaget, men om Fredde inte räds att riskera armar, händer och kläder genom att leka ruffigt med en schäfer utan leksak så kanske jag också vågar. Händer och armar är liksom redan ganska skadade efter alla gånger Caki biter efter leksaken och missar, så det kanske egentligen inte blir så mycket värre tänkte jag.

Efter att ha provat så undrar jag bara, har Fredde nånsin lekt utan leksak med en malle?

Att lära sig att göra fel

2009-05-12T16:52:00.006+02:00

Jag tror på teorin att det är dumt att låta hunden göra mycket fel i träning pga att den sannolikt lär sig att göra fel av att göra fel även om det felaktiga beteendet inte förstärks. (Nu pratar jag alltså inte om att fela hunden eller inte, utan om att låta hunden göra saker på ett felaktigt sätt över huvud taget).

Idag fick jag vatten på min kvarn. Gällande min egen inlärningsförmåga.

Jag skulle besöka en avdelning på sjukhuset som jag har varit till totalt sett 5-6 ggr. Det dryga är att jag går fel nästan varje gång. Problemet är att jag gick fel första gången och nu blir jag osäker varje gång jag kommer dit. "Var det runt hörnet till höger eller längre nedför gatan åt vänster?" Jag går jämnt till båda platserna, dem kommer jag ihåg, men jag glömmer vilket som var rätt. Att göra nånting lämnar ganska stora spår även om beteendet inte blir förstärkt....

Jag tror förstås att det finns en poäng i att att göra fel också ibland, men bara ibland. Sen är det ju en sak att lägga upp sin träning så att hunden har förutsättningar att oftast göra rätt och en helt annan sak att ha väldigt generösa kriterier för att slippa fela hunden (det senare gör jag mig skyldig till ibland:))

Träningsuppdatering

2009-05-10T21:54:00.005+02:00

Eftersom det för tillfället inte finns en enda vettig eller ovettig tanke i mitt huvud (ganska skönt att inte grubbla för omväxlings skull) så kommer en kort rapport om hur det går med Cakis träning i väntan på nästa utläggning. (Jo, jag tränar faktiskt lite i verkligheten också även om man lätt kan tro att jag ägnar all tid åt att tänka ut hur jag borde träna..)

Den del av träningen som handlar om Cakis engagemang och vilja att träna går jättebra. Nu kör jag ganska korta pass innan belöning och försöker leka mycket med henne - det har verkligen gjort henne mer på hugget! Samtidigt försöker jag jobba med saker som positionen i fria följet (går ganska bra) och farten vid inkallning (här tränar jag för dåligt).

Planen är sedan att öka störningarna innan durationen och i det ligger att träna på konstiga platser. Därför är jag lite nöjd över att jag tränade ett minipass på en gräsmatta bredvid McDonalds i Köping idag:)

Det jag måste se till nu är att inte fastna i momentträning bara för att jag kör kortare pass innan belöning. Jag MÅSTE komma ihåg att göra små skojkedjor av sådant som hon kan!

Två saker jag tycker är svåra att få ordning på

1) Hur jag beter mig under träningen - jag har så lätt att bli koncentrerad och tråkig. Trots planer på att bli bättre på den här punkten kommer jag på mig själv med att vara precis lika trist som innan jag bestämde mig för att ändra på mitt sätt. Förändring tar tid, suck!

2) Felande - känns svårt. Resultatet av att jag tycker det är svårt att fela är att jag nästan aldrig gör det utan belönar det mesta hon gör. Går ju att komma en bit ändå otroligt nog, men det här är en del jag måste få till om jag vill lyckas bra (tror jag).

Att maximera andelen positiva spiraler i träningen

2009-05-07T22:18:00.008+02:00

Om det nu ligger något i mitt resonemang från i förrgår (vilket är allt annat än säkert) så handlar det här med att komma in i positiva spiraler mycket om att hunden ska lösa den uppgift som den ställs inför. (Åtminstone borde chansen till positiva spiraler öka och risken för för negativa spiraler minska då.)

För att öka sannolikheten att hunden skall lyckas göra rätt tänker jag att man kan jobba med alla faktorer som ingår i min lilla ekvation (den är förstås bara en tankemodell ska inte tas på för stort allvar, men den underlättar när man tänker tycker jag.)

Minska uppgiftens svårighet

-Sänka kriterierna på utförandet

-Hjälpa hunden på olika sätt

Öka hundens motivation (Det här håller jag och Caki på med nu.)

-Öka hundens motivation för träning generellt (kanske handlar om att göra det extra lätt och roligt för hunden att träna över lag ett tag, eller träna kortare pass, eller skratta mer och belöna bättre, eller vad som nu kan få den individen att uppskatta träningen snäppet mer)

-Öka hundens lust till det specifika momentet (genom att tänka över belöningar, tillfälle för den träningen osv.)

-Se till att träna när hunden är i god fysisk form (frisk, pigg osv)

Öka hundens färdigheter

-Skapa en kommunikation kring och rutiner för träning som lär hunden att tolka träningssituationen och förstå vad som förväntas av den. (Genom att vara konsekvent och tydlig i sina signaler till hunden lära den "systemet" för träningen så att det blir lätt för den att förstå om den är rätt eller fel ute, om det är fråga om shejping så att den ska prova sig fram, eller om den ska vänta på signaler från föraren osv.)

-Se till att hunden inte hamnar i en sinnesstämning (ex stress, frustration, för het osv) som gör det svårt för den att applicera sina förkunskaper på situationen. (HUR man lyckas med detta är en annan fråga:)

Med mera..., ni fattar vad jag menar va? Jag har börjat tro att det är lätt att fokusera för mycket på kriterierna för uppgiften när man egentligen bör se till helheten lite mer.

Det är klart att så länge allt funkar (positiv spiral) så går det av sig själv att träningen blir mycket värd och att hunden lär sig, men om man får problem kan det ju vara schysst att kunna bena ut vari problemet ligger och anpassa sin lösningsplan efter det.

Jag tror alltså att en stor faktor för framgång i träningen är att ha marginalerna på sin sida när det gäller motivation/färdighet och en balans mellan de två.

Ev nyvunna insikter om "felande" får jag ta en annan dag...

Mer på temat för gårdagen

2009-05-06T11:45:00.008+02:00

Igår funderade jag kring ifall ekvationen

Motivation+färdigheter > uppgiftens svårighet = löst uppgift

stämmer och vad det i så fall kan ha för konsekvenser. Det gör jag fortfarande... Idag tänkte jag bara förklara lite om vad jag tror påverkar faktorerna ovan.

Hundens motivationsgrad beror bland annat på:
Medfödd arbetslust och uthållighet i arbete.

Förvärvad arbetslust och uthållighet i arbete (Tidigare erfarenheter av relaterad träning, ev värdehöjning av själva arbetet).

Förväntning på förstärkning (brukar få godis, såg bollen stoppas i fickan etc).
Fysisk form för dagen och vid den enskilda repititionen (trött? ont? löp? hungrig? etc).
Störningar (stjäl motivation).

Hundens färdighet beror bland annat på:
Tidigare träning och erfarenheter, dels på ett generellt plan (vad förväntas av den vid träning, hur tolka ett eventuellt felande i en tidigare repetitionen, förstärkningshistoria för fart respektive stadga osv) men även gällande det aktuella momentet.
Hundens förmåga att använda sig av sina förkunskaper för att i denna stund lösa uppgiften (sinnestämning mm).

Uppgiftens svårighetsgrad för en viss hund är sedan ofta direkt relaterad till det flesta av ovan nämnda faktorer. Förutom att hundens erfarenheter, kunskaper och sinnestämning påverkar svårigheten på uppgiften så spelar även motivationspåverkande saker in. Ont i ett ben ger kan tex ge minskad motivation för arbete generellt (beroende på hund) samtidigt som uppgiften i sig kanske upplevs som besvärligare att utföra (beroende på hund:)).

Hoppas ni fortfarande följer mig i mitt konstiga funderande, så småningom kommer det mera på det här temat.

Enkel matematik?

2009-05-05T16:09:00.005+02:00

Jag funderar just nu på om man kan tänka så här:

Inför lösandet av en viss uppgift (uppfylla kriterier för belöning) har hunden en viss motivation och en viss färdighet att ta till.

Om hundens motivation+färdigheter överstiger uppgiftens svårighet kommer hunden att lösa uppgiften. Hög motivation kan till viss del kompensera för bristande färdigheter, men inte hur mycket som helst (tänk frustrerad klickerhund) och hur goda färdigheter som helst räcker aldrig om inte motivationen finns alls.

Uppfyllande av kriterierna leder till förstärkning vilket (förhoppningsvis) ökar både färdigheter och motivation. Alltså goda chanser till en positiv spiral.

Vad händer då om en repetition misslyckas? Leder det endast till en en negativ spiral med minskad motivation och uteblivna färdigheter? Jag hoppas inte det, men fattar att det är en risk att det blir så om träningen går fel. Drömscenariot är förstås att hunden lär sig något av att göra fel och t o m blir lite extra taggad inför nästa repetition. Det borde väl inte vara omöjligt, men hur?

Vad ligger bakom lyckade felanden? Hur kan jag på andra sätt se till att hamna i så många positiva spiraler som möjligt?

Mer tankar utifrån detta kommer, men jag ska ju försöka att inte skriva så långt....:)

Skyddsträningspremiär och lekinspiration

2009-05-03T13:25:00.006+02:00

Härom dagen fick Caki under Sharons och Joakims försorg (så underbart att kunna känna sig 100% trygg med hur någon annan bemöter/tränar ens hund!) börja med grundövningar i skydd. Det var så himla roligt att se hur mycket hon gillade det och hur mycket VILJA hon har när får göra något som triggar henne riktigt! Fick en hel del att tänka på när jag såg vilket härligt engagemang deras hundar har inför all träning och känner mig jätteinspirerad till att försöka väcka samma slags engagemang hos Caki.

Planen är att först och främst leka massor och nu snackar vi ohämmad lek som inte ska ha så mycket mer syfte än att hon (vi) ska ha roligt. Jag ska verkligen försöka slappna av....

Därtill tänkte jag mig en del lekövningar som syftar till att lära henne grunderna i skyddet (bita, släppa, bevaka) på en väldigt basic nivå (har fått läxa..:)), något som jag tror hon kommer älska. Började i morse vilket resulterat i en näst intill obrukbar hand (ok överdrift, men ont gör det), men vi ska nog få lite snits i det där så småningom.

Lydnadsmässigt kommer fokus härnärmast ligga på att göra extremt lätta saker på ett väldigt busigt sätt för att riktigt få henne lite taggad och kvick i fötterna. Samtidigt vill jag försöka bygga in ett värde för den stela tävligspositionen genom att räta upp mig och se lite allvarlig ut precis innan belöningen kommer och jag blir lekfull igen. Jag kommer alltså inte att ha en stel position hela tiden, jag tror att Caki på det här stadiet i sin utveckling har nytta av att jag är lite delaktig och engagerad under inlärning av moment, men i takt med att momenten blir säkrare så får den "stela" positionen innan belöning bli allt längre. Det känns väldigt spännande och intressant att försöka låta träningen bli mer dynamisk på det här sättet. Risken är väl förstås att jag inte lyckas genomföra det bra oavsett om det är en bra idé eller inte, men det känns kul att prova.

Jag har varit ledig...

2009-04-29T22:25:00.005+02:00

Lyckades skriva ett alldeles för långt inlägg idag. Det handlar om eventuella nackdelar med tidig uthållighetsträning och finns på dumpplatsen. Råkade dessutom lägga ut det innan det var färdigt tidigare i typ 2 sek (ifall ni som har reader har blivit förvirrade av en virrig text).

Mer om igår. Lite nytt, lite ältande..

2009-04-29T09:29:00.010+02:00

Tre (av många) viktiga tips från Maria:

Gör din stela tävlingshållning mer positivt laddad (att jag alltid försöker gå rak i ryggen under fritt följ och så vidare är helt uppenbart inte till räckligt, så mycket ändras i mitt kroppsspråk når jag blir spänd och nervös och detta gör henne osäker).

-Träna henne i att bli snabb och håll sedan på kriterierna gällande farten. Även om malle har mycket i sig behöver de ofta lite extra träning i fartfyllda moment för att bli kvicka. (I Cakis fall innebär det fartträning in mot och ut från förare, samt ingångsträning som från början tar snabbheten i beaktande). På vissa hundar kan man ju tänka precision först och sedan focusera på tempot, men det är alltså troligen inte en lämplig modell för Caki.

-Var mer noggran med kriterierna för fritt följ och ingångar. (Bakläxa och återgång till basträning, jag fattar inte vad jag har hållit på med. Snacka om att rädslan för att bli fast i detaljslipningsträsket igen har lätt till alltför snabb progression av momentinlärningen. Underbara Vendela kallade det ungefär för en utvecklande överkompensation och jag får väl nånstans hålla med om att det inte är så dumt att ha tagit ut svängarna för mycket åt båda håll.)

Vilken tur att vi åkte dit säger jag bara! Ovanstående kanske inte verkar så märkvärdigt men det är otroligt viktiga saker att fånga upp på en hund som snart är 9 mån. Bedömningen av hur det egentligen går och vad som kan vara lämpligt att fokusera på för att komma dit man vill i träningen är absolut inte lätt, så att få hjälp en sådan som Maria är helt ovärderligt.

Upplevelsen av hur Caki absolut inte var med mig på planen medförde också den tråkiga, men viktiga, insikten av att jag har en ALLDELES FÖR DÅLIG GRUND ATTITYDMÄSSIGT. Jag skiter i att hon är ung och det var ett nytt ställe osv, jag vill inte ha den där känslan och att slippa det framöver är något som måste prioriteras över allt annat. Jag har funderat på det här tidigare (bl a berört det lite i mitt inlägg om paralleller till spårträningen) och det var faktiskt ett av mina önskemål till Maria före träningen att hon skulle hjälpa mig göra en bedömning av just det. (Alltså om hon är ok och jag kan träna på eller om jag bör backa och fokusera mindre på moment och mer på attityd.) Sen blev ju ord överflödiga om man säger så...

Att nu lyckas träna på ett sätt som prioriterar attityden och samtidigt medför en viss utveckling färdighetsmässigt (med mycket fokus på punkterna ovan) blir en rolig (dagens inställning) utmaning.

Oj vad mycket blogginlägg det kommer bli:) Har en lång lista sen tidigare på ämnen som jag har tänkt att skriva om och den kommer ju inte direkt bli kortare nu när jag väl tickar igång på det här nya....

Träning hos Maria Hagström

2009-04-29T00:00:00.003+02:00

Så här i efterhand kan jag småle åt mina planer att visa upp ettans moment (på den nivå vi nu befinner oss) direkt efter varandra (med belöningar under tiden) för att sedan diskutera igenom hur det ser ut och jobba med enskilda moment (ffa då inkallningen och fria följet).

Direkt efter mitt försök att göra just det smålog jag inte. Trots att jag sa innan vi började att jag skulle anpassa mina kriterier och vara beredd att ändra mina planer stod jag ändå där som ett fån när Caki trängde i fria följet, knappt kunde svänga åt vänster, inte satte sig i halterna, reste sig i läggande under gång (har aldrig hänt), inte lade sig alls på nästa ligg-signal (har inte hänt på de två senaste månaderna). Sen gick jag av planen...

Efter lite coachning av Maria kunde vi trots allt åstadkomma lite vettig träning, men i vanlig ordning så pratade vi mest. Otroligt givande som alltid, massor av bra tankar och tips.

Hur jävligt det än kändes är det bara att konstatera att ovanstående nog var det bästa som kunde hända då jag nu verkligen inser att jag behöver backa en hel del i träningen på många punkter. Just nu snurrar det för fullt i huvudet om hur jag ska ta mig an framtida träning. Vissa saker som Maria sa är det bara att sätta igång och jobba med rakt av, medan annat måste smältas och fogas samman med mitt eget tänk. Återkommer om mer specifika planer senare.

Vet i alla fall att jag ska börja med att ge oss båda en lydnadspaus. (Inte det samma som spår- eller bloggpaus...)

Oooops

2009-04-27T09:16:00.002+02:00

Ha ha, råkade lägga upp den helt oredigerade filmen från träningen igår. Utan text dessutom (där jag uttryckte min plan för att göra något åt ingångarna, hi hi:)och med extramatrial från när vi tränade lägganden vid 6 månader (hon var lite störd av en glassbilstuta eller motsvarande, men jag tyckte att det var bra störningsträning).
Så det kan bli:)

Filmsnutt och bilder

2009-04-26T21:45:00.004+02:00

Världens bästa Vendela filmade lite och tog bilder idag när vi tränade. Tack vännen!

Jag hade tänkt lägga ut några bilder men är uppenbarligen för klantig för att lyckas med det. Om någon till äventyrs är intresserad av bilder på mitt underverk så finns det några hos fotografen:)

Filmen är inget märkvärdigt. Jag gav mig själv i läxa att fixa avsluten i ställandet och att försöka få fart på inkallningen sist vi filmade, så det här är lite uppföljning.

Prioriteringen i spåret, nåt att inspireras av i lydnaden?

2009-04-26T08:28:00.004+02:00

Ifall nån tycker att jag refererar osunt mycket till vad Per säger och inte verkar kunna tänka själv så är det bäst jag förklarar lite innan jag åter igen berättar om något som jag har lärt mig av Per.

Lydnad är mitt bord och det mesta som jag skriver om lydnad är mina egna tankar och funderingar. Såklart är jag delvis inspirerad av Per, såväl som av andra träningskompisar och bloggar jag läser, men i huvudsak är det egna reflektioner jag skriver om. Vardagslydnad och mer generella funderingar kring träningssystem och inställning hos föraren är sådant som jag och Per diskuterar mycket och där är jag följaktligen mycket inspirerad av honom även om jag själv också står för en del slutsatser och funderingar. Vad det gäller spåret så är det helt Pers bord. Efter många år som tjänstehundsdressör och hundratals timmar i spårskogen med väldigt många hundar så kan han verkligen sina saker på det området. Jag har alltså proffshjälp nästan varje gång jag är ute, något jag är väldigt glad för.

Tidigare när jag höll på själv så var jag från början väldigt noga med hur min hund spårade. Jag ville ha ett lugnt och noggrant spårande nära kärnan. Det var alltså mycket näring i spåret och bromsande i linan som gällde. Resultatet var väl inte urdåligt, hunden spårade ju i alla fall så länge det inte fanns rådjurspluttar i spåret att smaska på:)

Per (och följaktligen numera även jag:)) jobbar på ett annat sätt. I början finns det bara en sak som är prioriterad i hundens spårande och det är fokus och engagemang. Hunden får lösa uppgiften hur den vill bara den vill lösa uppgiften och är koncentrerad på det. Därifrån bygger man sedan vidare genom att anpassa sina spår utifrån vad man önskar förbättra hos individen, men hur den spårar förblir alltid sekundärt till att den verkligen vill, något som är nödvändigt för att den ska orka långa, svåra spår under tuffa förhållanden.

Min fundering för dagen är om man på något sätt borde låta detta tänk färga av sig på lydnaden och i så fall till vilken grad som det är görligt. Jo, jag vet att det flesta av oss tänker på det här och har engagemang för träningen högt på priolistan. Vi inväntar att hunden verkar med och bjuder kontakt innan vi börjar träna, vi försöker anpassa våra pass så att hunden ska tycka att det är roligt hela tiden och vi väljer (oftast) att belöna när hunden har ett bra fokus.

Det jag undrar är om det det går att prioritera upp fokus och engagemang ytterligare. Om man skulle låta bli att putsa på detaljer förrän man har en hund som VILL, VILL, VILL träna, en hund som inte bryr sig om nåt annat i hela världen än att få träna så att de flesta störningar därmed blir helt ointressanta för den. Stadgeträning skulle väl antagligen behöva vara en stor del av träningen från början, men det innebär ju inte direkt att jobba på detaljer.

Vad tror ni? Kanske det är lätt att få en hund som är för het? Jag har ingen aning, ska fundera på saken. Det svåra för mig skulle bli att hålla fingrarna i styr, jag tycker ju att det är så otroligt roligt att träna på moment. Vore i och för sig inte så dumt om Caki tyckte det var lika roligt (eller roligare om det nu är möjligt) med lydnad som jag tycker...:)

Gammalt och nytt på annan sida

2009-04-23T20:10:00.003+02:00

Nu finns en del gamla texter och två nya inlägg på den här sidan.
(För långa för att platsa här.)

Tänk om...

2009-04-20T08:36:00.004+02:00

Jag lever numera i symbios med en liten rumpnisse som sitter på min ena axel. Den har som uppgift att helt neutralt fråga "vaffö då då?" angående det mesta som jag sysslar med i träningssammanhang (och glömmer den så händer det att Per tar på sig uppgiften:)).

Inlägget igår blev inte så välformulerat, men det får ändå illustrera temat för idag. Genom klickerträningen (som har bidragit med fantastiskt mycket bra för min del) har jag fått för mig (mer eller mindre påkallat) att det är bäst att hålla sig själv så neutral som möjligt under formandet av ett moment. För att inte tala om hur otänkbart det känts att använda tydliga hjälper i inlärningen, på nåt vis har hjälper blivit till väldigt vanskliga saker att hålla på med:)

Men tänk om...
-det inte alls "egentligen tar mycket längre tid att arbeta med hjälper för att det är väldigt svårt att arbeta bort dem", eller att träningen jag gör för att slippa använda hjälper har andra negativa konsekvenser som kanske sinkar mig mer på sikt?
-min blotta närvaro i träningssituationen redan påverkar hunden så att det är lika bra att försöka lära sig behärska (och använda sig av) den påverkan som jag ändå har?
-hunden i brist på tydliga hjälper och signaler tar hjälp av annat (saker i miljön eller sånt som jag gör) som jag inte är medveten om och därför får svårt att kontrollera?
-osv, osv.. (Bara för att illustrera vad som ständigt pågår i min hjärna under lektionstid och vid andra mer eller mindre lämpliga tidpunkter.)

Nu tror jag inte det är så dumt att jobba så som jag tidigare gjort, men har man en rumpnisse på axeln så har man:-) Det kommer antagligen att gå lite krokigt framåt om jag envisas med att ifrågasätta allt jag gör, men lärorikt och roligt är det. Dessutom är jakten på revolutionerande träningsinsikter nästan lika beroendeframkallande som trisslotter. En liten rumpnisse på axeln rekommenderas alltså starkt.

Hur mycket av sig själv bör man tillsätta i smeten?

2009-04-19T16:58:00.000+02:00

En av gårdagens träningsdiskussioner rörde hur mycket jag bör interagera med Caki för att sätta henne i rätt sinnesstämning och hjälpa henne lyckas utföra det jag vill.

Jag är sedan länge väldigt aktiv i och försöker dra nytta av belöningsfasen (även om jag helt säkert kan belöna ännu bättre/smartare). Skickliga Sharon har också demonstrerat för mig hur hon använder sekunderna innan ett moment för att sätta hunden i en viss betingad sinnesstämning (något som känns helrätt och som jag hoppas kunna få kläm på framöver). Diskussionen igår rörde något närbesläktat men ändå inte riktigt samma sak som detta, nämligen frågan om eventuellt interagerande under själva momentet i en inlärningsfas.

Det har tidigare varit självklart för mig att hålla mig så tyst som möjligt i neutral tävlingsposition medan hunden jobbar och låta klickern tala sitt språk. Nu experimenterar jag vilt och spelar betydligt mer min närvaro under momenten. Jag tycker att det är ett fantastiskt roligt sätt att träna på och tror att det kan tillföra otroligt mycket, men det är nog ändå klokt att tänka sig lite för.

Är man under inlärning väldigt delaktig själv i momentens utförande blir det en hel del hjälper att arbeta bort. Inga nyheter direkt... Å andra sidan är det väl en tränarfärdighet att snabbt och smidigt kunna minska ner på hjälper också:)

En annan sak, som Per kunde varna om utifrån sina erfarenheter, är att man får en hund som är mer van att iakta, och därmed mer känslig för, förarens sinnesstämning. Mer interaktion - ännu mindre utrymme för dåliga dagar och besvikelse alltså...

Slutsatsen blev den vanliga: Det är finns för- och nackdelar med allt, jag måste känna efter och modifiera träningen utifrån hur vi utvecklas.

Nu tänker jag i alla fall satsa på interaktion i långa banor. Pirrigt!

Högmod går före .... sega ingångar

2009-04-18T09:21:00.000+02:00

På nåt sätt har jag fått för mig att det här med snabba ingångar är skitlätt. Nog för att det är andra detaljer med ingångarna som kanske är svårare (djup, avstånd till föraren, rakhet), men det går ju (uppenbarligen) inte att strunta i det här med fart för den skull (trots att man har en malle som spinger som en galning i skogarna).

Jag har dessutom börjat göra inkallningar från avstånd innan positionen vid sidan var ordentligt befäst (så typiskt mig att vara lite slarvig och otålig). Gulliga Caki är nu övertygad om att ingångar är något man gör lugnt och metodiskt och att det inte är lika noga att sätta sig rakt när man kommer från lite håll :=)

Läge för åtgärder alltså. Min plan:

Det självklara
-Dela upp momentet och träna ingång för sig och fart in för sig.
-Bättre fartfyllda belöningar.
-Bättre timing. Belöningen ska komma exact när hon sätter rumpan på rätta stället/har god fart åt rätt håll (rakt in mot mig, eller i svängen med rumpan.)

Det mindre självklara, men nog så viktiga
-Använda mig av röst och kroppsspråk för att få henne att tycka att momentet är kul, låta henne ana att jag tycker att ingångar är jättekul och spännande. (Tack Per för att du ideligen påminner mig om att min närvaro i träningen är en del av ekvationen!)
-Göra en ingång innan maten, sen får hon springa till köket och maten som belöning. (Tack för tipset Vendela, du kan ju konsten att värdeladda moment!)
-Jobba med ytterligare värdeladdning av att sitta vid sidan i andra vardagssituationer ex när jag kommer hem (hon är hemskt ivrig att bli klappad då så jag har passat på att ibland låta henne få sätta sig vid sidan då innan jag kelar med henne) eller innan hon skall få springa till något roligt ute.

Återkommer med resultatet. I form av film hoppas jag (jag menar filmar jag så har det funkat hyfsat). Nu ska jag ut och träna i solskenet!

Rätt plan för platsen?

2009-04-16T12:36:00.000+02:00

Tränande på klubben igår och kom därifrån alldeles lycklig. Caki var nämligen fokuserad på träning under hela passet trots mycket störning och låg dessutom plats lugnt och fint med huvudet i backen i ca 2 min (inte med andra hundar precis bredvid, men en bit längre bort).

Att få till platsen bra har känns viktigt och jag har varit lite pirrigt inför det, men jag måste säga att det känns väldigt bra just nu. Kanske har jag träffat ganska bra med min träning i det momentet? Återstår att se, jag är inte den som tänker bli kaxig..

DET SOM GENOMSYRAT TRÄNINGEN HITTILLS:

Mkt stadga redan från valp. Vilket har byggt mkt värde för att bli kvar.

Extremt hög rättprocent. Som liten blev hon blev kvar i position för att det var praktiskt - maten kom ju dit, varför resa sig? Sedan har jag långsamt sträckt tiden och ökat mängden mat som belöning till dess att hon klarade 6 min inne. Under den tiden har jag satsat på 100% lyckanden vilket medförde en ganska lågom nivå (jag missbedömmer ju ibland:) med mer än 99% lyckade repititioner (det finns ju ett inlärningsvärde i att göra fel ibland också, men jag tror det räcker med mycket få fel för det). Hon vet liksom inget annat än att ligga kvar.

NUÄR PLANEN ATT:

Sträcka tiden till motsvarande nivå ute (utan störning först och främst).

Introducera mer störning.

Ibland belöna "mer övveraskande" med leksak eller varsågod ifrån där jag står. (Tidigare har jag alltid gått tillbaka innan jag sagt varsågod och låtit henne springa till sin mat (för att främja att hon ligger lugnt och inte på helspänn), men nu är lugnet så pass befäst att jag vill höja hennes förväntan framåt mot mig något för att hon lättare ska klara mer störningar i sidled.

Kampen mot strulet, en fråga om att inte kämpa emot?

2009-04-14T12:23:00.000+02:00

För det mesta har jag väldigt roligt när jag tränar hund, men jag är tyvärr inte helt immun mot att känna mig besviken och (gud förbjude) lite irriterad ibland. Sådana känslor är ju (även om man försöker dölja dem väl) oftast kontraproduktiva, så ett led i att utvecklas som tränare är självklart att lära sig hantera motgångar utan att bli så negativt känslomässigt påverkad.

Just nu kör jag en hårdkampanj mot detta. Planen är att försöka ändra min inställning till och mina förväntningar på det här med att träna hund. Att inse att hanterandet av motgångar är en stor del av själva grejen. Att motgångar är något som hör till träning och som jag borde vilja bli duktig på att hantera, inte något som bara stör och bromsar mina och hundens framsteg.

Vinsten av detta sätt att tänka beror förstås på vad man har för övergripande mål. Det går bara att trösta sig med ovanstående om målet att bli duktig med hundar står över en önskan om att nå snabba resultat på tävlingsbanorna.

Vi får se hur det går för mig, jag intalar mig i alla fall att det är en duktig hundtränare jag helst av allt vill bli...

Planering i all ära...

2009-04-13T12:11:00.000+02:00

Lydnadsträning idag på förmiddagen. Jag var efter en stunds paus inställd på att öva "tävlingsmässiga" ingångar på planen. Caki sätter sig vid sidan men tappar snart fokus och har bara ögon för en fågel lite längre bort.
Per som hade lagt märke till att hon tittat på den där fågeln nästan hela pausen (det hade inte jag) påpekade att jag borde ha belönat den allra första kontakten jag fick. Det var helt klart för mycket begärt av min 8 mån gamla hund att kunna ställa om och fokusera på arbete i den situationen. Jag anpassade mina kriterier och fick ett fantastiskt roligt pass fritt följ med härligt engagemang.

Hästtränarna Pat och Linda Parelli säger "address the horse that shows up today". Helt suveränt uttryck som ju är klart applicerbart på hund. Det gäller att anpassa träningen till hur just den hund jag tränar är som individ och hur den är/mår/känner sig vid tillfället för träningen. Ju bättre jag kan läsa min hund desto bättre kan jag anpassa min träning för dagen.

Helt självklart men ändå så vansinnigt svårt.

Välkomna hit! (+film)

2009-04-13T00:12:00.001+02:00

Kortfattat är planen alltså, vi får se hur det går:)

Börjar med nåt kul. Lite film från idag. Inte felfritt direkt, men det ni får se i alla fall.